Blyberget

Idag vaknade vi upp med havsluft runt husknuten och mullrande åska på avstånd. I tisdags var vi upp på ett berg i Dalarna. Berg, dal och slätt. Upp och ner. Norr och söder. Semester och släktbröder.

Och det där berget, det är förstås inte vilket berg som helst. Nej, det är blyberget, ett berg fullt av porfyr. Blybergsporfyr. Ganska fancy och rätt dyr. I alla fall om man kommer över en svarvad pjäs eller något smyckestjofräs. Men nu skulle jag visa mannen utsikten som heter duga.

Så där stegade vi upp bland de största blåbären jag någon sin sett och det var inte helt lätt. Vi fick sällskap av en pratsjuk nyskild västeråsare, lurad till skogen och fast besluten att hålla Dalarna trogen. Vi blickade ut över trädtoppar och ner mot älven, pekade ut mormors gamla hus och plockade en bukett av blåbär till vårat lilla bus. Ett bustroll som väntade hos mormor och morfar under tiden som vi besteg berg.

Jag tänkte ännu mer på hur vi skulle göra om björnen kom, ni vet spela död och kissa på sig. Men det behövde inte bli vår grej.

Så vi gick ner igen, passerade vilobänken som mitt i backen står, niger och säger att nu är det vår. Eller i alla fall varsågod och sitt. Om du blir lite trött, väl mött.

Livet på en pinne, på ett berg, på en ö…