Som ni ser är väggen klar nu. Yes asså! Jag är så otroligt nöjd att jag inte finner ord. Jädra fräsigt garage alltså. Vi valde att göra som en ram runt målningen för att det inte skulle bli konstigt med lamporna och uttaget på väggen och jag måste säga att det blev riktigt bra.
Först tänkte vi att Simon skulle måla en lyktstolpe som vi sedan skulle sätta fast en av våra gamla skyltar på, men sen kom vi fram till att hans vägg får vara hans vägg. Den är färdig och fin som den är och projekt gamla gatskyltar få bli ett eget hittepå i ett annat hörn. Grejen är nämligen den att jag tjatade till mig ett gäng gamla gatskyltar som jag tänkte var roligt att sätta upp på väggen. Ska bara klura ut hur det blir bäst.
Sen har vi även tänkt hänga upp Franks trampbilar på väggen, det kanske jag redan har berättat, men anyway. Det blir bättre och bättre dag för dag. Och den där festen, den lutar sannerligen åt en vårfest med öppen garageport och fågelsång, för nu när snön ligger tät utanför så känns det inte lika lockande att duka upp till garagefest.
Hur som helst kommer jag prata med Stig varje gång jag går in i garaget, kolla läget med honom, om han testkört bilen och om han har det bra. Perfekt ju. Och om någon av er funderar på att ha en för jävla fräsig vägg hemma så rekommenderar jag Simon å det varmaste.
Och just det, Frank ska få en ny stol. Köpte en gammal sliten Tripp Trapp för några dundringar och lät Simon gå banans och självklart blev även det awesome, den ska bara torka lite så att Frank inte får graffiti på rumpan, lite tokigt liksom. Om ni undrade vad det var frågan om.
Kram so long godingar!
Bilder: Sally Bazar
Nu har jag googlat runt så mycket och scrollat hit och dit för att leta rätt på bästa pris på ovanstående tallrikar att jag blivit alldeles yr och snubblade på mållinjen kan vi väl säga. Lagom till att jag hade proppat kundkorgen full av tjusiga tallrikar och assietter svimmade jag av, slog hakan i disken och blev liggande platt fall på golvet. Eller jag hade gjort det om jag hade varit i en riktig affär, nu tar jag mig mest för pannan och funderar på att gå och lägga mig istället för att ta barnbidraget och investera i långvarig kalasdukning.
Jag försökte även köpa några tallrikar på Cervera inne på Marieberg idag, på riktigt alltså, men där arbetade det surtanter och surtanter får som bekant inte längre mina pengar, nehe, vet ni vad. Sånt har jag slutat med. Fast även där var det skrämmande nära, hade fem tallrikar i handen, gick med hyfsat bestämda steg mot kassan och inte en blick fick jag. Vände på klacken, ställde tillbaka tallrikarna i hyllan och gick ännu mer bestämt ut där ifrån.
Snart kommer jag bli som pappa Pohlman, jag kommer peka på mig själv och med hög stämma säga ”KUND” och titta på affärsbiträdet samtidigt som jag går därifrån för att få dem att förstå att jag skulle kunna vara den person som ser till så att affärerna fortsätter gå runt och så att surtanter får sin lön. Men inte idag. Och inte där. Cervera som ligger vid Babyproffsen däremot, de är så trevliga att hälften vore nog. Bara så ni vet.
Dessutom brukar jag ju köpa alla mina Riceprodukter hos Gittan på Öland när vi är där, för hennes butik vill jag verkligen gynna. Och där inne skulle det inte göra så mycket om jag slog huvudet i kassadisken, för det är nämligen en flygel, så kanske att jag skulle spela pianot ett spratt innan jag hamnande platt fall på golvet och fick syn på fläkten som Frank tittar extra mycket på när vi är där.
Nåväl. Yr i bollen är jag och beslutet att fixa ett långvarigt kalas istället för att köpa papptallrikar och annat skit känns bra. Men just idag blir det ingen affär. Nej, för det här är en vick-på-rumpan-affär, en-vick-på-rumpan-affär.
Hej då.
Skrivet den 9 januari 2014 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Nästan som Simon & Garfunkel, fast bättre om man ser det från den här sidan. Och ni ser ju själva, nu har garaget fått en gnutta själ. Och jag tycker att det blir så himla fint, med The Stig och alla färger, tyvärr ger nog inte kvällsfotografering i strålkastarljus de mest rättvisa återskapandet av färgerna. Men ändå. Och för er som inte har koll på The Stig säger jag bara googla det plus Top Gear så fattar ni, en slags presentation av Simon kommer här…
Det började med att jag såg klistermärken lite här och där med den där snubben som finns på tygkassen här ovanför, under snubben stod det Dysfori. Jag googlade och tänkte att det kanske är någon som kan graffiti. Mycket riktigt. Hittade till en blogg och scrollade ner bland inläggen, fick syn på fräsiga gubbar och en målad vägg på Kulturhuset. Saken var klar, jag skulle fråga killen bakom bloggen om han ville måla vår vägg i garaget. Pirrig och förväntansfull skickade jag iväg ett mail.
Framför mig såg jag en färgglad vägg med vår adress och lite annat bös. Till en början var böset oklart men sen konstaterade både Jocke och jag att The Stig var det bästa böset vi kunde tänka oss. Han kommer ju ändå från vårt favoritprogram.
Som tur var ville Simon använda sin skicklighet och måla väggen. Igår täckte Jocke och jag in det som skulle täckas in och idag kom Simon hit. Har han inte gjort tjusigt så säg? Han arbetade på så bra så bra, i ångorna av färgen och varje gång jag kikade ut genom vardagsrumsfönstret så sa jag för mig själv, ”jävlar vad bra det blir, det blir så himla snyggt!”
I helgen ska Simon färdigställa härligheten sen är det bara för Jocke och mig att fixa resten med inredning och verktyg och annat som hör garaget till. Och om jag fick välja skulle jag gå på graffitikurs hos Simon, fast innan dess så ler jag stort åt vår fina vägg och kan nästan lova att vi har det snyggaste garaget i hela området. Så det så. Ha.
Tack Simon för att du hjälper oss med det!
Efter överraskningsfest och tre dagar med trerätters så åkte vi tillbaka till stugan igen, tog med Frank och nöjt av de sista dagarna av gemensam ledighet. Så otroligt lyxigt det har varit med Jocke hemma. Vi tog några promenader i våra vadderade stövlar, dokumenterade dropparna och letade skatter på sjöbotten. Hittade en diamantring värd flera miljoner, riskerade vatten i stövlarna, i tanken var vi och ringen redan med på antikrundan som tidernas bästa fynd, fångade upp ringen och insåg att det var en kapsyl från en gammal läskburk. Typiskt också, vi som skulle bli skuldfria, skänka pengar till bättre behövande, köpa en sportbil, resa till värmen, spara pengar till Frank o.s.v…
Men okej. Vi gifte om oss i kapsyl och fantiserade vidare längs strandkanten, fick syn på solen och gick hem igen. Tände en brasa och vilade lite på soffan och gottade oss åt vårat beslut om fibernät. Tittade på film utan reklamavbrott, åt hemlagad pizza och delade på en Ginger Joe. Njöt av privilegiet att ha en egen stuga, fick besök av älskade Rita och Janne och bara hade det skönt innan längtan efter det gröna huset la sig till rätta någon dag senare och vi åkte hem till stan igen…
Och idag har vi båda arbetat och Frank är på sitt nattis och dagis hos mormor och morfar. Och i morgon, ja i morgon kommer ”graffiti-Simon” och börjar måla i garaget. Åh så spännande!
Jag var som bekant hos mormor och morfar på mitt första nyår, inte för att mamma och pappa inte ville vara med mig utan för att de skulle bada bastu och göra kärringdopp i svinkallt vatten och det är inget för mig än, dessutom ville jag ju se morfar smälla raketer. Om vi säger såhär, bara att se morfar i pannlampa i mörkret är spännande nog. Att han dessutom tänder på en låda som det smattar och lyser om, det är sannerligen än mer spännande och roligt. Och för er som undrar, självklart hade jag hörselskydd när mormor och jag beskådade fyrverkeriet och nej, det skedde inte vid tolvslaget. Herregud, då sov jag ju som en liten gris.
Och som om det inte var nog så kostade jag på mig en sovmorgon på nyårsdagen och firade mormor med glada tillrop framåt åttasnåret. Sen var det fix och trix och en något stressad morfar, fast jag visste ju att mamma skulle komma sen och styra upp hela middagen, så jag var lugn inuti och livlig utanpå.
Sen när jag hade tagit en stödvila, fått lite mat, tittat på folk som jag knappt sett innan så plinga det på dörren. En okänd snubbe kom med paket och sen blev det ett himla liv, mormor började tala i tungor med tre till som såg nästan likadana ut som mormor, jag blev aningens förvirrad och påpekade till mamma och pappa att det nog var dags att lämna festen innan det blev på tok för mycket intryck. Så vi åkte hem.
Sen blev det den 2:a januari och jag följde med hela tjocka släkten till Brödernas på Saluhallen. Åt mitt godaste rotmos någonsin, inte så svårt eftersom jag aldrig ätit det innan. Försökte beställa lite fisk men det var ingen som såg mig, tittade mest på alla lampor och fick syn på en klocka, matade mamma lite och gick runt där i strumplästen. Finemang.
Det var det med det. Sen tog mamma och pappa med mig till stugan där jag fick lattja runt lite, undersöka en vattenpöl och se Wilma jaga möss, men det tar vi en annan gång.
Skrivet den 6 januari 2014 i kategorin
Frank |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Alfons hittade jag här.
Nej men jag tänkte väl styra upp det finaste av 1-årskalas du kan tänka dig. Jag googlar runt lite och blir förbannad på första träff. Mår illa. Jag får välja på kalas för tjejer och kalas för killar, rosa eller blått. Babyblå pirat eller rosa Barbie. Fy tusan, svordomskavalkad vad tråkigt och tramsigt. Kom igen, hörde jag att det var 2014, eller var det 1420?
Det är ju inte så att det bara finns rosa och blått. Även om många tycks tro att det är de enda färgerna som färgcirkeln består av om man har barn och vill förslagsvis klä på dem eller göra fint i deras rum, piffa till ett kalas eller köpa en leksak. Så irriterande tramsigt att jag blir upprörd. Måste nog gå till gymmet igen och jävlas med träningsvärken och tänka om. Eller jag ska väl inte tänka om, jag ska bara bli av med lite irritation på grund av det obefintliga genustänket och ge Frank det färggladaste kalaset i hans historia. Ha.
Jag menar, Frank fyller snart 1 år, han älskar att titta på ballerinan som snurrar runt, runt i mitt gamla smyckeskrin tillsammans med morfar, han leker redan i sitt kök han fått av farmor, hjälper oss att plocka ur diskmaskinen, spelar fotboll i garderoben och kör runt med en bil på det rutiga golvet. Han ska så klart få välja själv vad han vill leka med och vilka färger han tycker bäst om, men till dess att han har kommit på det så är det väl ändå Jockes och min uppgift att visa honom att det finns en värld utanför det babyblå och gulligullrosa?
Sen kanske han vill ha babyblå pirater eller rosa Barbie barnkalas när han fyller 3 år och då ska han få det, men nu. Nej vet ni vad. Både Jocke och jag tycker det är så tramsigt att vi får utslag och ihållande eksem så fort vi googlar runt på 1-årskalas, så jag tittar vidare. Kanske Alfons vore roligt. Men nej.
Förmodligen hittar jag väl på något eget, gynna den här industrin känns nämligen inte helt rätt.
Aja. Ge mig stryka.
Skrivet den 5 januari 2014 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Ja, det är alltså så att varje år börjar med mammas födelsedag. Och just i år fyllde hon jämt, sen frågar man inte damer om deras ålder så det låter vi vara osagt. Huvudsaken var att det bjöds upp till fest. Eftersom mamma och pappa firade nyårsafton med Frank så blev det ett ordentligt firande på nyårsdagen istället, vi fixade snittar och det togs fram champagne. Vi dukade upp för nio personer och klädde upp oss så gott vi kunde. Jag agerade kallskänka, servitris och diskare så att födelsedagsbarnet skulle få umgås med sina gäster.
Det bjöds på löjromstoast till förrätt, helstekt oxfilé med potatisgratäng och kantarellsås till huvudrätt och crème brûlée till efterrätt, toppat med en av brorsans makroner. Med andra ord ännu en utsökt trerättersmiddag. Lagom till att kaffet kokades och den gigantiska cheesecaken plockades fram smusslade jag med sms med en av mina mostrar. Mamma skulle nämligen inte bara få en förtjusande blombukett i cerise utan även en kärleksfull överraskning från sina systrar.
Det plingade på dörren, min kusin Björn kom med ett stort paket, pratandes Älvdalska. Mamma såg inte först att det var han, men han var så klart välkommen in en snabbis, men han skulle egentligen bara låna toaletten. Och precis när dörren ska stängas så kommer tre av mammas systrar och en av systrarnas sambo. Big suprise!
Jag visste förstås om det här härliga spektaklet och blev alldeles tårögd när det uppstod kramkalas i hallen. Lyckades fånga några fina ögonblick på bild och blir varm i magen när jag tittar på korten. Kvällen fortsatte på älvdalska och det surrades nog ett bra tag efter att husan, tillika undertecknad hade tagit med mig min familj och åkt hem.
Som tur var kunde mostrarna stanna över natten och syskonkärleken fick fortsätta även den 2:a januari. Men det får nog Frank berätta om.
Mammas dag blev sannerligen över förväntan bra i alla fall och jag är väldigt glad att jag kunde hjälpa till med både det ena och det andra.
Grattis igen älskade mor!
Skrivet den 5 januari 2014 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Redan efter förra veckans yogapass i träningskläder kände jag att återkomsten till gymmet inte var allt för långt borta. Med tanke på att jag senast var där för 71 veckor sen, enligt ovanstående bild från Instagram med Frank i magen, så var det sannerligen på tiden.
Och efter att den gigantiska croissanten med vaniljkräm och choklad hade lagt sig som en krockkudde i magen, plus att jag förstörde en liten grej på pizzaracern vilket ledde till en inre irritation så försökte jag påminna mig om vägen till ÖKK.
Jag hittade dit, mitt kort fungerade och jag luktade svett redan innan. Efter sex minuter på crosstrainern var jag sannerligen svettig på riktigt, efter ytterligare 24 minuter och 5 km så var mjölksyran i låren skrämmande nära. Jag gick av, sneglade på de starka tyngdlyftarna med pappa Pohlmans kroppshydda och tights, kollade in de vältränade donnorna och tänkte att snart är jag där och gick med vacklande ben till nästa övning. Nös så att jag nästan kissade på mig och försökte komma ihåg hur det var man gjorde för att träna rätt.
Men jag kände mig lite vilsen, som om jag var där för första gången. Lyckades dock få till några set och började längta tillbaka till gamla takter. Avslutade med plankan 3 x 1 minut och fick nästan träningsvärk på väg till bilen.
Det här kommer förstås bli en hatkärlek utöver det vanliga tack vare träningsvärken som lär komma krypande redan under natten. Men som så många andra såhär i början av året så är jag optimistisk inför min kommande kroppsform. Ha. Nu kör ja, bitch 2014!
Jag säger som Britney Spears; you better work bitch!
Skrivet den 4 januari 2014 i kategorin
Ego Eve |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Så när jag gick upp strax efter åtta för att jag var akut kissnödig och egentligen bara skulle utföra mitt behov och sedan somna om igen fick jag syn på en alldeles rosa himmel. Som ni vet vid det här laget har jag svårt att bara släppa rosa himlar. Trots att jag just denna morgon visste att jag senare skulle bli otroligt trött och önska att mamma fyllde år den 2:a januari istället för den 1:a. Men ändå begav jag mig ut.
Ner till blåsten vid sjön, soluppgången och resterna av nattens firande. Vackert, kallt och friskt. Betraktade uppdragna bryggor och båtar, fastlåsta utemöbler och framställda sparkar. Knäppte kort till fingrarna var frusna i mina rosa barnvantar och magen hungrig efter frukost. Gick hem igen utan åsynen av liv, styrde upp en brasa och fick sällskap av Vuka till frukostfixet. Lyxfrulle med löjrom, röra och pannkakor.
Sen slog tröttheten till som en bomb, gästerna åkte hem och Jocke och jag la oss på soffan och tittade på Duck Dynasty, förbannat roligt. Önskade ännu hårdare att mammas 70-årsdag skulle vara framflyttad men tog mitt uppdrag på allvar så vi plockade ihop lite och åkte mot Karlssons catering, där jag för en gång skull, skulle agera husa.
Men det, det förtjänar förstås ett eget inlägg…
Det är inte det att vi hade en sjuhelvetes nyårsfest och att jag ännu inte har återhämtat mig, åh nej. Eller att badet i sjön gav mersmak och att jag fortfarande svalkar mig, nej, nej. Det är bara det att alla nya år börjar med mammas födelsedag och den här gången med överraskningar och stor middag. Men det tar vi senare. Först om pensionärerna, nyårsafton och vi…
Ungefär såhär var det. Besök av goda vännerna Johan och Vuka lagom till lunch, på med bikni och överställ. Packa picknick och handdukar, fixa brasa och tända bastun. Grilla korv och hälsa på okända pensionärer. In i bastun, svettas och tro sig bli badsugen. På med dykarskorna och ner i 4° sjö, kärringdopp och svordom. Upp igen, akvarium i skorna och in i bastun. Varm, varmare, varmast. Kärringdopp igen och frusna fötter. Värma sig och bege sig hemåt.
Stannar på glögg hos ovan nämnda okända pensionärer. Bjuden på smörgås och snicksnack om livet, skola och barnomsorg. Skriva i gästboken och önska gott nytt år. Hem och duscha, bli sminkad och ladda för en trerätters. Jocke och jag fixar varmrätten och gästerna resten.
Tre klassiker radar upp sig till förrätt, skagentoast, råraka med löjrom och kungskrabba. En mycket bra start på middagen och en första skål i champagne. För att sedan ge sig på Oxfilé Wellington med portvinssås och en något misslyckad potatisterrin. Men köttet var fantastiskt och såsen likaså. Mätt i matmagen men sugen i sötmagen. Chokladcheesecake likt en stor 88:an med jordgubbar kittlar dödsskönt i kistan och lägger sig som ett duntäcke runt resten och nedräkningen till tolvslaget har börjat.
Hinna spela lite sällskapsspel och värma upp inför nästa match. Ta med fyrverkerierna och gå till bryggan. Huttra lite i mörkret och räkna ner. Förbereda nästa flaska champagne och rigga raketer. Nu. Gott nytt år hojtar vi i takt med att pjäserna lyser upp runt sjön. Kramkalas och hem igen.
Stanna upp vid lekplanen, gnägga med norrköpingsbor och beskåda ytterligare fyrverkerier. Skratta lite åt sega gubbar med vingliga ben och rolig dialekt. Skåla igen och gå hem till nästa match i … Äta ost och parmaskinka, skratta mig hes och göra high five med min tävlingspartner Johan, vinst igen och gott att gå och lägga sig.
En perfekt nyårsafton där en beskrivning av en struts blir en giraff, där skrattet sitter kvar i väggarna och där 2014 välkomnas på bästa sätt. Tack Johan och Vuka för att ni ville fira med oss!
