Förlöst, del 1

För er nyfikna själar som undrar hur det här med att föda barn kan gå till, för er andra råder jag er nästan att hitta på någonting annat. Det är lite klibbigt faktiskt. När ett nytt liv ska komma ur en. Och tro mig, innan jag blev gravid var jag inte alls särkslit intresserad av det här, men nu efteråt är jag väldigt tacksam att mina vänner som har gått igenom det här har velat dela med sig av sina tips och berättelser,
därför väljer jag att berätta hur det var när Frank kom till.

Vaggade mig in på förlossningen 22 januari klockan 05.05, stegade upp på vågen och vägde in mig på en matchvikt över Bullets i gladiatorerna, ovetande om att jag skulle visa liknande stryka som denne gladiator några timmar senare.

Tensmasiknen var påkopplad och jag undrade om vi skulle bli hemskickade. Vi åkte inte in för att det var värkar enligt regelboken utan för att det hade kommit lite blod och mamma Hjort ville ha en kontroll efter något slags värkarbete i ett och halvt dygn.

Kontrollen skedde strax innan kl 7, jag blev godkänd och intagen. I samma veva blev jag av med den där slemproppen, herrejävlar vilken kladdkakssmet. Jag som trodde att det var den sär snorbusen jag såg i trosan för ungefär två veckor sedan. Men äsch, det var inget. Ungefär då gick vattnet också, så med andra ord var allt i sin ordning. Öppningen till nya livet var dock endast 3 cm och jag trodde att det här skulle ta hela dagen.

Klockan 7 var det även skiftbyte på födabarnfabriken och vi fick träffa barnmorskan Christina och barnmorskestudenten Karolina som skulle hjälpa oss genom hela förlossningen, de frågade mig hur jag tänkte mig med smärtlindring och då lämnade jag fram mitt brev. Klart att jag hade kunnat berätta där och då, men jag tyckte att det kändes bra med ett brev. Annars hade jag säkert glömt hälften. De båda tjejerna var världens gulligaste och jag kände mig väldigt trygg. Och de hade stenkoll på mina önskemål efter att de läst mitt brev.

Sen började snart den riktiga resan till att få ut det lilla livet…