Inom en mycket snar framtid kommer nästa nummer av 101 nya idéer, och där har jag vikt hädan, därför vill jag bara påminna nyfikna läsare om numret som finns ute nu, där det är ett reportage om mig och mitt pysselrum. Så köp ett ex, bli inspirerad och pyssla lite!
Skrivet den 15 oktober 2011 i kategorin
Business |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Alltså, varför är det ingen obligatorisk kurs i blöjbyte på lärarprogrammet, särskilt om min examen inkluderar att jag är förskollärare? Jösses Amalia vad jag är känslig för lukter. Kväljning, håll för näsan med plasthandske och le till barnet, leka lite tittut och inte vara påverkad av dagens äckligaste baja.
Jag vet mycket väl att det ingår i mina dagliga arbetsuppgifter, men shit pomfritt (jag vet även att det inte stavas så, men kom igen!) vilken inskolningsperiod jag har haft på det. Och hade inte mina kollegor varit så fantastiska så hade jag minsann fått gilla läget från dag ett, men nu så har jag precis börjat byta bajsblöjor och inom min karriär som pedagog på Helianthus kan jag räkna mina byten av bajsblöjor på fingrarna.
Nej, det är väl inget att vara stolt över och heller inget att få beröm för, men ändå. Var är kursen för luktkänsliga fröknar, där bajs som tryckts upp på ryggen småleende ska torkas bort utan konstigheter. En heldag med blöjbyten kanske inte vore så dumt?
Skrivet den 14 oktober 2011 i kategorin
Eva funderar,
Helianthus |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Foto: Emma Sandström
Förut skrev jag att jag skulle återkomma gällande frisyren när jag hade fått bilderna från bröllopet. Egentligen vet jag inte vad jag ville ha sagt med det där med frisyren. När det gäller styling på hår och hud är jag sannerligen ingen att fråga om råd. Att styla ett rum däremot känns mer bekant.
Men hur som helst så tittade jag lite mer noga på korten och såg att tofsen som jag hade under sminkningen är av ett slags flätat armband som en elev gjorde på slöjden förra terminen. Bara en sån sak. En överplanerad brud hade säkert haft en tofs med strass.
Hur som så hade jag ju en förbannat fin frisyr till det att jag föll tillbaka till mina vanor att det är ju bara lite hår och lockarna blev mer raka än prinsessliknande, när det var mer intressant att göra annat än att ens försöka använda hårsprayen som jag fick av frisören Katja.
Och ja, det är mitt riktiga hår. Jag vet att man knappt kan tro det eftersom det för det mesta sitter uppe i någon slags tofs eller flofs, som på nedersta bilden. Men fint var det så länge det varade och frisören är den grymmaste på Öland, bara så ni vet.
Tiden går fort när man har roligt. Fredag igen. Minus två grader och is på rutan. För bekväm för cykeltur och fruset snor. Lagom morgonpigg för ännu en dag på jobbet. Har jag sagt att jag trivs så otroligt bra. Jag trivs så bra att jag tog hem min gula Bödakavaj från Öland för att eventuellt piffa till det på julfesten. Om det nu blir någon julfest. Men det får väl vi, vi som i solrosorna på Helianthus se till att ordna. En gul jul. Ha.
Ser ni förresten att formationen av gässen formar ett ansikte i profil?
När jag cyklar bland kohagarna på Öland så vill jag så gärna bara slänga cykeln lite försiktigt och snyggt på ängen och smyga fram till en vilande ko och lägga mig på dess rygg. Jag tänker att de är så sköna och varma att det vore en fin upplevelse. Men hittills har jag inte lyckats, jag har heller inte gjort några överdrivet tappra försök. Men jag tror att om kon visste att jag är så snäll och kramig så skulle vi säkert kunna komma överens i alla fall i 18 minuter, vilket enligt vissa uträkningar ska vara den ultimata tiden för en powernap.
Men då är ju frågan, vilken kroppstemperatur har en ko? Tydligen runt 38-39 grader, och om det skulle vara så att jag fick fatt i en ko med kalla öron, så kan den ha fått mjölkfeber. Sedärja. Men om kossan har varma öron, ser ut som den på kortet, dvs. snäll och ”hej, jag tittar lite under min koluggg”, så skulle nog ovanstående önskning inte vara helt omöjligt. Eller?
Någon kobonde som hittat hit och kan berätta för mig…?
Nötkreatur. Det heter nötkreatur.
Okej. God natt.
Skrivet den 13 oktober 2011 i kategorin
Eva funderar |
1 Kommentar
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Det är inte heller någon skräll att jag i dag har bytt till vinterdäck på familjens två bilar. Pappa Pohlman för anteckningar, han är min vädergud och han varande mig för is på rutan igår. Han visste givetvis också att det skulle vara ett ypperligt byta-däck-väder i dag. Mycket riktigt.
Så nu har inte bara jag fått nya gummisulor som är redo för vintern, även bilarna är förberedda för vinterväglag. Iskrapor högt och lågt (körkortet fungerar, men inte i längden och jag rekommenderar det inte), liten spade i bagaget och kupévärmare om utifall båtplatsen på jobbet helt plötsligt skulle förvandlas till en plats för frostfrusna bilar inklusive frusna fröknar…
Och det där med en spade, det är inte så dumt, även om det inte på något vis är ergonomiskt korrekt, möjligtvis för barnen på dagis. Men ni förstår att en gång fick jag lov att ställa bilen på sniskan och skotta mig in på min parkering. Nästan som när Top Gear gänget körde över Nordpolen. Fast bara nästan.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=THKseIq5xBY&feature=related[/youtube]
Det är inte precis en nyhet att det börjar bli kallare ute, att hösten så sakta börjar talla på den stundande vintern. Nyss var det sommar på Öland. Lunch i solen på en uteservering och endast kavaj på. Igår var det is på rutan och skrap med körkortet, nya vinterjackan på och tokrosa snowjoggers. Snart blir det långkallingar och en gammal räv på huvudet (fast långkallingarna sätter jag såklart inte på huvudet, man vet aldrig tänker du).
Men. Mina nya snowjoggers, hur fräsiga är inte de? Vansinnigt rosa och otroligt sköna. Barnen på dagis kommer inte precis vara rädda över att jag ska försvinna på gården, nej och åter nej. Jag studsar så gärna fram i mina rosa gummiankor, då jag inte har gummistövlar i glada färger som barnen gärna ställer fram och pekar på när vi ska gå ut. De pekar på mina fötter, sen på stövlarna och sen säger de Eva. Fantastiskt jobb jag har.
Hur som helst, så ser jag mina nya Rubber Duck som ett fynd då jag ”råkade” klicka hem dem från Campadre. Livsfarlig sida, särskilt om man tror att man hör till Spara, av Spara och Slösa. Fast det gör jag inte, inte till Slösa heller. Möjligtvis Spralla…
Som en samling smycken i plast och billig metall glittrar mina ögon. Värmen är påslagen, sparkdräkten och fårskinnstofflorna behöver inte längre agera pyjamas.
Med ett kreativt kaos och en färdig tavla kan jag gå och lägga mig bredvid mannen och katten. Nöjd över en tillmötesgående tisdag, trots frostblankt gräs och fyra grader varmt i morse. Trots gubbar som har bilar med motorer likt Fred Flinta.
Men med nya rosa gummiankor till skor och gäss formade som en plog är jag redo för kylan. Redo för klarblå himmel med skränande gäss som berättar att det är kallt, nu flyttar vi.
Men innan gässen, Fred Flinta och jag träffas igen ska jag sova. Jag har parkerat bilarna bland de andra attiraljerna, lagt kikaren på lut och duschat bort svetten sen löprundan där kylan smög sig in mellan tårna…
Skrivet den 11 oktober 2011 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Foto: Emma Sandström
Idag fick jag ett efterlängtat kuvert på posten, våra bilder sen bröllopet. Och jag är sprallig som ett barn på julafton. Om vi säger så här, 840 bilder tagna av en grym fotograf, det är lite att titta på.
Så innan jag gör doppresenten så måste jag bara glutta lite, lite. Välja några favoriter och kanske sätta ihop några. Bara några.
Den här får ni till att börja med, från den lekfulla dukningen. Och ska det vara ord i olika konstellationer med diverse glädjande budskap så ska det banne mig vara i lego. Så det så.
