Dagvill chaufför

Blyberget

Idag vaknade vi upp med havsluft runt husknuten och mullrande åska på avstånd. I tisdags var vi upp på ett berg i Dalarna. Berg, dal och slätt. Upp och ner. Norr och söder. Semester och släktbröder.

Och det där berget, det är förstås inte vilket berg som helst. Nej, det är blyberget, ett berg fullt av porfyr. Blybergsporfyr. Ganska fancy och rätt dyr. I alla fall om man kommer över en svarvad pjäs eller något smyckestjofräs. Men nu skulle jag visa mannen utsikten som heter duga.

Så där stegade vi upp bland de största blåbären jag någon sin sett och det var inte helt lätt. Vi fick sällskap av en pratsjuk nyskild västeråsare, lurad till skogen och fast besluten att hålla Dalarna trogen. Vi blickade ut över trädtoppar och ner mot älven, pekade ut mormors gamla hus och plockade en bukett av blåbär till vårat lilla bus. Ett bustroll som väntade hos mormor och morfar under tiden som vi besteg berg.

Jag tänkte ännu mer på hur vi skulle göra om björnen kom, ni vet spela död och kissa på sig. Men det behövde inte bli vår grej.

Så vi gick ner igen, passerade vilobänken som mitt i backen står, niger och säger att nu är det vår. Eller i alla fall varsågod och sitt. Om du blir lite trött, väl mött.

Livet på en pinne, på ett berg, på en ö…

Traditionsenlig middag

För en vecka sen satt jag ute på verandan med ett halvt dussin härliga tjejer, vi åt god mat och pratade om livet. Så som vi brukar göra en gång om året på verandan en ljuv sommarkväll, i alla fall den här konstellationen av raringar och nu var det tredje året i rad så det får vi väl kalla tradition.

Jag fixar förrätten som alltid blir densamma, nämligen mango, avokado och kräftstjärtar i en härlig blandning av chilimarinad och lime, sommarfräsch och fin. Sen gör jag en sallad och så får gästerna ta med det de vill dricka och grilla och så fixar någon en efterrätt. Känns som ett jädra bra upplägg.

Dessutom får jag ju en anledning att pimpa verandan som en husbåt och göra fint så att jag vill sitta där varje kväll och dricka något kallt. Tända lamporna och ljusen, titta på vimplarna som fladdrar lätt i vinden och svära över myggjävlarna. Mysigt ni vet. Jojo, om de inte vore för det där tjoget myggbett som fortfarande kliar på vaderna så vore det ju magiskt med sommarkvällar på verandan, jämt. Va, var det någon som sa att jag kom från Närke, äsch lägg av!

Men ja, en kväll som denna borde jag banne mig sova där ute, inte vara så bekväm utan bara lägga mig i hängmattan, vira in mig i något slags myggnät och sova som i en sval kokong.

Fast jag struntar i det och ser fram emot nästa gång jag träffar donnorna och hoppas på att det inte ska dröja ett år även om den middagen redan är spikad.

Nu ska närkningen försöka sova i sitt hus byggt på värmebärande virke från nittonhundratjugotre. Puh!

Tack och god natt!

Släktträff och Älvdalsdräkt

Som ni ser överlevde både Frank och jag invasionen av älvdalsdräkter. Och vi gjorde det bra. Efter ett ordentligt åskväder och en hyfsat ihållande regnskur så var det inte alls särskilt svettigt att svassa runt i den finaste av dräkter. Visserligen hade jag på mig farmors förstora pumps, vilket inte riktigt följer traditionerna, men äsch, man tager vad man haver.

Mina mostrar och min mor hade samlat ihop dräkter så att det skulle räcka till de som ville ha. Jag var förstås inte sen att säga ”tuppenja” på den, tyvärr fanns det ingen som Jocke kunde ha, men Frank den lille låtsas dalmasen strålade med sin väst och de små knätofsarna, även om djuren och traktorn en bit bort var mer intressant än att vara med på bild. Gullunge.

Min mamma har en egen dräkt som hon har sytt, vilket pill och vilket slit. Och så himla fina dräkter. Jag hade mammas kjol och förkläde sen var det hopplock av det som passade. Egentligen ska man ha en brosch av hår, gärna sitt eget (jag vet, det kan låta lite snuskigt, men det är fina grejer det och så en gör i Dalarna), men det hade jag inte så då hade jag en tjusig från min farmor istället. Mössan tror jag var min mormors gamla och nu när man ser det såhär blir jag ju nästan tårögd av historien, är det inte vackert så säg?

Så nu har vi kört en light variant av Masjävlar, hunnit lära oss några nya namn på kusinbarn och ätit god mat i släktingars sällskap. Synd bara att det blir så intensivt och snabbt, jag hann inte prata med alla och med tanke på att det var 10 år sedan jag senast var här så känns det lite dumt att inte hinna säga ”hej, jag är kusin med din pappa” eller nåt, när man ändå ses. Sen är det klart, det är inte en evighet till Älvdalen men som sagt, tiden går fort när man har roligt och roligt vill en ju ha och då hinns inte allt med.

Huvudsaken var ändå att mamma, Frank och jag hoppade i dräkterna och dokumenterade. Att Frank dessutom flirtade järnet med sin tremänning Majken var som grädden på moset och jag dör sötdöden en smula, bättre det än svettdöden tror jag minsann…

Så, så var det med det, släktträff och älvdalsdräkt, det är finfina grejer det!

Hotell Hagström

Vi befinner oss som sagt i Dalarna, närmare bestämt i Älvdalen med omnejd. Min mor kommer härifrån och varje år samma vecka firas Blybergsdagen med pompa och ståt. Eller i alla fall med marknadsstånd, fiolspel, tur med häst och vagn, lite loppis, uppvisning av snygga bilar, en kanin och så en herrans massa svettiga pensionärer som virrar runt bland nära och kära.

Och i år följde vi alltså med hit, för att släktforska lite på ytan, memorera namnen på alla mina kusiner och njuta av Sveriges fantastiskt fina natur. Vi bor på Älvdalens hotell, som förmodligen kommer bli ett av de finaste hotellen jag har bott på, men just nu finns mycket kvar att önska. Men så ska det inte vara klart förrän om ett år heller.

Men den inredningsstil som sakta smyger sig på är verkligen min kopp te. Här samsas loppisfynd med arvegods, femtiotal och musikrariteter. En receptionsdisk som ska föreställa en förstärkare, en frukostbuffé uppdukad på lådor som tillsynes innehåller material för en hel konsert och så grädden på moset, Hagströmsgitarrerna. Det är det som är grejen, Hagströms hotell i Älvdalen. Jag känner det på mig, det kommer bli top of the line. I alla fall för att vara Älvdalen.

Så när Blybergsdagen har firats av, vi har åkt häst och vagn så att Frank somnat, badad i Oxbergssjöarna, simmat en kilometer och ätit utsökt middag med mostrarna på hotellet far vi ner till älven som är där alldeles lugn och stilla, storlommen hojtar till och kniporna kör konstsim.

Dalarna är inte så tokigt ändå. Men nu vet jag inte om jag har satt min sista potatis för nu nalkas nämligen släktfotografering i Älvdalsdräkt, och ja, det är typ hundra grader ute och värmebölja, men är det dräkt på så är det dräkt på.

Önska mig lycka till!

Semestersummering so far

Lite mer än en veckas semester har passerat. Som sagt, tiden går fort när man har roligt. Vi har ju börjat renovera tvättstugan, jag har haft tjejfest, Frank och jag har badat hos mormor och morfar, Jocke har lagt klart klinkers i tvättstugan, vi har varit en tur till stugan och nu befinner vi oss alltså i Dalarna.

Jag har spatserat i skogen vid stugan, letat kantareller och plockat blåbär, tänkt att jag kissar på mig, lägger mig raklång på bädden av mossa oavsett vilket stort djur som eventuellt kommer och vill lukta på mig, jag bara lägger mig ner, platt fall. Som en ursäkt att få lägga sig ner i skogen. Fast det är klart, kissa på sig är ju aldrig kul. Men om jag visste att det inte kommer något stort djur då skulle jag nog kunna ligga på den där mossan och fantisera om allt möjligt flera dagar i sträck. Älskar skogen, alltså.

Frank älskar vatten, han vill bada till axlarna blir blå och huttret klär honom från topp till tå. Han vill kasta sten till plumset blir som smatter och stenarna tagit slut. Han vill cykla till kossorna och hälsa på fåren, spela boll och äta hallon så att fingrarna blir rosa. Och han har berikat oss med några sovmornar så att semesterstressen nästan slagit till.

Och mannen i familjen är fantastisk på alla sätt och vis, vi har semester tillsammans och livet leker. Tiden brakar i väg och vi njuter av den svenska sommaren. Igår besteg vi till exempel ett mindre berg, träffade en nyskild Västeråsare och åt blåbär större än de från Amerikat. Bilder från det och mer från underbara Dalarna kommer senare, för nu ska vi som sagt äta middag i hotellets restaurang.

Kram so long!

Sjuårskalas minsann

Frank här. Igen. Yes asså. Jag har sagt det för och jag säger det igen, det går fort när man har roligt. Och roligt har jag för det mesta. I måndags till exempel så var jag hos mina sysslingar, pysslingar, tremänningar, Oliva och Sebbe. Olivia fyllde sju år så jag hade köpte present och cyklade dit med mamma och pappa. Jag älskar att cykla, fast jag säger ykla och klappar mig på huvudet för man måste ha hjälm på sig, det vet jag. Men mamma och pappa är förstås med på noterna, de är ju de som lär mig det mesta jag kan.

Hur som helst.

Hemma hos Olivia och Sebbe är det som ett lekland. I studsmattan låg så mycket bollar att jag fick dåndimpen och jag vågade hoppa runt där. Svinkul. Mamma och pappa säger att jag får hoppa mig trött hos andra ungar för på vår gräsmatta kommer det minsann aldrig ställas en studsmatta. Det förstör tydligen tomtens skönhet och helhet. De säger att drömmen om ett växthus slash mickrobryggeri för öl är hundra gånger bättre än en studsmatta. Jag är inte helt övertygad. Den som lever får se.

I alla fall. Hemma hos Oliva och Sebbe kunde jag hoppa mig trött, leka i sandlådan och kasta sand på mig själv. Inte så genomtänkt men roligt. Jag lärde mig åka rutschkana själv och busade med diverse släktingar hit och dit. Och så åt jag lite godsaker förstås. Så nog går tiden fort när man har roligt. Igår blev jag ju för tusan 1,5 år, inte illa pinkat för en parvel som mig och idag befinner jag mig i Älvdalen och har badat i en sjö som om det inte fanns en morgondag, men det får jag försöka berätta om en annan dag, för nu är det strax middag och ulum dalska.

Puss å kram raringar!

Dagens svettgöra x två

Idag har jag provat något nytt, nämligen bila bort puts från en vägg. En och en, från ett helt rum tillsammans med min man förstås. Hujedamig vad svettigt och rätt tungt faktiskt. Det känns i armarna nu kan jag säga, trots det sitter jag på en motionscykel på gymmet och skriver i väntan på Gurra. Toka.

Hur som helst så fick Frank vara hos mormor och morfar så att vi kunde jobba. Som vi jobbade. Varsin maskin, munskydd, hörselkåpor, handskar och glasögon. Ja ni ser ju själva så tjusiga vi var. Fem timmar senare var putsen väck, dammet hade letat sig ut genom dörrspringan och upp genom trappen, dammat ner resten av källaren samt hela hallen. Dumt att täcka in dörren med plast. Yeah well. Själv hade jag murbruk i näsan och ett grustag mellan tuttarna, om man inte visste vad jag pysslat med hade man kunna tro att jag spenderat dagen på en blåsig strand. Jag menar, jag har ju ändå semester. Ha.

Och tre vändor senare hade jag kastat allt puts på tippen, Jocke hade dammsugit rent, (nej är du galen, klart att man inte använder en vanlig dammsugare till det då hade ju den brunnit upp för länge sen) och inventerat sprickorna som behöver lagas. Så nu är den framtida tvättstugan redo för plattsättning och lagning av vägg.

Och det där Marrakechgolvet som jag drömmer om och de där plattorna som ni vet att jag har samlat på mig från Blocket, de räcker inte till ett helt golv så de får vi sprida ut lite i huset. Men självklart ska tvättstugan få sin dos, fast inte på golvet.

Hej vad det går! Fortsättning följer.

Nu ska jag svettas vidare på gymmet men förmodligen inte lyfta något med mina ömma små flicknävar.

Kram so long. Givetvis kommer fler bilder senare.
Hepp!

Frank Forrest

Nu är vi tillbaka i stan, där skogen och blåbären är lite längre bort. Där smultronen inte växer överallt på tomten och där en egen brygga som kan slita sig från sin plats inte existerar. Men i går letade vi svamp, plockade blåbär, åt hallon och trädde smultron på strån. Kastade sten i vattnet, kollade in en superstor myrstack och fick vind i håret.

Precis som jag gjorde när jag var liten. Minus världens största myrstack då. Kanske svårt för Frank att minnas just det här när han blir äldre men det är ju bra att det börjas i tid, att han förhoppningsvis trivs i naturen och gillar skogen lika mycket som mig. Till exempel blev han förbannad när jag lyfte av honom från stubben och beslutade att vi skulle gå hem.

Men när han sen fick springa vidare på grusvägen så gick det arga fort över. Älskade unge. Och det där objektivet som jag köpt gör verkligen att jag kan ta finfina kort. Vi ska förstås bli ännu bättre vänner, objektivet och jag, men jag tycker redan nu att vi börjar känna varandra. För er som har lite koll på det där med foto så är det ett fast objektiv, du måste alltså zooma genom att fysiskt förflytta dig, sen kan den öppna bländaren till 1.4 så att skärpedjupet minskar och släpper in mer ljus, då blir det än mer suddigt i bakgrunden och jag slipper förhoppningsvis använda mig av blixten när mörkret faller på. Så nästa grej att köpa är väl en extern blixt för att anse att min uppsättning av fotoprylar är komplett. Vill ni få ännu bättre koll än mig så googla vetja. Men nu är jag alltså supernöjd över mitt nya objekt och vill fota hela tiden.

Ungefär lika ofta som Frank vill kasta sten i vattnet eller sparka boll eller bada eller cykla eller helst av allt dansa till Gangnam Style. Vilket är bra ofta. Idag när det regnade som mest ville han prompt gå ut, helst utan regnkläder förstås och sen skulle vi ”ykla” så då drog vi till fåren och snackade lite med dem. Och ja, det är ju semester nu så nu kan vi göra lite vad som. Förslagsvis måla garaget och bygga en tvättstuga. I morgon. Haha.

Det blir bra det här, men bland det bästa är ändå att vara i skogen med sin älskade familj.

Badkillar

Frank här. I går efter att jag hade ätit frukost och sprang ute på tomten så skulle jag helt plötsligt förflyttas in i bilen och sen fara till stugan för dit skulle nämligen min bästa kompis Vincent komma med sina föräldrar. Okej tänkte jag, knoppade in och vaknade när vi kom fram. Så himla skönt att sova i bilen. Och roligt att få leka med Vincent.

Tydligen var det ju så att våran brygga hade frilansat iväg i vintras och nu var det dags att få den på rätt plats igen. Det fixade min pappa och Vincents pappa under tiden som vi badade med våra mammor. Bra deal. Jag älskar verkligen att bada och skvätta, gräva i sanden och kasta iväg sand. Och Vincent han bara skrattar när jag plaskar omkring så då gör jag det ännu mer. Roligt ju. Det var faktiskt varmt i sjön även om det blåste lite.

Sen tyckte mamma att jag såg lite frusen ut där jag satt och filurade i vattnet så då tog hon upp mig. Inte populärt men som tur var hade Vincent makaroner som jag fick smaka på vägen tillbaka till stugan så då blev jag glad igen. Puh, annars hade jag aldrig slutat sjunga ”bär ner mig till sjön”.

Och just det, jag börjar bli jättebra på att säga namn på alla mina favoriter, det enda som tycks vara lite svårt att uttala är mitt eget namn, men å andra sidan varför ska jag säga det, mamma och pappa säger det ju hela tiden så det får räcka.

Idag har det tyvärr inte varit något badväder även om jag väldigt gärna ville bada idag med, istället har vi varit ute i skogen och letat efter kantareller och ätit lite bär, men det får ni se senare. Nu ska jag spela lite boll eller dansa till Gangnam Style.

Slängpuss på er!