Franks presenter…

Äsch, jag hinner ett inlägg till innan pizzan…

Som sagt spenderades presentkort och pengar igår på finfina saker till Frank. Inte riktigt allt på ovanstående bild dock, men en hel del godbitar. Han har redan blivit kompis med Alfons, jag har spelat hittepå blinka lilla stjärna på det där instrumentet och sommarkläderna har blivit tvättade. Så nu är det bara för Frank att hålla låda hela sommaren i lite svalare kläder och färggranna pyjamasar.

Och ja, jag är helt såld på Littlephant som har ett samarbete med Lindex, om det undgått någon. Sen är det några plagg från HM, Polarn o Pyret och Villervalla. Ordning på dem som köper presenter vill jag lova. Tusen tusen tack,  ni nära och kära!

Nej, nu kommer Jocke med den där kebabpizzan.
Ha en fortsatt fin tisdagskväll vetja!

Frank och sitt rum

Nu vet jag inte riktigt var jag ska börja. Här händer det grejer vill jag lova. Har jag tex berättat att jag går på babymassage, nä, inte det, då får jag ta det sen för nu är jag så ivrig att berätta andra saker. För vad sägs om att jag kan bita mig i tårna, tycker om banan och kan sova själv i mitt rum? Hallå, kom igen, känns inte det ganska modigt och moget, eller är det bara nybörjartur? Inte vet jag, men bra går det.

Det där med mitt rum, mamma och pappa har ju visat mig flera gånger att det är mitt rum och att alla sakerna som är där är mina och att jag ska bo där sen, men jag trodde väl aldrig att det där sen skulle vara nu. Nu ska vi förstås inte låta mamma och pappa ropa hej än, jag har bara sovit där i två nätter. Men kanske inte så konstigt att jag somnar där i min säng, ni ser ju själva, det är hur mycket som helst att titta på, klart jag blir matt och somnar sött.  Smart drag mamma!

Men vet ni ifall det finns något dåligt med att sova i sitt eget rum när man är en såhär liten kis som jag är, jag menar, mamma och pappa sover ju precis bredvid och vill jag något så ropar jag ju.  Vad tror ni?

Det där andra då, yeah well. Banan kittlar dödsskönt i kistan, katrinplommon är okej, men det tar jag mest för att ställa upp för laget och visa att jag visst kan bajsa, big time. Sen är det ju rackarns kul att leka med fötterna och helst bita mig i tårna, för att inte tala om hur enkelt det är att rulla från sida till sida, och rätt vad det är ligger jag på mage. Hur det gått till är lite oklart, så jag tränar ganska mycket på det. Sen pratar jag så högt mellan varven att mamma och pappa håller för öronen, vänta ni bara till jag kommer i målbrottet tänker jag och pratar på. Och bada, ge mig styrka, vet ni hur roligt det är att plaska i en badbalja, det skvätter överallt. Superkul.

Och just det, nu väger jag en si så där sju kilo och är 65 cm lång, alltså bara 100 cm kortare än mamma och 60 kg lättare, haha. Det var väl det för nu, snart ska jag leka med mormor och morfar.

Puss och kram så länge!

Ordning på torpet

Frank här igen. Ja jösses vilken dag det blev igår. Jag skulle nästan kunna vara med på det där EFIT, dvs ett foto i timmen, det tycks ju vara ganska populärt. Men ni förstår, att uppkopplingen på den här ön är inte toksnabb så jag håller mig till inlägg i spridda skurar, annars lånar jag mammas instagram mellan varven så då kan ni kolla in mig där, sök bara på deermountain. Om ni är nyfikna alltså.

Hur som helst så följde jag med mamma till Böda, låg lite på beachen, tjenare italienare vilken sandstrand! 2 mil lång och jag var alldeles själv, blev dock lite långtråkigt så jag hoppade in i repan, tog några telefonsamtal, talade i tungor och gjorde några bokningar. Easy peasy.

Sen blev det lite ruggigt väder, mamma och jag åkte hem igen, tog en stödvila och sen var det sommar när vi vaknade. Promenad ner till havet genom en grönskande kohage. Flott ska det va. Solhatt och smörj och så lite häng på trädäcket. Finemang.

Sen gick vi till Pelle och Vailet, sköna gamlingar det där. Dessvärre tappade min vagn två däck precis när vi kom fram, tur att mamma köpt sommardäck. Sen var det gulligull och nya ansikten och joddel i nån timme innan jag knoppade in värdparets säng. Puh. Slut som artist.

Som ni ser fick jag en jordgubbstårta i alla fall. Tack världens bästa mormor för det. Idag har jag en lite lugnare dag. Tar på krafterna att jobba i repan, men nu är det ordning på torpet och tårta till lunch…

Ingen tårta…

Hallå. Vad är det här. Ingen tårta. Jag som för tusan fyller fyra månader idag. Och nu sover alla. Hela huset sover. Och jag ser ingen tårta, särskilt inte i det här mörkret. Vet ni hur mörkt det blir på Öland? Tro mig, det blir väldigt mörkt.

Men okej. Ingen tårta alltså. I och för sig har jag hängt med mormor och morfar hela dagen för att mamma tydligen har jobbat på öns tjusigaste camping, så det är väl bra nog. Att vara med mormor Ulla och morfar Ove. Vi har haft det toppen. Busat, tränat gymnastik och jag har sovit ute och allt har gått som på räls.

Men imorgon får jag nog säga till mamma på skarpen, att lite jordgubbstårta vore faktiskt inte så dumt nu när jag har fyllt fyra månader. Så det så.

Fast nu får jag nog lov att sova lite, så jag har krafter nog till morgondagens äventyr, vad det än må vara. Kanske att jag kan få följa med mamma till hennes jobb och kolla läget, jag kanske kan få måla något. Äsch. Den som lever får se.

Sov gott vetja.

Kille med bit i

För ett år sen var Jocke och jag på Öland, jag anade att jag kunde vara preggo men slog bort tanken och försökte fokusera på att behålla toppformen inför sommaren.
Yeah right.

Fast just den helgen göttade vi oss ordentligt, nöjt i solen, tittade på kosläpp och umgicks med mina Ölandsföräldrar. Jag svepte en öl och somnade på soffan. Jag var hungrig som en varg och törstig som en vattenbuffel.

Vi hade ett break från huset hemma och lite andningspaus mellan innerenovering och takomläggning. En alldeles ypperlig helg alltså. Sen kom vi hem. Jag skulle ha koll på mensen tack vare en app och mensen borde komma när som helst, tänkte jag. Men istället pisaade jag på den där pinnen. Och resten vet vi ju. Jag var livrädd för att den lilla ärtan i magen hade fått varit på fest och inte återhämtat sig efter ölen, men se det var ju ingen fara på taket.

Och nu precis ett år senare är jag och pluset på Öland tillsammans. Tänk hur det kan bli och vilket trolleri, från ett plus av piss på en pinne till världens finaste son. Magi. Jaja, det där med blommor och bin också, men den biten kan ni ju.

Och nu har jag tagit med killen med bit i på nya äventyr. Vi ska knäcka lite extra på Böda och ha det gött med mamma och pappa.

Bara så ni vet. Hoppas att er 21:a maj blir till ett fint minne eller åtminstone en bra dag att lägga till arkivet för en finfin tisdag.

Gubben i lådan

I morse fick mamma för sig att det var morsdag. Inte så lätt att hålla reda på då hon precis har blivit mamma. Men hon inbillade sig det och undrade var presenterna var, visserligen fixade pappa en lyxig räkmacka till frukost, vilket han tyckte räckte. Men eftersom det är jag som ska fira min mamma så fick jag ju lov att ställa upp på lite bus, hoppa ner i en träback, bli gubben i lådan och charma kameralinsen som om jag inte gjort annat. Och mamma, hon blev så nöjd och glad över mina tricks i lådan att jag vet inte vad.

Men en sak vet jag, idag var det inte morsdag här i Sverige. Och tro mig, jag försökte säga det till henne mitt i den där fotograferingen, men hon lyssnade inte, hon bara knäppte kort, på kort, på kort och sa hur fin jag är. Och ja ba, jaddi, jaddi, jaddi…det är morsdag den 26:e maj, inte idag mamma. Hallå.

Nog för att många andra länder i Europa har firat sina mammor idag, men se där får vi lugna oss lite och det kanske är bra för då hinner jag ju fila på någon present. Åtminstone.

Hur som helst så hade jag och en av mina nallar en bra stund i Risingsbos gamla träback, trots att jag snuttade lite på nallens örsnibb och funderade på var jag kunde segla iväg med den där båten. Mamma frågade nämligen om jag åkte båt, jag fattade inget, men spelade med och sjöng ’oh boy’ med Peps Person för att få upp stämningen lite, nästan som skepp ohoj! Alltså.

Sen har jag lekt med mormor och morfar när mamma och pappa har fixat med det där köket, men det får jag berätta om en annan dag, nu ska jag nämligen sova gott i min säng.

Så. Sov gott!

Vilken klämdag…

Från plus till minus på några timmar. Efter Franks återkommande morgonotta med glada tillrop så somnade vi om, Frank, mannen och jag. Vi fick sovmorgon och konstaterade vid frukosten att vi för en gångs skull kände oss utvilade. Skönt med en bra start på klämdagen och vi såg därmed fram emot en heldag på slutspurten av köksrenoveringen.

Men när kylen och frysen skulle sättas på plats och Frank vilade lite så deklarerade jag för Jocke att jag såg stjärnor mitt på ljusa dan och att jag förmodligen skulle få migrän. Mycket riktigt. Svordom. Huvudet kom i kläm och ordinerade mig till vila.

Så istället för att äta en god lunch hos mamma och pappa och lämna Frank där för att tillsammans göra klart köket var det bara till att vomera lite, ta två Alvedon, lägga en blöt handduk i pannan och försöka somna i pappas säng under tiden som Frank jollrade med sin mormor och morfar. Det rådde bot på det hela för stunden, men fy tusan vad jobbigt det är när huvudet kommer i kläm.

Tur då att vi bor så nära mamma och pappa och att de trivs så bra ihop, trots att Frank bara vill stå upp hela tiden och även bajsade ner sig så att den minsta badbaljan kom till pass. Men jag fick i alla fall vila, Frank fick charma mormor och morfar och Jocke fick sätta kakel i sin ensamhet.

Idag har vi en vilodag från renoveringen och jag försöker hålla huvudet på skaft även om det känns som om jag är bakis och skulle må bättre av ett nytt huvud. Men en till Alvedon och några liter vatten så hoppas jag att jag är kry till kvällens middag med goda vänner.

Hoppas att ni mår bra, slipper få huvudet i kläm och se stjärnor på ljusa dan. Och att ni får en fortsatt fin helg vetja!

Super-Frank

Super-Frank här. Det var ett tag sen jag skrev. Men ni vet, det är så himla mycket att stå i nu när det börjar bli vår och sommar. Det ska gås på promenader, bilarna ska tvättas, äppelträd ska sågas ner, stugan ska kollas till (jaha, hur många hus behöver man tänker jag, men hänger på för att inte verkar vresig, men det börjar ju bli en del att hålla reda på, om en säger) kött ska grillas, mamma ska träna och montera kök och pappa ska lära mig gå och sätta köket på plats. Ni hör ju själva, hur ska jag då hinna blogga. Liksom.

Dessutom ska jag hålla på med mina vardagsrutiner, äta, sova, bajsa, lattja med mamma på dagarna och med pappa på kvällarna, tala i tungor på morgonen och sjunga upp på kvällen. Svettas i vagnen på förmiddagen och sprattla i babygymmet på eftermiddagen. Det är med andra ord fullt upp och helt förståeligt att jag måste hoppa in som Stålmannen mellan varven, hur skulle det annars gå med att bevara livet på en pinne?

Så om ni ser en jäkligt liten och snabb blå varelse som viner förbi så behöver ni inte bli oroliga, lugn bara lugn, det är bara jag som tränar på att vara en superhjälte, tydligen behöver man nog vara det i dagens samhälle för att hänga med i svängarna. Men det är okej för mig så länge mamma och pappa ser till så att jag har allt annat så kommer nog superkrafterna av sig själv, eller vad tror ni?

Idag ska jag tex hjälpa mamma och bygga ihop lådorna till det där köket och bara det är ju en superkraft i sig, skruva-ihop-Ikea-kök-superkraften.
Wish me good luck!

Mer finheter

Eftersom Frank som sagt fyllde tre månader förra måndagen så kan vi säga att Jocke och jag tog tillfället i akt och firade hela veckan mer eller mindre. Imorgon är han dock 14 veckor, så hur det där ligger till med månader, dagar och veckor verkar ju vara lite rappakalja. Och självklart vet jag att det är olika många dagar på en månad, jag är ju inte helt koko, men ändå. Från och med nu tror jag att jag räknar Franks liv i månader, i alla fall fram till att han fyller 1. Undra hur många veckor jag är, exakt…?

Nåväl. Vi firade bland annat med god mat, plocktallrik med smaskiga ostar, goda korvar och feta röror. Och så var Frank och jag i Örebros gladaste butik och köpte ett gäng roliga djur som får stå på kontoret till Frank har blivit större och kan leka med dem. Han fick en ny nappflaska också som ska motverka eventuella vrål där öronproppar är ett måste för föräldrarna och hittills verkar den fungera fint. Ja, jag ammar, men Frank får ersättning ibland på kvällarna för att det känns som om han blir mer mätt då, så härja inte om det nu.

Sen så har jag dagen till ära plockat bort hans babynest och bäddad och gjort fint i sängen. Som sagt så har jag lite svårt för det där med spjälskydd, men nu har jag hittat ett i fin färg. Frank kanske bli alldeles vimmelkantig av alla prickar så det kan bli så att jag måste sy på något på insidan så att han inte blir sjösjuk när jag vyssar honom till sömns i sin säng. Bara så ni vet.

Ja det var väl mest det. Huset är städat, rosorna håller ställningarna ett tag till och finheterna fortsätter att vara stolta medborgare i mina pryttelsamlingar…

Frank om sprutan

Dra mig baklänges på en skotkärra fram vilka sprutor jag fick igår. Kids får tydligen sprutor när man har uppnått en ålder av tre månader. Bring it on tänkte jag först, men nålen var ju typ lika lång som min underarm. Kom igen, vi behöver väl inte överdriva. Visserligen hade mamma sagt att jag skulle få en spruta och att det skulle gå bra, det gör ont för stunden och sen går det över. Tjena mittbena! En spruta. Två. Jag fick en i varje ben.

Först fick jag sockervatten i munnen för att vilseleda mina känslor, men se den lätta gick jag inte på, jag är ju inte blind. Jag såg väl att barnmorskan hade en gigantisk spruta och jag visste att det inte varken var mamma eller pappa som skulle få den. Så jag stålsatte mig, försökte charma sköterskan med ett smile men hon bara tryckte in nålen och försäkrade mig om att det var för mitt eget bästa. Jag darrade på underläppen och skrek till för att visa att det där inte var riktigt bekvämt, sen var jag ledsen i pappas famn en stund innan jag återigen visade mig från min bästa sida.

Men som sagt, det var ingen liten spruta och jag blev lite hängning fram på eftermiddagen. Och fick nog lite feber, för jag har aldrig varit så svettig i hela mitt liv, och då låg jag bara still, jag sprattlade inte ens lite. Men nu känner jag mig mycket bättre, det bästa av allt är ju att kiosken är öppen när helst jag vill och då leker livet vill jag lova.

Förutom de där sprutorna så fick jag hoppa upp på vågen och trycka till med hela min kroppshydda, nästan 6 kg nu, 5965 g för att vara exakt. Sen ställde jag mig mot väggen och nådde upp till 62 cm. Finemang.

Så, så var det med det. Sen har tydligen mamma och pappa firat hela veckan bara för att jag har fyllt tre månader, men det vill nog mamma berätta om själv.