Energi kvar från drycken…

Japp, så är det. Jobbade till kl 15, sen hem för en powernap och lite mer jobb. Sen tillbaka för vårt första föräldramöte. Hann klunka i mig en energidryck och lite nötter. Bra skit. Fungerade uppenbarligen alldeles utmärkt, för nu är jag upprymd och glad, full av energi och stolt som en tupp över att jag arbetar på Helianthus och lilla tallen.

Jag vill förstås tro att det är just därför som jag är upprymd och glad, för att jag har så grymma kollegor och för att det känns som om jag har världens bästa jobb, även om jag bara har arbetat i nästan en månad och även om jag är som ett barn efter maten och vill sova som en liten gris och även om jag funderar på öronproppar för de högsta tonerna som kommer ur de små liven, så är jag uppriktigt glad och stolt som den ståtligaste tuppen du kan tänka dig för att jag har fått det här jobbet och fått möjlighet att arbeta med leader L och player E, vi känns som lite av ett vinnande koncept och jag hoppas som sagt att det här håller i sig och att föräldrarna ska känna att de har vunnit på lotto för att de har oss som sin förskola. Precis som Solveig önskar.

Och ja, jag är bra på långa meningar, ibland på korta, jag är också bra på pyssel, lägga mig lite för sent och att stava fel med jämna mellanrum. Men egentligen gör det ingenting, för det är alltid någon som rättar mig när det gäller min dyslexi light, jag kommer förmodligen lära mig att lägga mig i tid. Och angående de långa eller korta meningarna här i min blogg, så är det ju faktiskt jag som bestämmer.

Happ. Nu kanske jag ska ta den sista energin från drycken till ytterligare ett inlägg. Den som lever får se. Hur det än är så öppnar jag imorgon och borde sova prick nu.

Snigel i stöveln

Första utflykten. Gummistövlar och galon. Reflexväst på. Barn i barnvagn och vi mot Rymningeviken gå.

Vad händer? Jag klackar upp en mördarsnigel på vaden, försöker skaka bort den, panikartat vrål och snigeln ramlar ner i min stövel. Av med den, utbrister i skratt så att vi nästan kissar på oss. En slemmig mördarsnigel i stöveln och en fläck på vaden, barnen skrattar med oss men förstår inte riktigt vad som hänt.

Djur och insekter på fel plats gör frökens lugn utochinvänt. Jag skrattar fortfarande och undrar om ollonet i vattenpölen var med på vad som skett, där det ligger och stirrar med sitt öga, endaste ett…

Frökentofflor

Något som är praktiskt är inneskor, särskilt om man som jag arbetar som dagisfröken. Och ja, jag säger både fröken och dagis. Det där med begrepp hit och dit tycker jag i det här avseendet bara är töntigt. Huvudsaken är väl vilken pedagogik och vilka huvudmål man strävar mot för att barnen ska få en så bra och lärorik vistelse som möjligt.

Nåväl, inneskor är bra på dagis om jag inte vill få potatis, banan, smulor och annat som hamnar på golvet mellan tårna eller insmetat i strumporna. Därför tog mannen och jag en tur till Marieberg. Efter en snabbturné i alla skoaffärer kom jag på att hälsobutiken Life har mer fotriktiga sandaler än något annat ställe, och för ett ögonblick var jag beredd att lägga 800 svenska riksdaler på ett par typiska och klassiska Birkenstock.

Men där förstår ni hälsar inte ens expediten och frågar heller inte om jag vill ha hjälp trots att jag provar x antal fula skor för min image. Hon hade minsann också behövt gått på en servicekurs, och kanske dessutom gått på ett dagis där service är ett av de främsta ledorden. Jag säger, tack men nej tack, ska jag handla där vill jag minsann bli sedd, få hjälp och gärna bli överträffad av mina förväntningar, men nej, likt SJ så arbetar inte personalen på Life så.

Det resulterade i att jag istället köpte ett par tokiga leggings, en tjusig klocka (klockorna nu för tiden kostar ju lika lite eller mycket som att byta batteri i en gammal…) och fem par färgglada strumpor som potatisen, bananen, smulorna och det andra som hamnar på golvet kan smetas in i.

Så var det med det. Och gå för tusan inte till Life på Marieberg om du vill ha bra service, det är nämligen inget som de har i sitt sortiment, inte ens i pulverform.

Sista kvällen på campingen

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=A-Uufa05QQo[/youtube]

Precis när jag hade bytt om till privata kläder fick jag ett samtal om en tjej som tappat bort sin pappa. Lyckades lösa det till tonerna av Böda Beach Band med Micke Syd i spetsen. Fullt ös runt scenen, hoppa, dansa, gör vad du vill, men vad du än gör, stå inte still!

Vansinnigt hungrig efter ännu en fullspäckad dag i repan, dessutom sista dagen för säsongen. Slog till på en Gyrostallrik från gatuköket och begav oss till ”glampingtältet”. Det tältet mina damer och herrar är ett tält utöver det vanliga som kräver sitt egna inlägg.

Innan jag kunde checka ut från campingen för den här sommaren var jag tvungen att fixa lite. Fotografera för kommande blogginlägg, plocka ner några av tavlorna på Med havet intill, samt sätta upp samma tavlor i repan. Hann dessutom sälja en i farten. Yes asså.

Sen lämnade jag världens bästa sommarjobb med blandade känslor. Ville inte åka hem, ville fortsätta vara en del av campingpulsen, en del av dig Böda. Vara kvar nära naturen och önska så hårt att Örebro skulle vara i Borgholm dagen efter.

Men det var innan jag visste att mitt nya jobb som jag började på idag, skulle kännas minst lika fantastiskt. Tacka vet jag entreprenörsstarka ledare som vet vad dem vill och som får oss medarbetare att känna oss viktiga och delaktiga. Precis som på Böda fast olika målgrupp…

Men som sagt, bara för att jag är i Örebro och inskolar mig själv som förskollärare betyder det inte slutet för Bödabloggen, jag har material för ytterligare en semestervecka… minst.

Keep in touch!

Solrosfrön är sådda!

Jag är stolt som en tupp för att jag spelar i Helianthus. Blödig som få. Fäller en tår av glädje över mitt nya jobb, gråter floder i en minut för Norge.

Hittills har den här dagen allt. Nervositet. Glädje. Höga skratt. Eftertänksamhet. Kloka ord. Inspiration. Förväntan. Tårar. Sorg.

Sitter på staketet vid gungställningen och hör hur snickarna spikar på bussgaraget. Så småningom ska vi ha bussar för att åka med barnen och ge dem upplevelser. Jag är mätt efter en pastasallad och tagen efter den tysta minuten. Snart fortsätter introduktionen och jag är förväntansfull så att jag nästan spricker.

Senare ska ni få veta lite mer om mitt nya jobb!

Kram so long!

Lekträning

För en vecka sen när vi kom hit så fyllde Jocke som bekant år, det hade i alla fall inte hans pappa glömt bort, och eftersom pappa Christer, Christers särbo och Jockes lillebror var på Böda så åkte vi dit och blev bjudna på mat. Men innan och efter maten lekte jag med Albin, Jockes lillebror. Det är bra att jag får träna lite eftersom jag snart ska jobba som förskollärare. Hoppas att min förskola också har elmotorcyklar, haha.

Skolavslutning

I går var jag barnvakt åt de bästa barnen jag vet. Och idag följde jag med på deras skolavslutning. Jag blir ju alldeles rörd. Fika i en park. Avtackning av fröknar. Sång i en svettig gympasal och en massa glada barn i somriga kläder.

Om jag blir mamma kommer jag bli en mamma som fäller tårar av stolthet så känslig som jag är. Gjorde jag ju redan idag. Haha. Men just nu räcker det bra med att jag får vara Nanny Eve ibland och låna två barn och ta del av deras påhitt.

Men säg vem som inte tycker att det är ens lite gulligt med sexåringar som sjunger ”den blomstertid nu kommer”…?

Back to Bronx

Kom alltså hem till Örebro igår efter fantastiska dagar på Öland. Jag ville inte följa med hem. Men jag är som sagt där snart igen. Och dessutom väntade två härliga ungar på mig hemma, för jag var barnvakt åt de bästa kidsen igår kväll. Vi plockade blommor, ritade hopphage på asfalten, cyklade, spelade lite fotboll, blev bitna av mygg, läste sagor och givetvis åt vi på Max. Det är härligt att vara barnvakt, att träna på att vara fröken. Även om det är äldre än kidsen som jag ska arbeta med snart, så gillar jag ändå väldigt mycket att få vara Nanny Eve, bara så att ni vet.

Ut och njut

Jag ska som bekant arbeta som förskollärare i höst och på den förskolan utövas något som heter ut och njut pedagogik. Nu ska väl jag inte vara allt för kaxig innan jag ens har börjat jobba, men jag måste ändå säga att jag kan det här med att vara ute och njuta. Och då tar jag inte ens i när jag säger det. Det är liksom en del av min natur, precis som jag vill vara en del av naturen. Så med glädje ser jag verkligen fram mot min nya anställning, jag är som sagt så glad över det att jag likt deras logga blommar som en solros och sträcker på mig stolt mot skyn.

Jag lever naturliv, i den bemärkelsen att jag känner en harmoni när jag går bland orkidéer och komockor, jag pratar med larver, ser figurer överallt i vanlig ordning och har dessutom barnasinnet kvar. Så fröken Hjortsberg lever vidare trots att jag blir fru!

På tal om fru, ser ni att larven har format sig till ett J, och att den dessutom ligger på en sten som ser ut som ett hjärta, plus att lövet nedanför även det är ett hjärta. Eva hjärta Jocke hjärta Öland lika med SANT!

Björnligan med Rangan

Med Björnligans uniform, tomtemors strumpor, Roy Lichtensteins Converse, mammas knarriga skinnpaj och tygväskan med egen design har jag vandrat på stadens gator tillsammans med världens bästa Rangan.

Vi gick hem till henne och tog en lunch på verandan. Förrätt; Ben & Jerrys, huvudrätt; kanelbullar. Mellan tuggorna pratade vi om livet. Rangan är förmodligen världens bästa syfröken, hon är vansinnigt rolig och lättsam. Jag gillar henne starkt och skulle gärna haft henne som lärare, men nu har jag henne som vän och det är minst lika bra det!

Förresten så tycker jag att det är roligt att jag har en sparkdräkt som ser ut att tillhöra Björnligan, att jag dessutom ler av bara farten för att jag tänker att de som ser mig tycker att jag är ful gör saken ännu roligare, för jag känner mig fräsig och skön, sen får övriga som sagt tycka vad de vill…