Vad är grejen?

20110703-093535.jpg

Att ladda upp en bild och skriva ett blogginlägg från mobilen tar max fem minuter beroende på vad jag skriver, som det här alltså…

Att ladda upp en bild genom datorn och dess internetuppkoppling kan ta allt från en timme till en smärre evighet, alltså gör det inget att Wilma lägger sig på datorn och råkar trycka på iTunes, för det händer ingenting. Allt är bara vitt.

Men vad är grejen, Telia i mobilen och Telia kontantsurf i datorn, hur kan det bli så fel när det är samma skit och alltså borde gå lika fort eller lika sakta…

Hur kan det ta så förbannat lång tid, kan någon svara på det och kanske ge mig en lösning till en förbättring?

För såhär kan jag inte ha det. När min avkoppling är att kika runt på bloggar och själv blogga, bli inspirerad och läsa nyheter. Det går inte. Väntan gör mig allt mer än avkopplad. Blir otålig och rastlös.

Kanske borde göra som Wilma, lägga mig platt på mage och försöka lyssna på musik…eller bara inse fakta att en avkoppling med internet är inte längre en avkoppling…

 

Turbo 3G


Rabarbern vajar i vinden bakom min rygg, jag fnittrar till och tänker på rabarbersvaj. Funderar på om statistiken som visar Turbo 3G inte borde betyda en snabbare uppkoppling än två staplar. Kanske är det så att de små, små dropparna av regn tar med sig lite internet till mig.
Men sidan kan inte visas och jag börjar bli trött på det här nu. Ger upp för idag. Låter nyansen på mammas gamla Helly-Hansentröja beskriva den här söndagen.
Går in till min man och gör en hemlagad pizza för att lätta upp stämningen och stilla hungern…

Och det var för tre timmar sen…

 

Haschibaschi Kenny Starfighter

20110630-111636.jpg

Foto: Jimmy Blom

I dag var jag hos en doktor, mer lik en pensionerad tant än en doktor, bara hennes vita rock och uppdragna vita strumpor samt hennes namnbricka som fick mig att tro att hon var en doktor, där hon hasade fram i korridoren. Jag träffade henne i alla fall på vårdcentralen, så jag får lov att tro henne. Hon menade nämligen att fästingen jag fick förra veckan inte gett mig borrelia trots att jag kliat som en tok. Samt att mitt pekfinger där Homer Simpson kamperade i en vecka, är utom all fara.

Jag tänkte haschibaschi och tog med mig råden; att träna på att böja på fingret i varmvatten och ge fasen i att klia på benet. Jag ska försöka med start i morgon, för nu kliar det lite och det gör alldeles för ont om jag böjer för mycket på fingret.

Tänk om jag hade Kenny Starfighters vapen, det skulle säkert kunna bota det mesta. Haha. Men jag nöjer mig med ett eget apotek.

 

 

Assistent eller?

Skålar för en otroligt bra söndag. För kaninerna som skuttar omkring med sina vita rumpor, för solen och för dagens arbete. Funderar på hur svårt det är att få en assistent. Nu när jag ändå fyller 30 år på tisdag så vore det en alldeles ypperligt bra present. Vilka kriterier krävs, tror ni att det räcker med att det har hänt fler än en gång att jag kastat komposten i brevlådan, eller att jag som ni vet glömde bort Jockes födelsedag och att jag idag tänkte lägga in de nytvättade kläderna i kylskåpet istället för i garderoben…?

 

 

Muppen

En mupp på fingret med botoxläppar, vill vara i högläge, men svårt att arbeta då.
Kan inte böja sig framåt ordentligt men försöker le ändå.
Är aningens spänd och tror att den kan göra mer akrobatik än vad som faktiskt går.
Blinkar med ena ögat och hoppas på en flirt. Kan du tänja ut mig nu?
Kanske kan vi dansa då även fast jag är lite spänd.
Eller så håller vi bara fingerkrok…?

 

 

Studenten

Studenter går gata upp och gata ner. De är de första jag ser en solig fredagsmorgon och de sista jag ser en skymmande sommarkväll. Glada sånger och hurrarop. Tjejer med kläder alldeles för små även för en student, killar i stilig kostym men alldeles för varmt.

Tjejen utanför fönstret som förmodligen är på väg till den klassiska champagnefrukosten har en klänning där skinkorna nästan sticker fram. Varför? Klart att man vill fira när man är på väg ut i verkligheten men varför göra det i så korta plagg som möjligt? Tänker jag på det för att jag tog studenten för 11 år sedan i en knälång kjol och är det i och med de 11 åren ett tecken på att jag börjar bli gammal..? Eller är det helt enkelt bara så att dagens ungdom inte kan skyla sig?

Trots den alldeles för korta klänningen vill jag öppna fönstret och skrika rätt ut i sommarmorgonen, grattis till studenten!

Jag gör inte det, istället fortsätter jag mitt arbete med bröllopsfix och dylikt. Tittar lite i mitt album sen jag var den lyckliga studenten, med lagom lång kjol och hes röst av allt sjungande och konstaterar att satan i gatan vad tiden går fort.

 

 

Homer Simpson

Nu har jag verkligen försökt få ihop ett program. Själva materialet är nog helt okej, nu är kruxet att jag inte riktigt kan tänka hur det ska vara med spalterna för att det ska bli rätt när det skrivs ut. Om vi säger såhär, jag om någon ska gå en ordentlig kurs i inDesign, men det gör jag inte nu. Jag får försöka sova på saken och inte sitta här och pilla med mitt pekfinger hela natten.

Till exempel så ser mitt sår på pekfingret ut som Homer Simpsons mun. Fast han kan inte prata för då börjar han blöda ur munnen. Men om jag ritade dit två ögon så är han klar för filmning sen. Ni hör ju själva, bäst att jag hoppar på sömntåget nu. Pronto. God natt.

 

 

Wash away our sins

Med en sovande man i sovrummet. En spinnande katt på täcket. Ett pekfinger som liknar en stelopererad prinskorv kryper jag till kojs.
Wash away your sins.
Likt transan Joline överraskade mig i lördagskväll, blir jag inte alls lika överraskad nu över att sömntåget tutar på mig på perrongen.
Jag har haft en fantastisk långledighet med mina nära och kära.
Jag har aldrig haft så många blåmärken utspridda på min kropp samtidigt och jag har aldrig tidigare haft ett så fint konferensrum till mitt förfogande.
Jag har möjligheten att kliva på sömntåget, ta vagnen med den skönaste slafen och vakna upp till en dag med solens strålar.
Därför säger jag god natt nu, Joline hälsar på återseende och katten har krupit in i sin sovhytt.

 

 

NEJ!

Nej, nu blev det sådär igen, att jag har en massa energi som vill komma ut. Som vill göra mig svettig och som vill sippra ut genom hela kroppen. Men jag är för feg för att springa i skogen själv på kvällen. Även om det luktar sommar och naturen skulle ta emot mig med öppna armar.

Att tiden går för fort när man har roligt är inget nytt under solen, att jag dessutom blir bekväm och irriterad i samma veva för att min morgonplanering såhär framåt kvällen inte går att bocka av gör energidepåerna inte mer till lags. Jag har en släng av någon bokstavskombination och gillar inte att planer går i kras, diagnosen heter E V A och står för Energisk, Virrig, Aktiv.

Det största problemet är att jag är dålig på att säga nej. Pappa försöker öva med mig, säg NEJ. Det är tydligen inte riktigt min kopp te. Jag vill ju så mycket men tiden räcker inte till. Jag får gå på en snabbkurs i att säga nej, så att jag hinner springa i skogen när det är ljust ute, inte virrar bort husnycklarna och gör rätt saker i rätt tid.

Men NEJ, det är svårt. En tatuering på handleden med stora tjocka bokstäver kanske skulle kunna påminna mig om tack, men NEJ tack, eller i pannan. Jag säger nej och hoppas på att tisdagen blir en dag med ordning, reda och en realistisk planering.

Nej men sov gott då!

 

 

Daggiga ögon

När jag sitter här i ateljén i ljuset från den lilla lampan i fönstret och det bara är klockan och surret från datorn som hörs så blir det väldigt påtagligt att mina glasögon är skitiga. Trots att det känns som att jag nyss putsade dem med min andedräkt, påminner synfältet genom glaset om en regnig fönsterruta. Inte regning som att det öser ner, mer regnigt som att det nyss har duggat lite och dropparna inte har fått fart. Som om daggen har torkat in på rutan.

Mina tankar spretar i väg åt alla möjliga håll och jag bestämmer att det kan jag göra imorgon. Därför ska jag ta av mig de daggiga glasögonen och krypa till kojs. Sluta mig som en knopp och blomma upp imorgon igen…