Grattis till mig!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=oejnYLel0SM[/youtube]

Som ni inte kan ha undgått är jag förkyld. Fortfarande. Jag börjar bli rastlös nu. Mår alltså aningens bättre men producerar snor som om jag skulle ta ett nytt rekord för Guinness rekordbok, där är jag och min näsa inte riktigt överens, jag tycker det verkar onödigt med sådana fjantiga rekord.

Bäst på att rita loggor vore trevligare. Det har jag nämligen också försökt mig på såhär på födelsedagen. Här är ett förslag, vad tycks? Bör ju ge mig själv något tjusigt i present. Rita lite, snyta sig, vila lite.

Jag har även firat till det med ett Friscomål från Max, namnet borde verkligen göra lite nytta nu. Dock kan jag dela med mig av en annorlunda upptäckt, när du har ätit en Friscoburgare med öppen mun för att du inte kan andas genom näsan och tänker att du ska snyta dig för att få bättre överlevnadschanser, då snyter du ut smaker som om du hade en hel korvrök i näsan. Intressant. Och annorlunda. Mätt blev jag och andas med munnen jag gör fortfarande. Men ska ta nässpray och en powernap till efterrätt nu. Bara så ni vet.

Och som sagt, tack för alla grattis på fejan, en stor fet hjortkram skulle ni få, var och en av er!

Ältande dagslända

Efter nästan ett år som fröken på dagis trodde jag att mitt immunförsvar skulle palla trycket för klassiska förkylningar med rinnande näsa, lättare feber och ond hals. Men jag hade fel. Min immunitet för dagisbaciller blev förbrukad när jag blev utröstad för semester. Något som jag som sagt trodde kunde ses som en belöning. Semestern alltså och inte förkylningen. Jag är ynklig som få och en ältande dagslända i väntan på en telefontid hos vårdcentralen.

Likt torkad trasslig tång slingrar sig använda näsdukar längs soptunnas kanter och det förvånar mig ännu en gång att det kan produceras så mycket snor i en snok. Jag är krasslig som en rostig kedja som dragit upp sin sista båt.

Blåelden påminner om kliet i näsan tack vare namnet på denna ståtliga växt. Blåkulla skulle göra mig gott med häxkonster och vidskeplig kraft. Regnet smattrar mot stenarna och bildar figurer av droppar, jag springer huttrande till bilen och inser att en gnutta frisk luft inte kunde bota mig.

En skavd gom som skvallrar om förtroendet för halstabletternas lindrande funktion. Ömma näsvingar som tagit stryk av allt snytande, snytande som skulle kunna producera pappersmassa och nya näsdukar, kretsloppet skulle vara komplett om det inte vore för att musten har gått ur mig och jag åter ligger hemma i det gröna huset och hostar så att det skallrar i plåtskåpet.

Som det slitna repet är min energi en svag länk, och ingen kedja är starkare än sin svagaste länk…

Sjuklingen rapporterar

Nej och åter nej. Bacillerna ökade i takt med midsommarfirarnas invasion av ön. Typiskt tråkigt. Jag lyckades inte finta bort dem en millimeter snarare föll jag i deras fälla pladask. Sängliggande och orkeslös.

En bunt sandpapper som ligger och skaver ständigt i halsen som ett svidande brännmärke på knäskålen när man ramlat av cykeln som liten. Kittlande näsa och nysningar som skrämmer korna i hagen en bit bort. Jag ligger kvar i sängen och tycker synd om mig själv. Det var inte alls såhär jag skulle fira midsommar på min paradisö, frustande, frusen och förkyld. Och dessutom i goda vänners lag. Fy bubblan vilken tråkig värdinna.

Bäst jag somnar om och försöker bli frisk till ytterligare en vecka med godingar på dagis och kvällspass i huset…

Jag hoppas hur som helst att ni har haft en fantastisk midsommarhelg och sluppit undan elaka baciller som försöker svarva ljusstakar med grövsta sandpapperet i halsen, för tro mig det är inte ett dugg roande även om jag gillar handarbete.

Tokigt lång berättelse – based on a true story

Måndag, min tidiga dag på jobbet. Slutar vid mellis. Hem och ta en powernap, värma upp inför vårruset. Tar en burk med fiskbullar i dillsås och ett glas juice och inser att det är länge kvar innan jag ska springa 5 km med mina kollegor. Gott om tid alltså och perfekt uppladdning med fiskbullar.

Önskar så att regnet ska sluta ösa ner. Vilar lite till med katten och anar blått på himlen. Och precis när det är en timme kvar innan start skiner det upp.

I samma stund inser jag att jag inte vet var min nummerlapp är, jag ser att Wilma har bajat på golvet då jag anar att hon är missnöjd med sin sandlåda och jag har just gjort rent min väska då det visade sig vara hallonsylt i den. Konstigt. Jag ringer till Jocke, ”Wilma har bajat på golvet och var är min nummerlapp”? Han kan inte riktigt hjälpa mig. Och om en kvart ska jag träffa Leader L.

Bajet som var en spya får ligga kvar, jag ska ju springa mitt livs första vårrus. Och det är lite brådis nu. Nummerlappen hittar jag på kontoret, sätter fast den med säkerhetsnålar på ryggen och tänker att nu måste jag säkert springa baklänges. Säger till Jocke att det finns kycklingwok i kylen som jag tagit med hem från jobbet. Han ska by the way inte heja på mig då han har fått för sig att cykla i Karlslund med en sliten mountainbike med taskig kedja.

Anyway. Möter upp Leader L, berättar om mysteriet med hallonsylten. För en gång skull sa jag högt och tydligt till mina kollegor när jag gick från jobbet, ”kolla här nu tjejer, nu tar jag med matlådan hem”.  Det brukar nämligen inträffa väldigt sällan att jag kommer ihåg att ta med den hem. Så stolt var jag att jag kom ihåg. Men, nej, nej. Det var inte alls den jag tog med hem. Jag tog med burken med hallonsylt. Hoppsan Kerstin. Gott med sylt till middag.

Aja. Här ska springas 5 km. Jag är taggad till tänderna och kissnödigt nervös. Vill egentligen starta i ledet längst fram men har ju inte varit med om det här tidigare så, så kaxig kanske jag inte ska vara. Vi ställer oss i startled två. Sen springer vi, Leader L och jag. Och det går riktigt bra, mer om loppet här. Kommer i mål på 28 minuter och inser då att min andra kollega vars bil jag har lagt mina kläder i förmodligen kommer komma i mål om ett tag då hon gick runt.

Trubbel. Kallt som satan. Borde förstås tagit hennes bilnyckel. Tänkte inte på det. Hänger lite vid biogasmacken, eller vad man ska kalla det. Efter en del huttrande och muttrande kommer en sopbil. Jag frågar chauffören hur lång tid det där tar, tja 10 minuter, perfekt, kan jag hoppa in och värma mig? Självklart. Leader L och jag samsas på förarsätet i väntan på våra kollegor. Sen tutar vi utav bara helvete när de kommer och tackar glatt för den värmande stunden innan vi beslutar oss för att äta picknicken på jobbet till frukost imorgon.

Joråsåatt. Bra måndag. Och ja, jag skulle nog kunna sprungit lite fortare…Damn it.

Vackert väder

Är det inte sommarvärme nu så säg pappa Pohlman? Fantastiskt härligt!

Igår tränade jag en stund efter jobbet och införde ett nytt mode, ser ni min sumobrottarfrilla? Den är nämligen lite av ett måste för att kunna dra den där pinnen bakom huvudet. Eller nu tog jag i lite. Men håret blev i alla fall inte i vägen, för strax innan så fastnade jag i min kalufs. Dessutom fick jag ett tjusigt linne som spädde på gymmodet. Modet som i outfit och inte som i mod. Fast det är ganska modigt att ha på sig tokkorta shorts på gymmet, eller bara omoget, dumt när rumpan nästan trillar ur…

Anyway. Det jag egentligen ville säga var att bästa Stål och jag tog en långpromenad efter träningen. Förlängt kvartsamtal ni vet. De där promenaderna gör susen för själen. Och särskilt när det luktar syren och är strålande sol. Då är ta mig tusan nästan allt vackert. Till och med en sumobrottarfrilla.

Proper konstnär

När Kristi Flygare gjorde så att vi fick en ledig torsdag passade jag på att undersöka ett eventuellt företagsuppdrag. Jag var en proper konstnär med fast handslag och med idéer tagna som citat av Ernst.

Inom en hyfsat snar framtid får vi se om uppdraget kommer att genomföras och om Deermountain Design får sätta sitt avtryck i en annan del av landet…

Det här med motion…

Är helt förtjust i min nya app – Frametastic 

Jag har börjat med en ny grej. Eller börjat och börjat. Jag har kunnat gå sen innan jag fyllde ett år, men nu tänkte jag att jag skulle ta morgonpromenader i min Astrid Lindgrens värld.

Alltså innan jag går till jobbet. Jag började med det i måndags. Vackert så att jag fick tårar i ögonen. Imorse regnande det så inåthelvete att fönsterblecken fick bucklor. Med detta faktum och att mina regnkläder var kvar på jobbet, så hoppade jag sonika över veckans tredje morgonmotion. Så hittills har jag bara motionerat två gånger på mornarna. Vilken skräll.

Men en promenad på en halvtimme i morgonsol och med fågelkvitter kombinerat med disco, det är ta mig tusan en bra start på dagen!

Sen går jag en sväng på min rast, som ni vet. Bra skit. Och så nu när hemmet börjar kännas som hemma har jag även tagit mig tid till att träna efter jobbet. Och det är allt eller inget som gäller på den fronten. Är det träning så är det. I går sprang jag och mina köttklubbor till ben en runda med bästa Stina. Trodde att imitationen av Anja Perssons lår skulle ta knäcken på mig, men jag höll ut i 5, 4 km. Tack Stina för det!

Därav en skral uppdatering. Men jag har fått nya beställningar på teckningar och sovrummet kommer snart få sängbord, lampan till köksbordet är snart klar och syrummet ska snart inredas. Så om ni undrar vad jag pysslar med är det mest motion, mat, sömn, och så igår en snabbvisit hos bästa fotografen Karin Foberg (innan jag rastade köttklubborna).  Kolla in hennes Plazablogg här.

Nu ska jag motionera mig till sängen. Sov gott.

Det är…

Det är jobbigt att vara ivrig. Och det är jobbigt när mensen kommer hand i hand med det dåliga humöret likt en diktsamling skriven av Bodil Malmsten.

Och det är då det är extra skönt att få känna sig liten hemma hos mamma och pappa. Få ha utvecklingssamtal och bli bjuden på mat. Ta en varm dusch och låta pappa torka mitt hår med mammas hårtork, precis som när jag var liten. Få höra historien om när farfar var hos barberaren som var så nyfiken att han hade sin stol bredvid ett fönster mot gatan, vilket resulterade i att farfar bara blev klippt på ena sidan. Extra tydligt var det om de båda herrarna hade haft mycket att tala om, då fick farmor klippa andra sidan när farfar kommit hem.

Det är jobbigt att vara ivrig när källaren anfaller mig med flyttkartonger och när rummen ekar nästintill tomma.

Men det är skönt att vara liten när det finns nygräddade bullar från Ulla min Ulla och en nyblåst frisyr à la Ove…

Och det är skönt att det är fredag.
Hoppas att ni har en bra sådan!

Dagens flyttmode

Jag tänkte att jag tar på mig mina fulaste byxor och packar flyttlådor i lägenheten för att sedan frakta dem till huset och dammsuga ett överskitigt golv av slipdamm från spackel. Dammsugaren tänkte dock inte samma. Den började lukta bränt och blev därmed utvisad.

Men alltså, dessa fula jeans med medvetet tokhög midja blev helt plötsligt jädrigt bra. Fortfarande ganska fula. Men eftersom jag köpte dem när de satt som ett smäck så trodde jag fortfarande att de skulle sitta hyfsat tight. Men se den gubben gick inte. För jag har ju för tusan gått ner några kilo smör sen de inhandlades. Och tänkte först att de skulle kunna bli ett par tokiga shorts till sommaren.

Men sen insåg jag att jag kunde dra ner dem på höften, få en normalhög midja och häng på jeansen i samma veva.  Hoppsan. Nya sköna jeans. Dagens flyttmode och tips, köp ett par för stora brallor med hög midja, sätt dem på höften och du får ett par brallor med häng, men behöver varken visa halva röven när du böjer dig ner eller frysa om ryggen, var inte det fiffigt så säg?

Midnattspoet…

Med en frisyr likt en okammad gammal barbiedocka och tonårsfinnar som hopar sig i pannan kryper jag till kojs och drömmer mig bort till solblekta hårslingor och fräknig näsa. Till Öland och till havsbris.

För att snabbt komma tillbaka till verkligheten.

En till synes gosig katt trampar på mig som om jag skulle bli det godaste årgångsvinet. Hon vill inget illa men har sylvassa klor som punkterar översta lagret av hud likt fiskekrokar som flirtar med abborrar. Hon bäddar för natten och jag vaknar till.

Jag är en midnattspoet som leker med metaforer, likt matadorer lockar till sig en stackars tjur förtrollar John Blund mig och min tupplur…