Den traditionsenliga påsken

Jaja, nu ni tänker säkert, shut up chicken, påsken är över. Det vet jag väl. Men senast vi var på Öland såg det sådär. Det var isande kalla vindar, istappar på stenarna vid havet och snövallar lite här och där. Nu har vi varit där igen. Som ni vet. Visserligen var det fortfarande isande kalla vindar men annars var det mest grönt och skönt.  Vi åkte dit för att jag skulle jobba lite på Böda, ni som följer mig på instagram vet redan vad det blev av det, ni andra blir snart varse.

Och jag tror banne mig att den friska luften rådde bot på yret för ett ögonblick och det tackar jag för, sen är jag uppenbarligen allergisk och lättirriterad över att sjuksyrror säger olika beroende på vilken medicin jag kan ta eftersom jag ammar, då jag helst vill undvika nässpray så snyter jag mig, svär lite, klipper gräset och tänker att lite snuva borde väl gå över.

Så förutom det lilla rinnande snoret så har ju veckan varit fantastiskt skön och jag ville inte åka hem idag, hade gärna stannat minst en vecka till. Men snart är vi där igen och till dess får jag redigera bilder, portionera ut inlägg och längta tillbaka till en kohage full av orkidéer och en campingplats där lugnet före stormen råder…

De där godsakerna

Och så var det de där godsakerna som påsken bestod av, som med glädje passerade min strupe och la sig som ett varmt vintertäcke i min mage. Det var lamm och lamm. Och korv och korv.

Min kulinariska bror tillagade ett stycke lamm i ugnen. Till förrätt serverade han fantastiskt goda små pilgrimsmusslor med någon slags vitlöksgratinering, jag vet inte riktigt vad det var, men det smälte i munnen. Tänk att min lillebror som knappt hade lagat en maträtt innan han flyttade hemifrån blev en sådan hejare på att tillfredställa smaklökarna. Jag är i och för sig inte jätteförvånad eftersom han är lik mamma som är en mästare i köket.

Hur som helst. Förutom brorsans lamm blev vi bjudna på fest där kocken grillat ett helt lamm, mumsfillibabba, ni vet den festen där Frank åt sin första ordentliga köttbit. Sen gjorde mannen och brorsan egen korv som grillades på den traditionsenliga påskelden i skogen och resten av veckan kan vi säga att vi åt påskmat.

Så var det med det.
Och som sagt, det ska vara gott att leva.

Våffeldag och barnvagnspromenad

Det var länge sen jag tryckte i mig så många våfflor som jag gjorde på våffeldagen. Men hur ska hon ha det tänker ni, våfflor, påskgodis och träning, var lite konsekvent kvinna, men se det har jag ju börjat med nu, tror jag i alla fall. Så därför var det bäst att passa på när min Ölandspappa gräddade våfflor så att propparna small en efter en. Och tro mig, det kittlade dödsskönt i kistan. Våfflorna alltså, inte påsksmällarna i elskåpet.

En vecka med all inclusive och ja, jag hade svårt att tacka nej till godsakerna (godsakerna får banne mig ett eget inlägg). Eller jag försökte inte ens motstå utan inbillade mig att jag kunde råda bot på det där sen. Och förresten så var det ingen skada skedd utan bara jädrigt gött att pascha sig på soffan med ena näven i påskgodiset och den andra klappandes på Frank.

Fast det är klart, vi tog finvagnen och marscherade in till byn också, besteg mindre snövallar och ojade oss åt den vackra naturen. Passerade väderbitna husfasader på trötta sommarstugor och ekande tomma brevlådor i långa rader.

Och det vill jag förstås visa er. För jag tror ju att ni precis som jag inte kan få nog av den där ön…

En kiteninja och istappar…

Den första promenaden som vi gjorde ner till havet var sannerligen frisk, då blåste det verkligen småjävlar, som min Ölandsmamma uttrycker det. Kalla vindar alltså. Det var med andra ord inte jättebehagligt. Men solen sken och i lä bakom en sten var det underbart. Finvagnen hade ännu inte blivit levererad så vi tog vår transformersvagn och tog med Frank till viken, han hade på sig sina solbrillor och var intet vetande om den svarta ninjan på sjön.

För i viken såg vi en ninja som åkte kite. Rackarns i min lilla låda vad duktig han var. Han flög fram på sin bräda med sin skärm högt upp i luften, hoppade och tricksade. Han hoppade och tricksade på brädan, skärmen var mest där som en drake. Inte vet jag hur det där är riktigt, men det ser ju bra fräsigt ut. Dock skulle jag nog föredra några fler plusgrader, fast det är klart, med en ninjadräkt kanske det är överkomligt ändå, för han var ju mest på brädan och inte särskilt ofta i vattnet, om vi säger så.

Sen fick jag så klart syn på naturens eget konstgalleri, den här gången i form av istappar. För säkerhetsskull tog jag väl lika många kort på dem som på kitesurfaren. Men äsch, det är ju sån jag är, en kameracowboy som skjuter från höften.

Så håll till godo, isande vindar, fräsig kiteninja och smältande istappar…

Tillbaka i Pennybridge

Nu är vi hemma igen efter lite mer än en vecka i mitt paradis. I vanliga fall brukar det vara så att vi åker från kylan inne i fastlandet till våren på ön med förhållandevis friska havsvindar och värmande sol i hörnet av lä.

Den här påsken blev det uppenbarligen tvärtom. Visserligen har vi haft fint väder men några värmande plusgrader har vi inte riktigt känt av, nog för att Jocke hann inta en kort stund i solstolen med en god bok och en flaska påskbryggd, men själv har jag mest gottat mig åt en påskvecka med all inclusive á la Karlssons cateringstyle, liggandes på soffan med en glad Frank tätt intill, vilket givetvis är bra nog. Mer än bra nog.

Och gjort otaliga loppisfynd, dra mig baklänges vilka fynd jag har gjort, jag fick dåndimpen när jag hittade det där stället med fina prylar från golv till tak. Jag passade på att ta ut alla mina pengar när bankerna öppnade på Cypern och sen gick jag banans, inte jättebra för plånboken, men ack en sån skön melodi för samlarsjälen. Och tro mig, det där fynden är once in a life time. Jag säger bara lanthandel från 1930-talet. En cliffhanger på det och fotobevis senare i veckan…

På vägen hem idag steg temperaturen allt eftersom och när vi körde in i vårat område kantades vägen av solsuktande motionärer av alla dess slag, med andra ord är våren här nu på riktigt. Det sämsta är att det luktar unket hundbajs lite överallt (det här skulle jag kunna gorma om i några meningar men förstår att det inte kommer ha någon genomslagskraft, men svordom, plocka upp skiten efter era hundar!), det bästa är förstås resten, så som utebliven risk för att halka på en isfläck, solens värme, fågelkvitter, snödroppar i rabatterna och krokus på väg upp, snart rensopade gator och snabba steg i gympaskor.

Jomenvisst. Nu ska det bli skönt att krypa ner i sin egen säng och förhoppningsvis sova några timmar innan kiosken ska öppnas igen. Fler bilder och en och annan rappakalja från påskveckan kommer så småningom. Förstås.
Sov gott vetja!

Vid regnbågens ände…

Igår när vi åkte hit skymtade jag regnbågen i sidospegeln då vattnet skvätte upp och visade färgernas hela spektrum, solen sken och den småländska naturen var stundvis täckt av snö.

I baksätet satt mannen, katten och Franken. Vi lyssnade på ljudbok och Frank skötte sig ypperligt, sov nästan hela vägen och var tillfreds med nappflaskan när hungern satte in. Dock blev mjölkkiosken därmed utsatt för hot om sprängdåd, men vi klarade oss precis tack vare en extra öppning innan vi åkte över bron.

Lunch på IKEA i Kalmar och öppen mjölkkiosk på parkeringen innan sista etappen mot mitt andra hem. Precis innan mål körde vi fast i snön, skrattade oss loss för att sedan välkomna Frank till huset, släppa ut katten och packa in alla nödvändigheter.

Och nu är vi alltså här, vid regnbågens ände och bara njuter, trots ett delvis snötäckt landskap och isande vindar från havet så blir jag per automatik otroligt lugn när jag befinner mig på den här ön. Och än så länge tycks nog vi vara de enda sommarölänningarna som trotsat vädret och med glädje öppnat upp sommarstugan för ännu en påsk i paradiset…

Och om ni är nyfikna på hur vi har det, är jag mer aktiv på Instagram än här, sök bara på deermountain.

Helstekt lamm och Ölandstokar

I kväll bestämde jag mig tydligen för en bloggafton och inget annat. Skönt. Nästan lika skönt som att gå bland korna och lukta på havet. För det hann vi ju också med en snabbis när vi var på Öland. Och förutom att vi spatserade på kostigar och tittade på havet så åt vi god lunch i Kåre hamn, något som har blivit en tradition för mannen och mig. Jag tror att en Fish n’ Chips smakar bättre ute i solljus, gott var det i alla fall.

Och sen blev vi bjudna på en hejdundrande grillfest med helstekt lamm. Som jag hoppas kommer bli en tradition, för kom igen vad gott det var. Lammet smälte i munnen och det var väl så rött så att livsmedelsverket skulle kunna sätta mig i finkan, men som sagt, dra mig baklänges. Erik Östman är en gourmetkock. Hela kvällen var fantastisk.

Avsaknaden av en bra deo gjorde sig påmind tidigt in i skrattsalvorna och jag fick träningsvärk i skrattet och önskade att ingen kände min lukt av köttbullar och svett. Ha. Det berättades knasiga men ack så sanna historier, nya men logiska djurläten växte fram och jag satt på ett hörn av bordet och fick imma på glasögonen för att jag skrattade mig så varm.

Omgiven av Ölandstokar och med en mästerkock i köket. Bästa lördagskvällen på länge. Och efterrätten, en fristylande äppelpaj med förbannat god glasstjofräs till. Exakt vad det var som kittlade dödskönt i kistan kan jag inte svara på, men jag säger det igen, Erik Östman är en gourmetkock! 

Sneakpeaks

Tänkte visa er lite sneakpeaks från gårdagen. Först en sväng ner till havet i höstvind, solljus och med hoppande glada kor, sen en tur till Böda för arbete i välgörenhetssyfte och sedan svida om för en fantastisk grillfest med helstekt lamm, Ölandstokar och en massa skratt. Med andra ord en grym lördag. Bättre bilder kommer så småningom. Nu ska här studeras.

Hoppas ni får en skön söndag!

Fåren och jag

Fåren och jag och vallmon, vi hade något speciellt den där morgonen innan jag lämnade ön och sommaren för den här gången. Jag kunde ändå inte sova. Mannen sov som en stock. Jag tog på mig en sliten höstjacka och gick ut bland älvorna som dansade på ängen, ner mot havet med hopp ännu en makalös soluppgång. Den blev inte så makalös som andra gånger, men det var något särskilt att vara där vid havet alldeles ensam innan klockan slagit kuckeliku.

Fåren tittade upp bakom det höga gräset och sa god morgon med släpig stämma innan de fortsatte äta. Småfåglarna kvittrade glatt och måsarna härjade med kajorna på en udde. Solen letade sig fram bakom molnen och förförde vallmon i all sin prakt. Jag offrade en bit hud av min knäskål för att fotografera ljuset, boven var en brännässla stridslysten som bara den.

Men vad gör man inte när man inte kan sova och fåren säger hej med släpig stämma och vallmon blir lika överraskad som mig av ljuset. Bland det bästa är att få möjligheten till en morgon vid havet innan kuckeliku och innan resten vaknat, terapi på hög nivå och nästan bättre än skönhetssömn. Prova det.

Skulle vi inte åkt hem den där morgonen skulle jag hämtat mannen och frukosten och återgått till stranden och solstolarna…

En gnutta kärlek

Den där tiden vi var på Öland, mannen och jag. Då vi bara åt god mat, läste böcker och göttade oss. Då jag inte jobbade eller jobbade. Den tiden såg ut ungefär såhär. Och innan vi lämnade ön firade vi med en utsökt middag på Kalk för att tavlorna hade blivit sålda. Åh vad det vattnas i munnen efter en gourmethamburgare…

En annan kväll åt vi räkfrossa på bröllopsrestaurangen, Med havet intill, där är det väldigt många glaspartier. Och tydligen välputsade för när vi satt där och skalade för glatta livet och mmm:ade och njöt över vår tillvaro så kom det en tjej som dundrade rätt in i en ruta. Tallriken gjorde en uppercut på näsan och alla räkorna for ner mellan tuttarna. Jag tänkte fan att jag inte filmade det där, jag hade vunnit ”American funniset home videos” på en gång, men istället fick jag bita mig i läppen och inte börja skratta, tycka lite synd om henne och sen bara skala vidare på de goda räkorna. Men ser ni scenen framför er, är det inte en liten krydda i vardagen så säg.

Sen åt vi förstås mat hos Ölandsföräldrarna och skrattade gott åt allt möjligt tok. Vi cyklade ner till havet och la oss på stranden, jag skjutsade Jocke på pakethållaren och det kändes som om vi var 17.

Jocke, Öland och jag är en gnutta kärlek det.