Tokigt lång berättelse – based on a true story

Måndag, min tidiga dag på jobbet. Slutar vid mellis. Hem och ta en powernap, värma upp inför vårruset. Tar en burk med fiskbullar i dillsås och ett glas juice och inser att det är länge kvar innan jag ska springa 5 km med mina kollegor. Gott om tid alltså och perfekt uppladdning med fiskbullar.

Önskar så att regnet ska sluta ösa ner. Vilar lite till med katten och anar blått på himlen. Och precis när det är en timme kvar innan start skiner det upp.

I samma stund inser jag att jag inte vet var min nummerlapp är, jag ser att Wilma har bajat på golvet då jag anar att hon är missnöjd med sin sandlåda och jag har just gjort rent min väska då det visade sig vara hallonsylt i den. Konstigt. Jag ringer till Jocke, ”Wilma har bajat på golvet och var är min nummerlapp”? Han kan inte riktigt hjälpa mig. Och om en kvart ska jag träffa Leader L.

Bajet som var en spya får ligga kvar, jag ska ju springa mitt livs första vårrus. Och det är lite brådis nu. Nummerlappen hittar jag på kontoret, sätter fast den med säkerhetsnålar på ryggen och tänker att nu måste jag säkert springa baklänges. Säger till Jocke att det finns kycklingwok i kylen som jag tagit med hem från jobbet. Han ska by the way inte heja på mig då han har fått för sig att cykla i Karlslund med en sliten mountainbike med taskig kedja.

Anyway. Möter upp Leader L, berättar om mysteriet med hallonsylten. För en gång skull sa jag högt och tydligt till mina kollegor när jag gick från jobbet, ”kolla här nu tjejer, nu tar jag med matlådan hem”.  Det brukar nämligen inträffa väldigt sällan att jag kommer ihåg att ta med den hem. Så stolt var jag att jag kom ihåg. Men, nej, nej. Det var inte alls den jag tog med hem. Jag tog med burken med hallonsylt. Hoppsan Kerstin. Gott med sylt till middag.

Aja. Här ska springas 5 km. Jag är taggad till tänderna och kissnödigt nervös. Vill egentligen starta i ledet längst fram men har ju inte varit med om det här tidigare så, så kaxig kanske jag inte ska vara. Vi ställer oss i startled två. Sen springer vi, Leader L och jag. Och det går riktigt bra, mer om loppet här. Kommer i mål på 28 minuter och inser då att min andra kollega vars bil jag har lagt mina kläder i förmodligen kommer komma i mål om ett tag då hon gick runt.

Trubbel. Kallt som satan. Borde förstås tagit hennes bilnyckel. Tänkte inte på det. Hänger lite vid biogasmacken, eller vad man ska kalla det. Efter en del huttrande och muttrande kommer en sopbil. Jag frågar chauffören hur lång tid det där tar, tja 10 minuter, perfekt, kan jag hoppa in och värma mig? Självklart. Leader L och jag samsas på förarsätet i väntan på våra kollegor. Sen tutar vi utav bara helvete när de kommer och tackar glatt för den värmande stunden innan vi beslutar oss för att äta picknicken på jobbet till frukost imorgon.

Joråsåatt. Bra måndag. Och ja, jag skulle nog kunna sprungit lite fortare…Damn it.

20120604-231010.jpg

Kommentarer

  • Vårruset 2012 « Ottars magi säger:

    […] Väl i mål visade klockan 28 minuter och kön för att få en banan var lång. Men innan vi fick varsina två bananer fick man en konservburk med krossade tomater. Smaskens. Den såg jag verkligen fram emot. Sen höll jag på att frysa ihjäl och fick lov att värma mig i en sopbil, det kan man läsa här… […]

    Den 4 juni 2012 kl. 23:32

Kommentera