Hyr en pensionär

Alltså, hyra en pensionär är inte så dumt, det måste jag säga. Det bästa är förstås om du har minst en pensionär i din närhet som är nöjd med att få lönen i umgänge med förslagsvis sina barn och barnbarn, gärna en bit mat och en stödvila på valfri schäslong.

Då behöver du nämligen inte hyra någon utan bara fråga snällt om de, pensionärerna kan tänkas hjälpa till med diverse sysslor en söndag som idag. Och mina i särklass bästa pensionärer, dvs. Karlssons catering och alltiallo kom till oss idag. Mamma busade med Frank, pappa slet sig svettig som hantlangare under tiden som jag sågade panel till Jocke som skruvade upp dem. Benny var också här och fortsatte med sitt terapiarbete, tvättning av de gamla tegelpannorna.  Värsta bästa arbetslaget.

Så nu har den andra långsidan av garaget fått panel, ena gaveln har fått ett fönster och lite panel och resten av virket ligger i garaget eftersom pappa Pohlman lever med sitt smeknamn och på minuten nästan kunde säga när regnet skulle falla. Jäkla bra egenskap det där, att ha ett genuint intresse för väderleksrapporten.

Summan av denna söndag, so far, är hyr en pensionär om du kan, de kan nämligen mer än vad man kan tänka sig och de är ena jäklar på att ställa upp när det som bäst behövs.

Tusen tack igen för all hjälp vi får, ni är fantastiska på alla sätt och vis!
Men nu ska jag duscha av mig sågspånet på huvudet innan de växer fast i mina gråa hår. Haha.

Ha en fortsatt fin söndag vetja!

Jobba, jobba, jobba

Nog går det undan med garaget allt. Nu är taket tätt och vi har fått på panelen på väggen som är mot huset. Eftersom taket är tätt så är det ingen brådis med att få på takpannorna så under tiden som en av våra bästa hjälpredor, Benny, tvättar tegelpannor så ser Jocke och jag till att få på panelen. Det är mest Jocke förstås, men i dag har jag minsann varit den bästa hantlangaren.

Jag har häftat fast vindduk (eller vad det kan tänkas heta) på det som ska bli väggen ovanför porten och sen har jag sågat både med sticksågen och den stora klingan för att hjälpa min kära man och jag känner mig så jävla bra för att jag kan sånt där och vill lära mig ännu mer. Jocke frågade om jag kunde såga med sticksågen, då tog jag en liten brädbit, satte på sågen och sågade biten mitt itu, svar, ja nu kan jag det. Sen var det bara till att fortsätta. Tur att inte Alfons pappa var här och predikade, då kanske det inte hade blivit någon helikopter.

Och den här panelen, den är grundmålad så bra att det inte heller är någon brådska att få på samma färg som på huset, bara det känns ju som en seger. För även om sensommaren är fantastisk så kommer den inte hålla i sig i en evighet och det är inte jätteroligt att måla när det börjar bli kyligt och jävligt. Med andra ord, bra val.

Och ja, självklart är Frank med. Om han inte sover så sitter han i vagnen och vill han inte sitta där så får vi gå och titta på grannens höns och blir det för tråkigt så går det bra att få på sig ett par mockasiner, hoppa i gåstolen och köra några varv i garaget. Perfekt.

Så nu vet ni hur läget ligger och imorgon fortsätter jag såga och Jocke skruva.
Heja, heja!
God natt!

Kärleksfull livskvalité

Igår var vi på Naturens Hus igen, Frank och jag. Fast den här gången tillsammans med pappa Pohlman och mamma Ulla och beställde in maten precis innan övriga gäster dundrade in. Så den här veckan har jag provat hela deras meny, dessvärre hade de glömt att krydda soppan när Elenor och jag var där, så när vi skulle äta den var det lite mer som en ”leksoppa”, som Elenor benämnde den. Men när soppan väl var kryddad hade vi redan moffat i oss varsin utsökt sallad istället, en sallad som mamma åt igår, ser god ut eller hur? Det var en valnötssallad med gravad forell samt en honungsvinegrette.  Vattnas i munnen minsann.

I går åt pappa Pohlman och jag småländska isterband med persiljestuvad potatis samt färska rödbetor, det var också gott, men jag tycker ändå att salladen var godast. Frank åt lasagne och drämde sin leksak i bordet, drack lite vatten ur glas och busade med mormor och morfar.

Med andra ord var det en fin fredagslunch med extra kärleksfull livskvalité, tack så väldans mycket för det mamma och pappa!

Öppna förskolan

Det här med öppna förskolan är minsann inte så dumt, rena rama lyxen må jag säga. Nu har vi varit där fyra gånger tror jag, mamma och jag. Lite svårt att hålla räkningen för jag är ju med på så mycket. Men det känns som om jag har suttit i den där mjuka ringen vid fyra olika tillfällen, så ja, fyra gånger har jag härjat runt på OPs öppna förskola.

Första gången spände jag musklerna så dant att en tjej blev rädd, det var förstås inte meningen, jag ville ju bara visa en av mina bästa sidor. Min styrka. Men hon blev ledsen och flydde fältet. Attans också.

Idag gick det bättre, då satt jag där och snackade med några andra barn, jollrade lite med Vincent och sprang runt i gåstolen. Gåstol alltså, vilken grej, jag känner mig som en superhjälte när jag springer runt i den och utforskar omvärlden. Snabb som bara den, hit och dit och runt en liten bit, som en evighetsmaskin. Haha.

Fast vi sjunger också, oj vad vi sjunger. Då ska jag sitta i mammas knä, det vill jag helst inte, för jag kan sitta själv. Så det så. Jag kan sitta själv och gunga fram och tillbaka och rätt vad det är har jag förflyttat mig en halvmeter. Men krypa, se det har jag inte kommit på än.

Men om jag fortsätter att ta med mamma till öppna förskolan så kommer jag nog lära mig ett och annat från de andra barnen snart, vissa är så rackarns snabba att ta sig fram att det känns som om hastighetsbegränsningar vore lämpligt…

En dov förmiddag

Soluppgången var säkert magisk, jag anade det när rullgardinen drogs upp och jag såg den rosa himlen på avstånd. Men jag var inte lika rask i benen som Frank, så vi låg kvar en stund och fnittrade innan vi klädde på oss och återigen begav oss in i dimman.

Denna förmiddag var dock inte lika solig och magisk som senast vi promenerade sida vid sida med dimman, spindelnäten och djuren. Men vi hade annat ypperligt trevligt sällskap, min kära vän Elenor och hennes dotter Kerstin. Dessutom toppade vi promenaden med en lunch på Naturens Hus.

Fast det är ändå något särskilt med den där dova dimman som ligger tät över promenadstråket, som i dag var lite annorlunda än vanligt, inte bara i färg utan också i riktning. Vi tog en sväng runt Oset och pratade om livet, skrattade åt tokigheter och konstaterade att utmaningar i vardagen är bra för det glada humöret.

Sen var allt runtomkring grått, på ett sätt suddas kontrasterna ut och på ett annat blir de mest tydliga ännu mer tydligt. Den vita svanen lyser upp där borta bland sothönorna, fotbollen skvallrar om livliga aktiviteter på stranden och spindelnäten gömmer sig i den färglösa palletten. Kalvarna tittar nyfiket på åkgräsklipparen, hägern sträcker på sig och näckrosbladen bildar ett mönster i vattnet…

Franks första vinst

I fredags när vi var på mingel på Input Interiör så hade de en klurig tipspromenad med finfina priser. Det första som hände efter att jag hade fått min tipskupong var att Frank stoppade den i munnen och tyckte att den var hans. Okejdå tänkte jag och fick som tur var en ny av personalen. Och nej, han svalde förstås inte, men han latjade med den under tiden som vi var där.

Sen gick vi runt där bland designmöblerna och letade frågor, kånkade på Frank så svetten rann och försökte ta in information om de olika smarta lösningarna på möblerna för att kryssa oss till alla rätt. T.ex. fanns det en stol som var gjord av 300 aluminiumburkar, där snackar vi återvinning eller ett tjusigt bord med namnet ”don’t leave me” från Hay som fiffigt nog hade ett handdag på sin topp.

Och innan vi skulle lämna in våra tipskuponger så hjälpte jag Frank att fylla i sin, han hade ju ändå varit delaktig på sitt sätt, tuggat på stressbollar och krafsat på färgglada mattor.

Så i förrgår så ringde en glad donna från Input Interiör och meddelade att hon hade en skrynklig lapp i sin hand, nämen, har Frank vunnit sa jag då. Mycket riktigt. Och inte vad som helst utan en übertjusig hängare från Offecct, en K-line ”som ska öka känslan av belåtenhet och omsorg i mötesplatser”, perfekt (nu kan man tro att det skulle vara trampbilen eller stolen med tanke på bilderna, men jag var ju som tvungen att göra lite hittepå i garaget).

Franks första vinst blev alltså en hängare där man kan spegla sig i foten, leka brandmansstång på stålet och hänga fina grejer på hornen. Tur att Frank var med, annars hade den där hängaren bott hos någon annan nu…

Tack så mycket Input Interiör och Offecct för det utmärkta priset!

Småpotatis

Det är ingen småpotatis att ta upp småpotatis om vi säger så. Den där jorden var något hård. Men det är ett härligt och annorlunda inslag i vardagen. Under tiden som Frank var hos mormor och morfar hade jag med mig Moder Tereza och Vincent till potatislandet, där vi likt skattletare karvade fram Amandine och sakta men säkert fyllde två hinkar.

Skönt med lite hederligt kroppsarbete på Närkeslätten samtidigt som bonden plöjer bredvid. Jag kan säga att en dag som denna behövs inga extra träningspass för att gå i mål på sitt Nike fuelband. Först potatisupptagning och sedan hantis på garagebygget. Bra grejer.

Nåväl. Snart är det riktig potatisupptagning med hela potatissekten, men till dess får vi götta oss åt dagens skörd, för småpotatis i ugn, dränkta i olja och kryddor, det kittlar dödsskönt i kistan vill jag lova.

En halv carport

Uppochner

Skruva takstol

Fixa takstolarna

Från igår

Nu har vi nyss kommit in efter kvällens arbete. Janne och Jocke har spikat råspånt och fått på pappen på ena sidan av taket, så nu kan vi säga att vi har en halv carport. Jag har städat byggplatsen, burit upp takpappen (23 kg/rulle upp för en stege, I’m still goning strong, haha) och inte hunnit tagit några kort innan mörkret kom, så bilderna är från igår.

Och nu sitter jag här, Jocke sitter i soffan och fnissar åt Maria Montazami. Alltså min man, han är ett stycke för sig, nu får jag inte störa honom, nej nej, det är ju Hollywoodfrurar på TV. Humor. Jag kommer inte ihåg senast vi tittade på TV. Bra då att det blir mörkt så tidigt nu så att han hinner in till så viktiga program. Och att jag kan sitta här och skita ner tangenterna med mina potatisfingrar.

Humor. Som sagt. Hur som helst så känns det som garagebygget är som en snabbkurs i att ta körkort, det går verkligen framåt och innan vi vet ordet av har jag dukat upp till den där taklagsfesten, helst hängt en krans på nocken och fixat öl till byggarna, för det är väl så det går till?

Ja, fortsättning följer, som ni förstår.

Som en smält päronsplitt…

Nog blev det en bra måndag allt. Frank hörde min kvällsbön igår och sov till klockan fem i morse, då fick han ett skolmatsalsglas med mjölk och sedan somnade han om och vi fick lite sovmorgon. Sen kan vi väl säga att dagen har gått i ett. Från öppna förskolan till ICA Maxi, vidare till målning av fönster och plastning av garagevägg (jajamensan, jag fixade en vägg själv för att överraska Jocke när han kom hem) sen var det tillagning av köttfärssås och spagetti till kvällsarbetarna och vanligt mammatjofräs. Och nu känner jag mig som en smält päronsplitt på cykelvägen och ska krypa till kojs innan nästa skolmatsalsglas med mjölk beställs in…

Hoppas er måndag var utmärkt, och vet ni, takstolarna är på plats. High five!

Grattis Tereza!

Jo, det där finfina kalaset var hemma hos födelsedagsbarnet och tillika Moder Tereza. Den kvinnan är magisk. Om ni tycker att jag verkar ha många strängar på min lyra, så är det ingenting mot hennes, det måste vara en av de största lyrorna ni kan tänka er, typ som den bästa enhandslyran i brännbollens historia. Skickligt eller hur.

För vad sägs om att först ha gjort ett storkok med en till sysnes smarrig köttgryta i god tid för att sedan inse att den inte smakar okej (vilket den säkert gjorde) samma dag som hennes kalas ska hållas, istället för att ignorera felsmaken rensar hon frysen på morgonen och gör en underbar plockbuffé (som jag nästan missade då min man spikat fast sitt split vision på garageväggen och Frank höll låda med mig).  Men det var inte bara så att hon lagade mat för 22 personer den dagen, nej, kvinnan tränade så det stod härliga till, pimpade hemmet och var världens bästa värdinna.

Dessvärre hann jag inte fånga denna vackra virvelvind på bild, men hon och hennes man hade ordnat ett underbart kalas. Och jag hade skrivit nedanstående rim och fixat en orange koffert med skumpa i tillsammans med några andra vänner.  Så på det stora hela var det en utmärkt lördagskväll och när vi kom hem var klockan 00.30. Sedärja. Det går fort när man har roligt.

Tack bästa Tereza och Niklas för att ni finns i våra liv!

45 år är ingen ålder på en häst,
inte med tanke på att du är bäst,
många skills innanför din väst
träna, sy och laga mat,
allt går i en rasande fart…

En eldig koffert kan vara bra
om du ikväll lite extra bubbel vill ha!

Så här får du en låda att fylla
för vi dig alla vill hylla!
Men först måste vi den tömma,
så att du sen saker kan gömma!