Traditionsenlig middag

För en vecka sen satt jag ute på verandan med ett halvt dussin härliga tjejer, vi åt god mat och pratade om livet. Så som vi brukar göra en gång om året på verandan en ljuv sommarkväll, i alla fall den här konstellationen av raringar och nu var det tredje året i rad så det får vi väl kalla tradition.

Jag fixar förrätten som alltid blir densamma, nämligen mango, avokado och kräftstjärtar i en härlig blandning av chilimarinad och lime, sommarfräsch och fin. Sen gör jag en sallad och så får gästerna ta med det de vill dricka och grilla och så fixar någon en efterrätt. Känns som ett jädra bra upplägg.

Dessutom får jag ju en anledning att pimpa verandan som en husbåt och göra fint så att jag vill sitta där varje kväll och dricka något kallt. Tända lamporna och ljusen, titta på vimplarna som fladdrar lätt i vinden och svära över myggjävlarna. Mysigt ni vet. Jojo, om de inte vore för det där tjoget myggbett som fortfarande kliar på vaderna så vore det ju magiskt med sommarkvällar på verandan, jämt. Va, var det någon som sa att jag kom från Närke, äsch lägg av!

Men ja, en kväll som denna borde jag banne mig sova där ute, inte vara så bekväm utan bara lägga mig i hängmattan, vira in mig i något slags myggnät och sova som i en sval kokong.

Fast jag struntar i det och ser fram emot nästa gång jag träffar donnorna och hoppas på att det inte ska dröja ett år även om den middagen redan är spikad.

Nu ska närkningen försöka sova i sitt hus byggt på värmebärande virke från nittonhundratjugotre. Puh!

Tack och god natt!