The lapptäcke

VälkommenThe lapptäckeDIY

Om det inte vore för att jag är ordinerad av min barnmorska att ligga i sängen som en pascha med tuttarna i vädret så hade jag nog tagit med mannen och Franken på en promenad och firat med en semla på första bästa hak. Om det inte heller vore så att det varit snöblandat regn och skridskobana ute på vägen så kanske ännu en tur runt kvarteret hade varit något. Men nej.

Och självklart kan jag inte bara vara still dagarna i ända, då blir ju hela jag som det största rastlösa benet du kan tänka dig. Med en outtalad bokstavskombination är det omöjligt att inte hitta på något. Trots att jag befinner mig i mittemellanlandet, där jag dels är trött för att livet är fantastisk annorlunda, men pigg för att det inte händer särskilt mycket. Så därför sydde jag klart det där lapptäcket.

Istället för att sy ihop lapptäcket och filten räta mot räta och sedan vända det ut och in, sydde jag fast en snedslåremsa runt lapptäcket innan jag sydde fast det på fleecefilten. Så nu är det klart. Ett samarbete med HM Home skulle funka fint för Deermountain Design. Nu får vi hoppas att Frank gillar sin nya filt.

Och för er som tittar på Bygglov, dagens avsnitt är från våra hoods.
Ha en fortsatt fin kväll vetja!

 

Premiärturen

LugnetSnögubbeLustChaufförnSötnöt

Javisst. Nu har vi gått ett varv runt kvarteret i töväder med vagnen som jag trodde skulle bespara mitt tålamod. Men det är väl så det är, det blir snögubbar på däcken när det är sånt här väder, eller? Tydligen. Tur att vi inte gick så långt. Fast där det var bra plogat gick det hur bra som helst och rätt vad det är, är det vår och jag går på promenader för glatta livet. Och Frank verkade trivas utmärkt i sin vagn. För att inte tala om Jocke som rattade runt i snömodden som om han inte gjort annat.

Ni ser, det blir en bra måndag i alla fall.

 

Fixa och fira

Fira FrankFestDetaljerVila liteBekväm

Eftersom jag inte riktigt kan slita mig från mina syslöjdsskills så sydde jag ihop alla rutorna igår. Frank var förstås med mig i andra ringhörnan. Han fick prova att vila lite i sin säng på fällen som jag glatt fyndat på blocket. Vila LITE var i och för sig i underkant, jag tror att han sov tre timmar eller nåt. Och eftersom jag hör till den något bekväma generationen så tog jag tillfället i akt att prova babyvakten, trots att vi befann oss i samma rum. Men då behövde jag inte vända mig av oro för att se så att läget var under kontroll utan det var bara till att titta på skärmen och sy raksöm efter raksöm.

Sen har hemmets fyllts av tulpaner då både mormor och morfar och farmor och farfar har varit här, så nu är det pyntat värre. Och min farmor har även flyttat in i form av ett foto i en glasgrej, som pappa Pohlman har fixat. Så det går väl ingen nöd på oss här precis. Även om jag sitter här nu med sprängande tuttar och inser att jag måste till apoteket för att köpa upp hela sortimentet för lindring av ömma bröstvårtor. Fick tips på att lägga snäckskal i BH så att inte vårtorna fastnar i de där bomullsgrejorna som ska suga upp mjölken, hittade inga tyvärr, tänkte ta kapsyler, men det känns som om det bara blir värre, så mot apoteket.

På återseende gott folk. Hoppas att ni får en super söndag!

 

Förlöst, del 4

20130125-222234.jpg

När jag hör Christina säga att han är nog ute innan kl 12 så blir jag lite lättad. Bara en halvtimme kvar innan vi får träffa våran Frank. Om Frank nu inte är en Agnes. Men det skulle också gå alldeles utmärkt. Fasen vilken grej. Vårat barn. Och en halvtimme till av smärta i spridda skurar det kan jag stå ut med. Även om jag aldrig trodde att jag skulle vråla så här mycket. Rätt ut bara. Ronja Rövardotters vårskrik är ingenting mot det här.

När Christina yttrat denna mening så fattar jag att det där jag trodde var mitt livs moment i kategorin för eventuell halvoffentlig avföring i själva verket var just krystningsvärkar så tog jag i utav bara helvete när värken kom. Jag struntade i lustgasen och skrek rätt ut. Och tänkte hela tiden att nu går jag av på mitten, men det är det värt. Nu ska gossen ut. Jag kommer vilja vara en legogubbe som kan byta underkropp med någon sen, men det får det vara värt. Nu ska jag bli mamma. Så det så.

Åh jävlar vad det kändes. Jag kände mig som en häst som födde fram ett föl. Det sved och tryckte på som bara den. Tre krystningsvärkar senare var det liv i luckan. Bebisskrik och navelstäng och hej vad det går. Klockan 11.36 kom Frank till världen. 11.36 den 22 januari 2013. Ett magiskt klockslag och datum. Och nu blev jag nog lite religiös.

Franktastic!

Jag trodde att jag skulle böla av lycka, men var nog mest i chock och undrade om det var en pung på krabaten. Det var det. Frank var hos oss och jag var så jävla stolt över mig själv, jag var helt enkelt bäst. Även om jag sprack lite grann, men tro fan det när livet kommer ur en. När jag frågade Karolina och Christina om det såg ut som en aula down stairs så fick jag till svar att det mer var som en gäststuga, och det får väl vara bra nog…

Och känslorna efter den här förmiddagen och vad som hände sen…det får ni snart reda på. En sak är säker, att mössan gjorde lite av succé även om den var lite stor.

 

Förlöst, del 3

Här blir det kanske lite äckligt, men det är så det är bara. Eller så det var för mig. Så varning för känsliga läsare som är bra på att föreställa sig bilder. Ni får tänka på något annat en stund. Bilden nedan förskönar verkligheten en aning. Kan vi säga.

IMG_0464

Nåväl. Under arbetets gång var det mest Karolina som kom in till oss och kollade läget men rätt vad det var så var Christina också där i rummet och de började möblera om och plocka fram diverse verktyg. Jag började ana att det var ganska nära nu. Vet inte vad klockan var riktigt men låt säga 11. Jag anade på deras framplockning av prylar, inte på den smärtan jag hade för jag tänkte hela tiden att det kommer bli värre.

Vid samma tidpunkt hade jag riktigt ont. Tydligen kunde man se huvudet nu. Okej, huvudet. Jag provade att lägga mig i vanlig gynställning för omväxlings skull, men se det skulle jag inte ha gjort för då fick jag nämligen kramp i benet, så lägligt mitt under en svordomsvärk à la gladiatorvrål. Nej. Så det var bara till att återgå till att stå på knä. Utnyttja tyngdlagen som sagt. Det gick bättre.

Och nu trodde jag på riktigt att jag skulle skita ut allt vad mina tarmar någonsin hade legat och ruvat på. Jag trodde inte att det som jag kände vid den här tidpunkten var så kallade krystningsvärkar utan jag trodde kort och gott att jag skulle skita ner hela rummet. Och efter att jag hade bajsat klart skulle det göra ännu mer ont och jag skulle föda fram livet. Vilket jag också berättade för alla som var där, att nu skiter jag på mig. Jag tror att jag klarade just den biten bra. Inget som man direkt reflekterar över när man vet att det är en liten människa som kan komma ur en när som helst.

Och kom ihåg, mellan värkarna hann jag nästan slumra till där jag hängde över sänggaveln, så det gör verkligen inte ont hela tiden. Absolut inte. Men glöm för fan inte att andas, slappna av i axlarna kändes som en omöjlighet vid det här laget. Men andas, långa djupa andetag. In genom näsan. Ut genom munnen. A. N. D. A. S.

Strax innan 11.30 säger Christina att jag tror att han är ute innan 12…

 

Franks efterkontroll

20130125-215033.jpg20130125-215246.jpg

Lyssna på det här. Jag har lånat mammas dator nu igen. Och idag släpade de ut mig för första gången. Mamma och pappa. Jag som knappt har hunnit fatta att jag bor här och så ska jag träffa en doktor som ska kolla så att allt är på plats. De ser de väl att de är. Jag har 10 tår och 10 fingrar, vad mer vill de veta egentligen. För säkerhets skull fick jag mat av mamma innan vi åkte dit, mamma tycker dock inte att det är så skönt när jag likt en piraya suger mig fast. Men det är reglerna. Så vi får hoppas att det blir bättre snart, för mjölk ger starka barn, det vet ju alla.

Hur som helst så blev jag lite matt efter maten, så jag sov mig genom hela undersökningen. De stack ett hål i min hand, men jag märkte det knappt. Jag bara låg där i all min prakt och snusade vidare. Visa upp sig för läkare och vara social, det kan vi vänta med. Och sova är ju så skönt. För att inte tala om att sittligga som en liten korv i den där bilbarnstolen. Jisses så gött, jag känner redan nu att kurragömma kan bli min paradgren på dagis.

Aja. Eftersom jag sov genom hela läkarbesöket så vet jag inte om jag blev godkänd, men det tar jag för givet. Lite röd på hakan förstås, men lite smörj på det sen är saken biff. Nu ska jag beställa ett stort glas mjölk i kiosken, sen ska jag nog knoppa igen.

Ha det bäst alla godingar!
Kramar från Franktastic FOHR
(det är mitt alias om ni undrar, men ni kan kalla mig Frank)

20130125-215239.jpg

 

Förlöst, del 2

Lilla hjärtat

Innan klockan 8 hade jag inte så många svordomsvärkar, det jag hade upplevt innan var nämligen ingenting mot vad som komma skulle. Så efter kl 8 drog det igång ordentligt och tensmaskinen gick varm på ryggen. Jag duschade lite och rörde mig runt där i rummet så gott jag kunde och tänkte på det där med hinderbanan. Stånkade och stönade men sa inte så mycket.

Ny kontroll kl 9 och öppningen till livet var mellan 7-8 centimeter. Jag fick beröm av barnmorskorna och undrade hur länge det var kvar på det här maratonloppet. Oklart. Jag arbetade mig vidare genom värkarna med tensmaskinen och stod på knä hängande över sänggaveln varvat med att försöka spatsera runt i det lilla rummet. Fager som den förstföderska jag är. Vuxenblöjan var numera en av mina nya bekantskaper som jag förstår är här för att stanna ett tag…

Eftersom jag inte ville ha någon medicinsk bedövning så sattes lite akupunktur, med det var väl mest hokus pokus och gjorde varken till eller från. Sen vet jag inte riktigt när lustgasen plockades fram, kanske runt 10.30, då hade jag nämligen ont. Ont så att jag skrek aj. Fast mer gladiatorvrålade AAAAAJJJ!!!

Till skillnad från vad jag trodde när jag skrev mitt förlossningsbrev så blev det tvärtom, när jag var tyst var det uthärdligt när jag skrek gjorde det jävlarimig ont. På riktigt. Och det var då jag tog till lustgasen. Nu kanske jag gör några besvikna här, men inte heller det var en wowupplevelse och thank good för att du fanns där i en slang, nej. Men jag andades vidare, blev inte ens salongsbersuad utan bara, jahapp. Synd, hade annars sett fram mot en salongsberusning mitt i det där maratonloppet, det kändes som om det hade livat upp stämningen lite.

Men se den gubben gick inte på mig…

 

Förlöst, del 1

20130124-124548.jpg

För er nyfikna själar som undrar hur det här med att föda barn kan gå till, för er andra råder jag er nästan att hitta på någonting annat. Det är lite klibbigt faktiskt. När ett nytt liv ska komma ur en. Och tro mig, innan jag blev gravid var jag inte alls särkslit intresserad av det här, men nu efteråt är jag väldigt tacksam att mina vänner som har gått igenom det här har velat dela med sig av sina tips och berättelser,
därför väljer jag att berätta hur det var när Frank kom till.


20130124-124553.jpg

Vaggade mig in på förlossningen 22 januari klockan 05.05, stegade upp på vågen och vägde in mig på en matchvikt över Bullets i gladiatorerna, ovetande om att jag skulle visa liknande stryka som denne gladiator några timmar senare.

Tensmasiknen var påkopplad och jag undrade om vi skulle bli hemskickade. Vi åkte inte in för att det var värkar enligt regelboken utan för att det hade kommit lite blod och mamma Hjort ville ha en kontroll efter något slags värkarbete i ett och halvt dygn.

Kontrollen skedde strax innan kl 7, jag blev godkänd och intagen. I samma veva blev jag av med den där slemproppen, herrejävlar vilken kladdkakssmet. Jag som trodde att det var den sär snorbusen jag såg i trosan för ungefär två veckor sedan. Men äsch, det var inget. Ungefär då gick vattnet också, så med andra ord var allt i sin ordning. Öppningen till nya livet var dock endast 3 cm och jag trodde att det här skulle ta hela dagen.

Klockan 7 var det även skiftbyte på födabarnfabriken och vi fick träffa barnmorskan Christina och barnmorskestudenten Karolina som skulle hjälpa oss genom hela förlossningen, de frågade mig hur jag tänkte mig med smärtlindring och då lämnade jag fram mitt brev. Klart att jag hade kunnat berätta där och då, men jag tyckte att det kändes bra med ett brev. Annars hade jag säkert glömt hälften. De båda tjejerna var världens gulligaste och jag kände mig väldigt trygg. Och de hade stenkoll på mina önskemål efter att de läst mitt brev.

Sen började snart den riktiga resan till att få ut det lilla livet…

 

Vykort från Frank

20130124-095925.jpg
Hej alla raringar!

Och tusen tack för alla gratulationer, ni är ju för gulliga! Nu känner ju inte vi varann än men jag är ändå väldigt tacksam för att ni välkomnar mig till världen. Jag ska inte göra er besvikna, även om jag precis har hackat mig in på mammas blogg och det kan tydligen ses som olaga intrång, jag som är ett bevis på laglig utgång. Skulle vi kunna säga.

Hur som helst så mår jag bara bra, jag föddes med naglar längre och snyggare än vad mamma någonsin kan önska sig, därför har jag visst rivsår på kinden. Onödigt jag vet, men lätt att hålla koll på allt nu när det är fritt svängrum åt alla håll och kanter.

Jag ville bara säga hej, som ni ser har jag fullt upp med att vila mot mammas bröst, det är fina fisken vill jag lova. Så nu ska jag fortsätta med det.

Hoppas att ni har en förträfflig torsdag, jag ska mest chilla och tutta på duschmunstycket med råmjölk i spridda skurar.

Det är livet, bara så ni vet.

Kram so long!

 

Franktastic!

20130122-182902.jpg20130122-183238.jpg

När vi gjorde ultraljud i v 18 var vi alldeles för nyfikna för att inte ta reda på vem det var där inne. Kvinnan som förde den där grejen över magen påstod att det var en liten kille. Vi såg inte det och frågade om hon kunde visa. Det gjorde hon, hon sa att där är pungen så det är nog ingen tvekan om att det är en gosse. Okej.

Sen dess har vi kallat magen för Franken, eller Frank. Det namnet bestämde vi tidigt. Jockes morbror heter Frank. Vårat andra alternativ var Erling, det kommer från Jockes morfar, Frank på engelska betyder ärlig, så Frank får det bli. Och Ove från pappa Pohlman så klart.

Med andra ord Franktastic. Välkommen till världen vår älskade son.  3175 gram och en halvmeter lång. Perfekt. Han är ju så söt så att jag går åt. Hur det hela gick till, det kommer i ett lite senare inlägg, dock inte för detaljerat, men ändå, jag kan ju säga att jag är jävligt stolt över min prestation och alla mammor borde tamigfan få diplom…

High five!

Jocke och jag är väldens lyckligaste och vi alla tre mår toppen. Frank har hittills visat gendrag från mormor Ulla då han har nyst x antal gånger i rad. Gullunge. Nu ska vi försöka förstå att vi är tre… Så himla fränt.