Djuren berättar…

Om ni orkar läsa så berättar djuren lite mer om sig själva här nedan. Hänger snett gör vi för att vi inte är som alla andra. Det är liksom inte bara att vara en tavla, det är mer än så…

Pride zebran – Nog för att det kan vara svårt att gömma sig med den här fina dräkten, men ni vet på pride är jag zebrornas zebra. Och om du dessutom köper mig så går alla pengarna oavkortat till kampen för att minska spridningen av HIV. Är inte det bra så säg? Ni kanske undrar hur, det är bara att lira in på Tradera och söka på mitt namn, lägga ett bud och hoppas på vinst. Gör’t bara!

Tuppenja – En morgon när jag vaknade så var jag bara där, på det där stökiga kontoret, inte alls långt ifrån där jag egentligen bor. Ni vet den gula lekstugan precis bredvid eken. Men efter en tisdagsfest utan dess like så hamnade jag alltså på ett kreativt stökigt kontor, vaknade upp med lilaskimmrande fjäderdräkt och förvånad syn. Och nu vill jag ju flytta hem igen, får jag bo hos dig?

Hjort är gjort – Från början hade jag inga synfel, jag kanske inte har det nu heller, men man vill ju vara modern liksom. Så snacka om modern hjort jag är. Jag ser liksom längre än du kan ana och har ett snöre bakom huvudet så att brillorna inte ramlar av när jag hoppar fram på mina klövar. Fiffigt som fasen.

Giraffen har koll – Att jag har. Vet ni hur lång jag är? Typ fem meter. Hallå. Fem meter, jag kan dribbla bort vilken basketspelare som helst. Jag menar, min tunga är lika lång som en nyfödd människobebis. Galet. Jag vet. Så klart som tusan att jag har koll.

Evas zoo – Hon ba’, ställ upp er här nu så att jag får måla av er ordentligt. Zebran ville ha en räv bakom örat, pingvinen ville känna sig lång och ståtligt, chimpansen ville leva lite on the edge så att säga och strutsen vill få en hyfsat lång polare att gnägga med på savannen. För att inte tala om ormen från paradiset som slingrar sig ner för att snacka lite med koltrasten på hjortens rumpestump. Och ja, man kan tro att strutsen bara har ett halvt ben, men den fick liksom lov att ställa sig lite upp på en kulle bakom zebran för att komma upp ordentligt till giraffen. That’s why. Grodan då, grodan is just chill’n.

Camo ko – Jag förstår att ni är förvånade och ni undrar varför jag tittar ner på er sådär. Det har liksom bara att göra med att jag är befäl för den här truppen. Jag står liksom lite över alla andra. Eller jag tror det i alla fall med tanke på att jag föddes som en camouflage kossa. Pretty fantastic, med andra ord. Men mest gömmer jag mig bland vallmofälten på Öland och håller min vakt.

Hold your horse – har ni sett någon gladare häst? Nej, skulle inte tror det. Nu kan man ju tro att jag vunnit på lotto eller nåt, men när ni ser alla mina polare här inne så fattar ni ju att jag är gnäggande glad. Vilket gäng vi är. Och det enda vi begär är att bli matade med kärlek. Så hold your horses honey, I’m home!

Herreminget – jag stod där bakom stenen vid Rävgången en morgon och fick syn på en så himla fin soluppgång att jag blev alldeles till mig och helt sonika sträckte på huvudet och fick se att gräset minsann inte var grönare på andra sidan. Jag ba, herreminget vilken lättnad, jag har det ju så bra där jag är. Fast det är klart, har du en massa kärlek och grönt gräs så hänger jag med dig hem.

Bussiga bullen – Bussigare bulle får man leta efter. Jo det är faktiskt sant. Egentligen är jag vakthund här, jag menar nog för att kossan är kamouflerad, men det är ingen garanti, därför ligger jag här och ser väldigt loj och bussig ut, men jag har minst lika bra koll som giraffen. Så är det bara.

Coola katten – Jag säger bara, bakom mina solglasögon kan jag va mig själv! Och jag älskar’t. Jag och hjorten köpte brillor samtidigt, hjorten fick ett par solbrillor på köpet så vi körde sten, sax och påse om vem som skulle få vilka. Lovar att jag vann de bästa, ni skulle bara veta. 

Monkey business – Man får inte lipa säger ni, nä men vad glor du på då. Här har jag ridit hit på en flodhäst och fått andan i halsen, träffat en kamouflerad ko och en hjort med gula glasögon, inte så konstigt då att tungan åker ut. Jag vet ju inte hur jag ska bete mig…

Struts kan du va – Precis, stå inte där och fnittra. Har du provat att springa med styltor och fjäderdräkt, det är nämligen precis så det är att vara struts. Man skulle vilja flyga, man har liksom förutsättningarna, egentligen. Men någon glömde vingarna. Sjukt dålig planering där. Jesus.

Längtar bort eller hem – Ni vet när det är lite oklart om man har det bra där man är eller om det är något som saknas. När man har allt fast ändå inte, sand mellan tårna och en opålitlig sjöman till havs. Då är det inte så himla lätt att bestämma sig för vart längtan håller hus. Hemma eller borta. Därför står jag här på stranden och funderar lite på det.

Och har ni orkat läsa ända hit så kan jag glatt meddela att tokiga djur och annat färgglatt som målas med kärlek och akryl gärna produceras efter önskemål, så tveka inte att höra av dig.

I morgon är sista dagen som vi visar upp oss i Hantverkarboden i Wadköping, det är öppet mellan 11-16 och planscherna här nedan finns till försäljning för endast 100:- stycket och är i A3.

Kom och köp!

En liten status bara…

Nu brinner det i knutarna. Det är väl ingen skräll att jag har mycket för mig, men nu har det nästan slagit slint. Jag har ruvat på ett zoo hela hösten och värpte nyligen ut hela högen. Dra mig baklänges, det är liksom inte bra att föda upp ett zoo på mindre än en vecka. Men är man konstnär så är man, då görs banne mig inte saker i god tid, men det görs gott i otid. Kan man väl säga.

Och nu är alla mina tokiga djur samlade i Wadköping, jag bad dem ha lite fest nu när de är samlade, innan de liksom skiljs åt och flyttar ut i landet.

Som ni ser är utställningen nu fram till söndag. Om ni vill besöka mig och djuren är vi där tillsammans fredag-söndag mellan kl 11-16. En närmare beskrivning av dem kommer senare.

Nu är jag slut som artist. Men då vet ni hur läget ligger. Yeseriba!

Sorg blir skapande…

Min plan att omvandla sorgen till skapande har gått ganska bra. Gårdagen var förstås oerhört sorglig med allt vad det innebär, men i dag känns det lite bättre. Jag tänker på det fina och förpassar det fruktansvärda.

Hur som helst la jag liksom på ett kol när det bestämdes att vi skulle åka hit, ett kol för att föda upp en isbjörn och en häst. Isa Svalbard och Pink Legolas. Färgen på Pink hade knappt torkat när djurtransporten lastades, men det gick bra. Eftersom Frank är hos mormor och morfar kunde vi ta ur bilbarnstolen och fälla sätena på vår familjecombi (ja, jag ska ju berätta om det där med bilarna, sen, men men) och helt sonika locka in djuren där. De bor på en varsin duk som är 120×80 cm så de tar lite plats.

Men nu är de hos sin nya vårdare och de fick bra betyg. Nu ska tomten bara försöka slå in dem i värdiga paket för att de riktiga ägarna ska få ta del av deras personligheter på julafton. Isa Svalbard kan se lite bister ut, men hon är lurig och varm och go som bara den. Hon älskar att bli kliad på magen och busa med Pink. Och Pink Legolas ser ju rätt tyglad ut där hon står, men tro mig, skenet bedrar, hon är full i bus och vild som den tokigaste My little pony du kan tänka dig.

Så vi får väl se hur det där kommer gå. Jag känner mig i alla fall nöjd över att de ska få bo på norra Öland hos de finaste barnen och är tillfreds med att sorgen kan bli skapande.

Vilket är lovande inför utställningen den 9-14 december i Wadköping.
Missa inte det!

Evas zoo

I sann konstnärsanda sitter jag här med skissade önskedrömmar om kommande utställning, högerhandens sida längs med lillfingret är täckt i blyerts och den största duken har fått en början på vad som förhoppningsvis blir ovanstående konstverk i akryl.

Evas zoo på en målarduk som mäter 100 x 150 cm. Jag är fylld av energi och kreativitet, jag har bestämt att sorgen ska omvandlas till styrka och skapande. Jag vill som vanligt måla hela världen och göra allt på en gång. Den 9-14 december tar jag med mitt zoo till Hantverkarboden i Wadköping och hänger upp djuren på rad, det där lät inte bra, men ni fattar. Min samling av luriga färgglada djurarter kommer spraka av glädje tillsammans med min kompis Sofis lika färgstarka landskapsmotiv. Vi satsar förstås på att sopa banan tillsammans med Lucia och locka julmarknadsbesökare till konst och kultur.

Såhär när klockan precis har slagit midnatt och november har avslutat sin första dag så känns ingenting omöjligt. Det har säkerligen att göra med de chokladöverdragna kaffebönorna jag stoppade i mig för någon timme sen, men ändå. Jag är vid gott mod trots att den där förbenade cancern tog min Ölandsmamma för en vecka sen. Fuck that shit sa jag.

Så nu ska jag måla för henne och som sagt omvandla sorgen till skapande och låta vågorna av tårar komma när de vill men försöka fokusera på det braiga, för det är ju så himla mycket som är bra, det är lätt att glömma ibland. Men när sånt här fruktansvärt händer, då får man sig en käftsmäll och påminns om hur bra en har det.

Det var väl mest det, så kom ihåg, det viktigaste; var rädda om varandra och lyssna på kroppen och det näst viktigaste; välkomna på utställning i Wadköping den 9-14 december 😉

Deermountain levererar

Jo, det är faktiskt sant. Ibland hinner jag styra upp lite bilder av olika karaktär. Innan sommaren fick jag i uppdrag att illustrera bröllopsinbjudningar, ett himla roligt uppdrag som jag inte visat er innan. Men nu. Jag blev nöjd och kunden blev ännu nöjdare. Ni får tänka er att det är ett fyrkantigt kort som man viker på mitten och inte att jag har tänkt bakochfram på något vis, utan det är rätt.

Sen får jag beställningar på teckningar till dop lite då och då, vissa blir godkända och andra inte. Men det är inte helt lätt alla gånger, men det viktigaste är ju att kunden blir nöjd så då får jag göra om så att magkänslan kan jämföras med en världsmästare.

Så är det med det, och jag, det nalkas ju utställning innan tomten kommer också.

Måla Eva, måla!

Längtan

I skrivandes stund är jag pepp som bara den på att åka på party hos min fina kollega. Jumpsuiten som jag hade förra helgen är på, dock lite sliten i sömmarna sen spontandansen, men jag hoppas att den ska hålla för några danssteg till. Annars tänker jag att svart eltejp kan rädda det mesta. Haha.

Hur som helst tar jag ju tillfälle i akt att sprida ut min konst när det vankas födelsedagspartaj. Så jag har målat av ett kort på den sköna bönan som fyller, hon står och blickar ut över havet som ni ser, kanske att det är någon på den där båten som hon längtar efter, kanske inte. Jag har i alla fall döpt tavlan till ”Längtan” och jag hoppas verkligen att födelsedagsbarnet kommer älska den, för jag är nöjd. Och det är ju en bra början.

Extra bra för att jag känner att det här med utställning i Wadköping runt jul kan bli bra, riktigt bra, eller vad tror ni? En torsdagstavla varannan vecka och saken är biff.

Men nu blir det finfest med härliga tjejer.
Lovlely lördag på er godingar!

Och ja, inlägget är tidsinställt för jag vill ju inte att ”Längtan” ska tjuvtittas på innan den överlämnats till ägarinnan.
Hallå, en har väl lite koll. 

Pedagog Örebro

Ni kanske kommer ihåg den här skylinen av Örebro som jag flitigt arbetade med och prompt tyckte att Örebro Hockey skulle ha på sina matchtröjor och som jag fortfarande inte har någon som helst förståelse för att de inte valde, så himla snygg liksom.

Nu har den fått ett nytt liv på en hemsida som heter Pedagog Örebro och som bland andra drivs av min vän Anna-Eva. Jag tycker att det blev bra det där och nu har jag precis taggat på ett hus, vilket jag egentligen inte alls förespråkar, men jag vill ju ändå att det ska finnas någon slags märkning av undertecknad, lite kredd vill man jag ha.

Hur som helst är ni lika oförstående över Örebro Hockeys val av svart rock’n’roll i form av ett streck på tröjan och vill se min skyline och dessutom få pedagogiska tips och råd så är mitt hetaste tips att gå in på hemsidan, pedagogorebro.se.

Ni kommer inte bli besvikna. Så det så.

Minibussbubbel och möbelmässa

Som ett barn som ska iväg på sommarkollo var jag lite nervös och mycket förväntansfull när Jocke skjutsade mig till uppsamlingsplatsen för dagens startpunkt. Jag hälsade glatt på medresenärerna, tog plats längst fram i bussen och var redo för dagens äventyr. Undrade var min skylt var, den där det står ”ny på jobbet” eller åtminstone ”prao”, eftersom jag inte börjar arbeta ordentligt på Input förrän i mitten av maj, men någon skylt fick jag inte. Däremot ett glas bubbel och upprepning av namnen innan vi kom fram till Göteborg. Och ett glas bubbel är banne mig inget dåligt välkomnande, det må jag säga.

Väl framme åkte kameran upp direkt. Jag sköt från grodperspektiv, från höften och från himlen. Jag sa att jag skulle gå bananas, många trodde att jag var där i syfte att fotografera, att fotograf är mitt yrke, men åhåjajaja, nej vet ni va. Jag är en lärare med ett stort intresse för färg och form och som längtar efter ny kunskap.  Så nog gick jag bananas. Och ni ska inte tro att ovanstående bilder är de enda jag tänker visa er, det är så att säga bara en input på dagens möbelmässa på världskulturmuseet i Göteborg.

För nu är hjärnkontoret och minneskort fullproppat med designklassiker, viktiga personer och uppstickande nyheter. Det går på högvarv och måste släckas ner för idag, imorgon är en annan dag och då ska jag inte tilltala barnen på förskolan med Fritz, Hay eller Muuto, så tack och god natt.

Fortsättning följer, för jösses vad mycket fint och fräsigt det fanns…

Veckans rådgivare

Veckans rådgivare – Eva Hjortsberg

Varje vecka vill vi uppmärksamma en av alla våra fantastiska rådgivare. De gör ett otroligt viktigt jobb och kräver all uppmärksamhet de kan få. De lägger en sin tid på att stötta, peppa, hjälpa och utveckla våra UF-företag.

2014-03-18
ÖREBRO

Vem är du och vad jobbar du med?
Eva Hjortsberg, har enskild firma som konstnär och kreatör (www.deermountaindesign.com) men arbetar heltid som förskollärare. Är utbildad bild- och textillärare, älskar regnbågens alla färger och är full av kreativitet.

Vilket UF-företag är du rådgivare åt, och vad gör de för något?
Jag är rådgivare åt Cupies UF (www.cupies.se) 40 sekunder till fika. Cupies är en kladdkaka som gräddas i mikron på 40 sekunder, tillsätt bara vatten och olja och sen är sockersuget räddat. Bakom produkten står fyra tjejer från Thoren Business School.

Varför valde du att bli rådgivare?
För att jag tack vare mitt breda kontaktnät och mitt egna driv vet att jag kan vara en engagerad och peppande rådgivare och för att jag tycker att det är så otroligt roligt att se ambitiösa studenter förverkliga sina mål genom UF.

En vändning…

Så här var det. Jag hamnade i ett showroom på Aspholmen en solig dag i september, blev knockad av designklassiker och nyfiken på att byta bransch. Kånkade runt på Frank i vimlet av piffat fredagsfolk och klappade snällt på sköna textilier, välgjorda möbler och symetriska former i koppar. Ni kanske kommer ihåg.

Med andra ord befann jag mig på ett nytt favoritställe, en samlingsplats för finheter och funktionell design. En plats där jag direkt visste att jag skulle trivas. Då var ju bara frågan hur jag skulle få människorna och möblerna där att trivas med mig.  Så jag skickade in en spontanansökan som helt plötsligt blev högst aktuell.

Jag fick komma på intervju. Tog på mig turkavajen trots en sprucken knapp mitt på, tänkte äsch, det där är inget man tänker på om jag bara lägger den lite åt sidan, kavajen alltså. För kavajen måste med, annars funkar det inte. Handsvetten var ett faktum, men jag hoppades att mitt fasta handslag och mitt nyfikna nylle skulle finta bort skönhetsskavanker som sprucken knapp, finnar i pannan och handsvett.

Och banne mig, jag lyckades. Jag fick komma tillbaka till något som jag trodde var en andra intervju men som visade sig vara en träff där jag blev erbjuden en tjänst som inredningssäljare. Hallå, fattar ni? Jag förstår det inte riktigt än och jag är inte helt hundra på om de förstår min kärlek till väl utfört hantverk i form av möbler och pryttlar.

Dra mig baklänges vilken vändning i karriären och jösses så spännande att jag ska få bekanta mig så pass med finheterna att vi ska bli som ler och långhalm, att jag ska få ge dem nya hem och lära mig massor inom säljbranschen. Och ja, jag vet att det är en liten del som handlar om finheter i ett ljust och fräsch rum, men hej, jag ska få arbeta som inredningssäljare, ni hör ju själva, som gjort för mig.

Eller ja, jag hoppas det förstås. I mitten av maj byter jag från fröken till försäljare.
Och den 24:e mars ska jag få följa med på möbelmässa.
OMG, jag kommer gå bananas…