En dov förmiddag

Soluppgången var säkert magisk, jag anade det när rullgardinen drogs upp och jag såg den rosa himlen på avstånd. Men jag var inte lika rask i benen som Frank, så vi låg kvar en stund och fnittrade innan vi klädde på oss och återigen begav oss in i dimman.

Denna förmiddag var dock inte lika solig och magisk som senast vi promenerade sida vid sida med dimman, spindelnäten och djuren. Men vi hade annat ypperligt trevligt sällskap, min kära vän Elenor och hennes dotter Kerstin. Dessutom toppade vi promenaden med en lunch på Naturens Hus.

Fast det är ändå något särskilt med den där dova dimman som ligger tät över promenadstråket, som i dag var lite annorlunda än vanligt, inte bara i färg utan också i riktning. Vi tog en sväng runt Oset och pratade om livet, skrattade åt tokigheter och konstaterade att utmaningar i vardagen är bra för det glada humöret.

Sen var allt runtomkring grått, på ett sätt suddas kontrasterna ut och på ett annat blir de mest tydliga ännu mer tydligt. Den vita svanen lyser upp där borta bland sothönorna, fotbollen skvallrar om livliga aktiviteter på stranden och spindelnäten gömmer sig i den färglösa palletten. Kalvarna tittar nyfiket på åkgräsklipparen, hägern sträcker på sig och näckrosbladen bildar ett mönster i vattnet…

Kommentera