Vilken natt

Eftersom Frank som bekant vaknar klockan fem (hur fasen kommer det bli när det blir vintertid?) och är i sitt esse så var jag otroligt trött igår kväll och somnade innan klockan 22. Superskönt tänker ni. Jo, förvisso, men då vakande förstås Frank både en och två gånger innan klockan blivit midnatt. Puh.

Okej, okej. Det är väl inte hela världen. Sen vaknade han igen och igen. Och emellan dessa igen hann jag drömma en mardröm. Dåligt. Jag vakande av att jag var superledsen.

Såhär var det. Jocke och jag hade tydligen haft det lite mysigt, sovit under bar himmel, eller under ett bord i en lekpark hemma i Mosås i alla fall. Romantiskt. Frank var hos mamma och pappa. På morgonen när vi ska gå upp innan alla barnen börjar leka i parken så är Jocke aningens konstig, en gammal klasskompis till mig från lågstadiet är helt plötsligt där och försöker få mig att förstå att det är något lurt med Jocke och att det varit det sen maj. Jag ignorerar förstås den informationen och tänker att allt är som vanligt.

Men då smyger sig sanningen fram, han har träffat en tjej på jobbet. Amanda. Och nu vet han inte riktigt om det är med mig han ska vara eller med den där donnan. Jag blir tokig. Heltokig. Så då måste jag träffa den där bruden och så ska jag ställa dem båda mot väggen, Jocke måste välja. Och ja, inför alla barnen och fröknarna i parken väljer han Amanda. För han är så hiiiimmmmla kär i henne. Svordomarna ekar över hela lekparken. Jag tar av mig ringen och kastar den i Jockes hand och springer gråtandes hem till mamma, pappa och Frank, beredd på vårdnadstvist och djävulskap. Åhh trubbel!

Ridå. Här vakande jag alltså av att jag snyftade som ett litet barn i sängen. Jocke undrade vad det var frågan om, jag berättade att han inte ville ha mig. Strunt sa han och somnade om. Sen när han åkte till jobbet sa jag kärleksfullt men bestämt att träffar du någon Amanda så ligger du risigt till. Ingen Amanda så lång ögat kunde nå och bevare mig väl, vi ska ju leva till döden skiljer oss åt. Minst. Och för att förstärka min titel som god fru gjorde jag kärleksfulla kantarelltoast till kvällsmat. Smaskens.

Så nu är det väl dags att sova igen. Frank får vakna bara jag slipper drömma mardrömmar och vakna av mina snyftningar. Trams. Drömtydning någon?

God natt.

Trams

Det här är bara ren och skär trams, eller nej, rött och skärt trams. Men jag ger er det ändå. Mensen och det dåliga humöret kommer krypande i mitten på månaden och lika överraskad och irriterad blir jag varje gång, ungefär som när den första snön kommer och alla, nästan alla, inte pappa Pohlman förstås, säger hoppsan, svär lite grann och undrar var de där plog- eller saltbilarna håller hus när man bäst behöver dem. Själv undrar jag var chokladen är, den funktionella tvättstugan och det glada humöret.

Jag vet ju att mensen kommer och att det inte är något att bli ett dugg irriterad över, men jag tycker ändå att det är ett jäkla hittepå. Jocke undrade om jag var förbannad på honom, absolut inte, det är bara den här mensen, då kommer liksom det andra på köpet. Bristen på det goda humöret och det akuta behovet av choklad. Varför ligger inte bara ett gäng chokladkakor bredvid bindorna och tampongerna, jag lovar att det skulle bli en liten ökning i försäljningen. På affären alltså. Merförsäljning när man minst anar det liksom.

För när det är på det här viset är choklad minst lika viktigt att handla med sig hem som blöjor till både Frank och mig. Och att irritationen lägger sig på hög över saker som jag tidigare bara sett förbi, är ju högst onödigt. Mest förbannad blir jag som sagt över tvättstugan. I-landsproblemen haglar tätt och anfallen av spunk likaså.

Det bästa vore om jag bara kunde gå i dvala dessa dagar, det skulle nog vara bäst för oss alla, åtminstone alla i min omgivning. Men trots det har jag tvättat tre maskiner, målat garagedörren en gång, tvättat tegelpannor till förrådstaket, spikat lockläkt på garaget och gjort en liten omflyttning i källaren under mitt spunkanfall.

Aja. Nu får det vara sluttramsat, annars hinner vi nog inte färdigställa garaget innan jag börjar panikrenovera tvättstugan. Och det kommer ju gå galant. Eller inte. Inte utan min man.
Men då vet ni.  Hej då.

Spretig söndag

I helgen hade jag en spretig söndag fast i positiv bemärkelse. Jag egoboostade för ett tag framöver, fick lite egentid och nya tighta brallor. Ha, högstadiets snyggaste rumpa är på väg tillbaka, det må jag säga. Och som ni ser har jag trollat till det och gjort som så många andra bloggerskor, riggat kameran, försökt se snygg ut och tryckt av på fjärrkontrollen. Ta det för vad det är, men brallorna sitter där de sitter (bilderna tog jag idag, mer om det senare).

Men det var inte bara ytlig egoboost som söndagen kryddades med. Jag ska nämligen vara rådgivare åt ett UF-företag igen. Och det känns så otroligt roligt och smickrande att få den frågan och att få kunna stötta fyra tjejer till att nå sina mål. Jag hoppas förstås på framgång å deras vägnar, och jag ska verkligen göra mitt bästa för att hjälpa dem.

I söndags hade vi vårt första möte, jag var nervös och sprallig och snubblade lite på orden i början, men när mitt chaite blivit ljummet kändes det som om jag var med i matchen och att vi tillsammans kommer göra det som krävs för att nå framgång. Förstås. Så nu är jag taggad till tänderna. Ni undrar förstås vad det är för produkt som de ska erövra Örebro, Sverige, Världen med? Det kan jag dock inte avslöja riktigt än, men det jag kan säga är att det kommer bli succé till fikat.

Så när vi hade teamworkat lite, som det heter, så sprallade jag vidare på stan. Tog tillfället i akt när Frank var hemma med pappa och så provade jag banne mig alla jeans på Monki. Nästan i alla fall. Om jag var svettig innan så var det ingenting mot matchen med jeansen i de surrealistiska provrummen. Dra mig baklänges.

Men det var det värt. Ett par toktighta gråsvarta pants, som ni ser och ett par blåa, minst lika tighta manchester.  Och jag behövde inte ens lägga mig raklång på golvet, det räckte med att dra in magen och försöka hålla fokus så att tant inte blev alldeles yr av alla speglar och lysdioder.

Ja jäklar.

Ett sminktips

Greta Garbostyle

Sminkat var det här

Hej hej!

Här svänger det vill jag lova. Från Frank, mopeder och Öland till ett sminktips. Vad hände kan man undra. Ja, jag sitter här och fnyser lite när jag skriver det, hopkuren vid datorn, håret på ända och allt annat än sminkad. Men äsch. Jag ger er det ändå, mitt förmodligen första och sista sminktips. Greta Garbo.

Ni tycker inte att det räcker så. Vadå Greta Garbo. Hon hade väl bara vanlig eyeliner. Nej, jag fick nämligen nys om att hon spexade till det ibland och liksom duttade dit små prickar med sin eyeliner för att få ögonfransarna att se längre ut. Och senast jag var sminkad hajade nämligen Tereza till och undrade om jag hade lösögonfransar för att hon såg mina duttar (nej, inte tuttar, skärp er!). Jag svarade bara Greta Garbo.

Så nu när jag sminkar mig, vilket händer högst tre gånger i månaden så duttar jag på friskt med min billiga eyeliner från HM. Som sagt, det är ingen fashionista som sitter och trycker på det här tangentbordet. No shit Sherlock!

Men jag tycker liksom att det blir lite extra med de där prickarna, sen får ni givetvis tycka vad ni vill om den saken. Och jag tycker fasen att jag är bra tjusig med lite smink, men jag orkar som bekant inte tvätta och hålla på, så då gör jag det så sällan. Lat morsa punkt nu eller bekväm och snygg ändå. Haschfuckingtag.

Klart slut.

In med magen…

Jajamensan. In med magen ut med brösten. Eller tvärtom. Det här med att ta kort på sig själv går ju sådär, som ni ser. Tur att jag dessutom hade på mig mina tjusigaste långkallingar, nya mockasiner och tvådagars smink. Vilken fashionista!

Men nu tycker jag minsann att det börjar likna något, men tacka trägen för det, 20 kg mindre borde ju sannerligen synas. Eller 21 om jag ska vara korrekt, för nu är det bara 4 kg kvar till 60. Gött mos. Sen ska jag ”bara” bli så där stark och tränad som innan, men det kommer. Förhoppningsvis. Joråsåatt.

Så förutom att jag numera kommer i mina smaljeans utan problem och nästan har suddat ut dragkedjan på magen så tror jag banne mig att det här med att knappt amma funkar för mig, när det gäller vikten alltså. För som ni vet skedde inget mirakel med vikten när jag helammade, men nu, volia. Fast det är klart att det inte bara är det, jag tränar ju, går på finfina morgonpromenader och kompletterar min kost med Herbalife. Kanske att det där med 5:2 är bra, men satan vad hungrig jag skulle vara och sen undrar jag hur länge man håller på. För alltid? För om man rasar i vikt, då skulle jag ju inte finnas kvar till påsk och det vore tråkigt tycker jag. Så hur fungerar det liksom?

Aja. Förutom vikten som ändå var orsaken till min tioveckorsjazz så har jag verkligen hittat min roll som mamma nu. Ambitionen om rutiner för Frank finns och oftast fungerar det bra, sen är det som sagt det här med att Frank envisas med att tvångsöppna kiosken på nätterna i tid och otid, men på det stora hela så är livet som mamma något alldels extra underbart. Och jag menar, så länge Frank är frisk och glad och utvecklas och växer som han ska, då är det väl inte hela världen om han beställer in ett shotrace mitt i natten?

Nej precis. Och förresten. Vi sov 2,5 timme sen efter lunch idag, så nog kompenserar vi nattarbetet allt. På tal om det är så är det nog bäst att krypa till kojs nu innan det är dags att hälla upp en fyra renat. Men då vet ni hur mamma Hjort har det.

Sov gott fina ni!

Aktivera mera

Dra mig baklänges, vad mycket nikefuel jag får av att exempelvis plocka blåbär, klippa en gräsmatta, plocka bort en loppis, pimpa ett hörn och homestyla ett helt hus för fotografering till glansigt magasin. Här behövs inga träningspass för att ha aktiva dagar må jag säga, fast det är klart, jag vill ju träna, jag ska bli starkare och jag ska komma i den där lilla svarta till nyår.

Men nu när jag har mitt fräsiga armband så kan jag se hur aktiv jag är varje dag . Väldigt peppande och roligt. Jag har på mig armbandet hela tiden, förutom när jag duschar, men då utövar jag heller inga stordåd så att kurvan skulle kunna skjuta i höjden, nej, då försöker jag hålla mig på mattan och inte halka i badkaret.  Men jag kan t.ex. se ett litet snubbel på kurvan när Frank beställer in ett litet glas mjölk mitt i natten och jag pinnar upp och hämtar honom, öppnar kiosken låter honom dricka upp och sedan lägger tillbaka honom i sin säng. Det roliga är att se hur aktiv jag är när jag i själva verket inte tycker att jag gör så mycket, men ändå fladdrar omkring hit och dit så att stegräknaren går varm och kurvan flitigt skuttar i mål nästan varje dag. För att uppnå min målgräns måste kurvan bli grön.

Så tjaa, styla hem, hänga tvätt, bära barn och grejer det är tydligen bra nog för att gå i mål, ska bli spännande att se om jag får några extra poäng om jag får tillföra någon närstrid på garaget och inte bara vänta till att köra in bilen där…

Gräddelina

Min bror var nyss i New York och roade sig och då passade jag på att önska mig ett fräsigt armband. Helst två. Ett till Jocke och ett till mig. Min önskan slog in. Yes asså. Tusen tack!

Jag blev överlycklig. Särskilt nu när jag fattar vad det är för ett fräsigt armband jag har fått. Såg att Victoria som har Matplatsen hade ett sånt armband och tänkte att det verkade ju peppande. Mycket riktigt. Och innan jag såg hennes bild så hade jag ingen aning om Nike fuelband, men nu är vi som ler och långhalm. Ett dygn senare och jag samlar bränsle och hoppas på framsteg gällande målbilden med nyårsblåsan.

Fast det är klart, det är ju inte armbandet som gör jobbet, nu när semestern är slut (ja, vi är hemma i stan igen) är det bara till att ta nya tag, samla bränsle och bränna kalorier.  Semestern som i den gemensamma med Jocke. Frank och jag svassar ju vidare. Och det där armbandet mäter steg och kalorier. En lite coolare stegräknare kan man väl säga, sen omvandlas det där till bränsle, fast det är väl bara hittepå, har inte fattat riktigt än men det känns roligt.

Det roligaste. När jag skulle logga in på Nike + och registrera mitt armband så hade jag redan en profil, med det passande namnet Gräddelina. Sedärja. Innan jag kom på varför jag valt det namnet skrattade jag till, tänkte på mina gravidkilon och ansåg att det var ett tecken. Tecken på att grädden ska bort.

Sen slog det mig, Gräddelina var min fina lila iPod som jag en gång ägde och även den fick av min bror i födelsedagspresent, men sen klättrade det in bovar och banditer genom fönstret i lägenheten där vi bodde och tyckte att Gräddelina skulle bli deras. Dåligt. Jättedåligt. Men nu lever tydligen hennes själ vidare i mitt armband då jag inte lyckas byta namn. Haha.

Så heja Gräddelina och mig, nu kör vi, mot nyårsblåsan!

Vilken revansch

Ett uns av hållkäftensnygg…

Tänkte att det var läge för en mammarapport såhär när Frank snart fyller halvåret. Jösses vad fort tiden går.

Som ni förstått för länge sen jazzar jag sannerligen inte runt längre, det tycktes bara vara ett nödvändigt ont de 10 första veckorna i min roll som mamma, nu är det disco och glada miner. Svettigt på utegymmet och lättare på vågen. Klart att jag har några kilo kvar att fightas med och en karaktäristisk dragkedja på magen, men nu känner jag mig i alla fall hyfsat bekväm.

Mitt långsiktiga mål är att komma i den lilla svarta till nyår, den där klänningen som jag inte kunde låta bli att köpa för ett år sedan på rean, då dragkedjan knappt gick igen och känslan av uppsvullen mensmage var ett ständigt inslag i vardagen. Prislappen var 79 riksdaler och klänningen har blivit lite av en morot. Fast jag har inte provat den än, jag hinner ju det gott och väl innan det tolvslaget. Haha.

Förutom min egen resa med vikt och ytligheter så känns mammarollen som en självklarhet. Frank är världens bästa trots att han är en vaskare av rang, herregud vad han vaskar mjölk. Beställer in ett stort glas, suger till utav bara den i sugröret och låter mjölken spruta all världens väg. Moget, verkligen. Med andra ord ammar jag fortfarande en del även om Frank äter gröt och snart även annat smaskigt. Skoja min doja att gossen är matglad, han blir tokig om inte han får äta när vi äter. Tex fick han smaka glass häromdagen, mums fillibabba. Magnum. Bra smakupplevelse i hettan.

Just det. Det mest irriterande, jag tappar hår så att jag skulle kunna göra minst en peruk åt Frank och minst en hel smyckeskollektion tillsammans med hårkullorna i Våmhus. För er som tycker att det låter förskräckligt kan jag meddela att det är ett finfint knypplingsarbete som utförs i Dalarna och är inte alls särskilt otäckt. Och det här med att tappa hår hör tydligen också till, när det avtar har jag ingen aning om, men helst så snart som möjligt om ni frågar mig.

Så är det med det. Och smaljeansen av olika slag pressas på mellan varven så att jag kan få ett uns av den där känslan, hållkäftensnygg ni vet…

Böda bootcamp

Grejen med att vi var på Öland en vecka efter midsommar var ju för att vi skulle träna tillsammans med Moder Tereza och hennes man Niklas. Böda bjöd ju så att säga upp till hälsovecka de Luxe. Hade vi varit lite mer dansanta så hade vi förstås skakat rumpan med Tobias Karlsson från Let’s dance, men vi höll oss till sand mellan tårna. Vi och vi.

Varje morgon kl 8 var det bootcamp på stranden, min ambition var att infinna mig i ledet, men när jag insåg att det var lite för mycket spring och hopp och lite för lite knipövningar så jollrade jag som sagt med Frank istället och höll mig således till andra pass så som funktionell styrketräning och vattengympa. Men ni ska inte tro att det var mindre svettigt, den funktionella styrketräningen var ett cirkelpass där vi svettades på 17 olika övningar i tre varv, där det längsta varvet var 1 minut på varje station. Ge mig stryka, så svettig har jag inte varit sen jag födde fram gossebarnet. Men, det bevisar å andra sidan att jag kan börja ta i lite mer nu och förhoppningsvis följa med mina ungtuppar till träningspolare på andra pass istället för att bara lyfta stockar på morgonpromenaderna, även om det är bra nog.

Och den där vattengympan, tjaa, den gav mig kramp i vaderna och tuttskutt så att jag trodde att jag skulle tappa min bikini, men det var det värt. Hälsovecka lika med träningsvärk och pulverinvestering. Det var också därför jag hamnade på rymdvågen, men det vet ni ju redan. Så nu forsätter jag träna minst tre gånger i veckan, blandar lite pulver och tänker att nästa år, då står jag minsann i ledet kl 8.oo på Bödas kritvita sandstrand…