Franks pulkapremiär

Nu är jag här igen, på mammas och pappas kontor. De tror att jag sover, men jag smög in hit för att berätta en sak för er. Varför jag är här, det vet ni ju redan, jag har ju dagis och nattis här hos mormor och morfar. Det är guld. Men det jag ska säga är att jag har åkt pulka.

Hallå, fattar ni? Pulka. Det är som en låda som man kan åka i när det är snö tydligen. Och det där med snö har jag ju typ bara sett en gång innan, så jag tyckte bara att det var spännande. Så spännande att jag fick sitta fastspänd i pulkan. Sen körde jag plogen med ena handen i snön för att känna hur det kändes. Det var lite blött och kallt och det blev mönster när jag åkte.

Först drog morfar mig en sväng sen gjorde mamma det. Jag provade förta gången i lördags, men morfar har sagt att vi ska åka i morgon igen. Åh, vad jag längtar! Bäst att jag går och lägger mig så att det blir imorgon snart. Har ni åkt pulka, om inte så gör det, passa på när det där vita ligger på marken, för det vet man inte så noga hur länge det ligger kvar.

Aja. Mamma ringde och sa att hon hade gjort snöänglar idag, det får jag prova en annan dag. Puss och kram och sov gott nu godingar!

Lucka 9 -Berätta om din stil när du var 15 år.

Håll i hatten, jädrar vad jag tyckte att jag var fräsigfräck när jag var 15. Ni ser ju själva. Haha. Jag hörde sannerligen inte till de som gick slickade längs väggarna i korridoren på högstadiet för att skyla mig för de tuffa eleverna. Åhnej. Hallå, titta på mig!

Som ni förstått av tidigare lucköppning så ansåg jag ju att jag var en tuff tjej på högstadiet. Jojo. Det var luvtröja från Champion, Levisjeans och Dr Martens, hela kittet för 1997 års mode. Trådsmala ögonbryn och läppglans.

Humor på högnivå nu, då var det blodigt allvar, högstadiets snyggaste rumpa och tokblekt gulblont hår. Jag var dj på lågstadiediscona och spelade innebandy för glatta livet på fritiden, gick runt i plattåskor ända fram till snön kom och hade på mig mammas gamla klänning på skolavslutningen i 9:an.

Inuti var jag väl olyckligt kär om vartannat, jag pratade i telefon så att pappa blev tokig och var nog lite för kaxig för mitt eget bästa. Men jag gillade den där klädstilen. Platåskorna har jag kvar i källaren och de från början mörkblåa jeansen ligger i garderoben och skvallrar om minnen från förr. Mina Dr Matrens använder jag fortfarande ibland och jag önskar att jag kunde komma i de där slitna jeansen och gå fort och se glad ut, men det är en smärre omöjlighet.

Nåväl. Det var en förbannat omvälvande tid, det där med att vara 15 år och en virvelvind som inte alls hade koll på var jag skulle virvla för att göra det bäst…
Så var det med dagens lucka, imorgon ska jag berätta om något särskilt fint.
Då vet ni.

Lucka 8 – Berätta om ett klädesplagg som du minns från din barndom.

Okej mina damer och herrar. Det här var lite klurigt. Det första som jag kommer på är en rosa dress med My Little Pony på, jag ser den liksom framför mig. Hur jag har klätt upp mig för en skolavslutning med krusat hår och solsken i blick, brorsan står bredvid med någon fräsig frisyr och vi står uppställda framför tujagranen i trädgården och pappa knäpper kort. Kanske gick jag i 4:an.
Men tyvärr så hittar jag inte det kortet.

Därför får ni ett annat där jag knappt har någon frisyr, men däremot en ananas. Bra spex. Och så ett kort med krusat hår. Söt som socker.

Imorgon får ni se hur tuff jag var när jag var 15. Haha.
Sov gott nu!

Regnbågsrutan

Jag nämnde ju den där klänningen som får mest vård i garderoben tillsammans med bröllopsklänningen. Så här ser den ut. Färgglad så det förslår och utan passform. Men jag har ju å andra sidan sytt den själv och jag står fast vid att det ska synas att det är handgjort. Jag sydde den nr jag läste till textillärare. Fast det är klart att det inte skulle göra så mycket om den satt som ett smäck. I och för sig vet jag inte när jag skulle använda den, men ändå.

Varje regnbågsruta på livet är färgat. Alla i klassen blev tilldelade en färg och olika sorters tyg, sen färgade vi och klippte till så att alla skulle få av alla färger. Jag beslutade att använda dem till klänningen. Sen ville jag ha tyll, egentligen mycket mer än vad det är nu, men jag visste inte riktigt hur jag skulle få till det och var även osäker på om jag alltid ville ha tyll. Därför satte jag dit tyllen med kardborrband så att jag själv kan välja om jag vill ha det eller inte.

Som tur var hjälpte min mamma mig väldigt mycket, annars hade jag fått spunk eftersom tålamodet sällan är på min sida. Men jag blev nöjd med resultatet och kan inte riktigt fatta att jag gjort den själv. Skulle jag sy en klänning nu skulle den nog mest bli som en särk.

Aja, fin är den i alla fall, den där regnbågsrutan…

Lucka 7 – Berätta om en person som betytt mycket för dig.


Betytt och betytt. Betyder och kommer alltid betyda. Vem skulle jag vara utan min pappa, pappa Pohlman. Vi pratade om det här i veckan, pappa och jag, det här med skolan idag, föräldrarnas roll och hur viktigt det är med föräldrar som bryr sig så att det slår gnistor om relationen. För det har det gjort mellan varven och särskilt när jag gick på högstadiet.

Pappa och jag är som tvillingar till sättet vilket han uppenbarligen såg tidigt eftersom han och mamma fick tjata sig törstiga på mig gällande mitt engagemang i skolan. Och då menar jag skolan från högstadiet och sen gymnasiet, innan och efter det skötte jag mig mer eller mindre utmärkt efter mina egna krav och val.

Men högstadietiden var nog ingen lätt match för mina föräldrar. Och som jag minns det var min pappa stenhård när det gällde skolan, uppförande och hyfs. Jag fick inte vara ute och härja på kvällarna och om jag var det skjutsade han mig och hämtade mig så att jag kom hem ordentligt. Just då var jag förstås inte jätteförtjust i att spendera mer tid hemma än att umgås med diverse kompisar på olämpliga tider. Men nu, nu känns det som ett himla bra slit från mina föräldrars sida, att de inte bara struntade i mig utan stod på sig. Var det nej så var det nej och blev jag förbannad så fick jag drämma igen dörren till mitt rum, böla lite, lyssna på hög musik och sen var det inte mer med det. För jag blev förbannad.

Men hade inte pappa varit den dominanta snubben fylld av rutiner, regler och kärlek så hade jag nog knappt gått i skolan. Jo, det hade jag väl, men jag hade fortsatt spela biljard på lektionstid på högstadiet även efter att mina lärare ringt hem. Nu blev det som ni förstår ett jävla liv gällande den händelsen och jag skärpte till mig en aning.

Sen är det säkert så att Curlinglandslagets bedrifter känns fåniga i jämförelse med vad mina föräldrar gör för mig. Men pappa och mammas åsikt är att om man har barn så ska man hjälpa dem så länge man kan och jag är givetvis så tacksam att jag får dåndimpen.  Och önskar innerligt att jag kommer kunna bygga en lika kärleksfull och vårdande relation med Frank.

Så förutom att pappa Pohlman är min ständiga väderrapport så är han alltid mitt bollplank i alla situationer. Vi pratar i telefon flera gånger om dagen och träffas titt som tätt. Och mamma också förstås, men pappa och jag har en särskild relation och därför får han vara min lucka sju.

Och kom ihåg, hälsa ordentligt med fast handslag, titta i ögonen, sträck på dig och gå rak i ryggen!

Svens snö

Jag tycker inte att det är så konstigt att Sven har släppts lös, jag menar, det står ju ändå så på tavlan som jag gjorde för 3 år sedan. Men att han skulle ha en sådan inre kraft och sopa banan med hela södra Sverige, det tar jag verkligen inget ansvar för alls.

Och nu när Sven fläktar förbi med snö på tvären så kan jag glatt meddela att vårat mål med att få garaget så pass klart att det bara var till att köra in bilarna, det är uppfyllt. Båda bilarna tog skydd där i natt och kommer fortsättningsvis göra det nattetid och lite då och då. Otroligt skönt.

Det är också skönt att skotta en och annan garageuppfart för att få sin dos frisk luft. Så nu har jag precis kämpat av mig snömannens kängor, tagit av mig pannlampan och satt mig ner ett ögonblick för en liten Svenrapport.

Så med rosiga kinder önskar jag er en fortsatt fin fredag och hoppas att Sven inte har gått år er allt för hårt!

Franks fredag

Alltså jag får ju inte en lugn stund. Hur ska jag hinna blogga, haha. Först har jag lekt med morfar och mormor när mamma jobbade. Sen när mamma kom hem ville jag ju leka med henne och hon var supersugen på att lära mig måla. Det gick väl sådär. Vi får nog öva lite mer på det innan jag har en utställning. Fast det var roligt att bada i diskhon efteråt

Annars har vi busat så att jag gjort personbästa i kryp, vi läser böcker, jag plockar fram leksaker, mamma plockar undan leksaker, jag bajsar på pottan, vi kladdar ner i ateljén och bakar saffranskladdkaka. Med andra ord en fullspäckad fredagseftermiddag.

Men jag har ju lite att berätta i vanlig ordning. För det första så dök min första tand upp i onsdags, sylvass och millimeter stor, så nu tuggar jag mackor precis som när familjen Hedenhös äter smörgås. Ni har väl sett julkalendern, mycket bra och spännande, se den!

Sen så gick jag precis rekordlångt, ca fyra meter, från kontoret till köket, det kan förstås ha att göra med att det bjöds på mandarin, min absolut bästa frukt. Förutom att jag äter mandariner som om det inte fanns en morgondag så träffade jag Vincent på bibblan och Alicia på öppna förskolan förra veckan, men det får jag berätta mer om sen.

Puss och kram tavelram!

Lucka 6 – Berätta om en person som inspirerar dig.


Det är många personer som inspirerar mig på olika vis. Men moder Tereza tar priset för dagens lucka. Hon är bra på så himla många olika saker och hon hinner banne mig med allt trots att hon precis som jag har en son som kräver all uppmärksamhet.

Jag har nog sagt det förr men jag säger det igen, om ni uppfattat mig som energisk och med många bollar i luften, då skulle ni träffa Tereza. Hon är en virvelvind med kokkunskaper, ett träningsfreak med energi för ett helt regemente och en sömmerska som har koll på både sicksack och raksöm. Säg något hon inte kan sy, något hon inte kan tillaga eller någon träningsform hon inte klarar av.

Hon är en inspirationskälla av rang och jag önskar att jag hade någon enstaka procent av hennes energi för att underhålla mina likasinnade sidor. Men just nu nöjer jag mig med att steka blodpudding, träna i form av att bära Frank titt som tätt och sy har jag inte gjort sen jag gick banans på vimplarna till Franks rum.

Och så får det förstås vara en stund, särskilt med tanke på att jag har så många bra inspirationskällor som gör det jag önskar att jag gjorde, då kan jag glädja mig åt andras framgångar, pilla mig i naveln, vara lite för slö och hoppas på bättre tider. Ha.

Hoppas att ni får en fin fredag!
Jag ska tillbringa halva min på jobbet.
Kram so long!

Pyntet

Som ni förstår har jag plockat fram lite jul här i huset. Inte mycket, bara lite enstaka saker vilket är alldeles lagom. På övervåningen struntar vi i julen, med undantag från Franks säng som har bäddats med jullakan från HM home. Men det räcker bra för oss.

Jag pysslade till krukorna till hyacinterna med notblad, det är ju tydligen jävligt populärt så jag hänger på där, likaså med text på kuddarna. Pappa undrade hur det kunde bli så, jag som inte är så förtjust i det där med texter hit och dit. Nej det är sant, men jag ville prova och just nu känns det bra. Det är ju bara en kort stund och i vardagsrummet funkar det fint.

Resten av julen stökar vi fram dagen innan julafton i form av en gran. Och det här med en julgran och en Frank ska som sagt bli högst intressant. Han pillar ju på allt som han kommer åt och tro mig, barn har armar som kommissarie Gadget, de kan banne mig bli hur långa som helst när man minst anar det. Men en julgran ska vi ha, så är det bara.

Och lite snö kan det få bli så att det inte är så himla mörkt hela tiden, men förhoppningsvis kommer ju Sven med en näve i natt. Imorgon när jag ska till jobbet igen kommer jag bergis ångra att jag önskade mig snö.

Yeah well.
Redo för julen är vi alla fall när det gäller pynt…

Lucka 5 – Berätta om ett klädesplagg som får dig att känna dig stark.


Stark och stark. Det fiffiga med den här bekväma och lata stilen är ju att styrkan sitter bakom kläderna och därför spelar det ju inte så stor roll vad jag har på mig. Kaxigt, ja, kanske. Skillnad var det när jag var 15, men det kommer vi ju till senare.

Fast det är klart att jag känner mig tjusigare i mer dressade kläder än ett par mjukisbyxor, men stark det vet jag inte. Men jag skulle påstå att jag får lite power av min jeansjacka från Nike med skinnärmar, mina allsköns färgglada Converse och så mammas gamla randiga kavaj bland annat.

Den randiga kavajen som har blivit en turkavaj, förmodligen för att min mamma har haft den innan och skänkt den oanade krafter och som följt med mig på diverse upptåg när jag inbillat mig att jag behöver lite extra tur. Hittills har det fungerat som bäst när jag har sökt arbete.

Aja. Mer än så blir det inte i dagens lucka…