Norrmän i sovrummet

Bekkestua är namnet på sänggaveln, det heter tydligen en tätort i Norge också. Så nu kan vi säga att jag har en helnorsk och en halvnorsk i sovrummet. I alla fall när jag ska sova. Jag kan vara Bellman. Jocke är halvan.

Hur som helst så blev det bra det där. Pappas tavla fick flytta på sig och så länge har vi Cirkus, men jag ska hitta på någonting annat där, så det inte är så fjuttigt. Bara så ni vet.

Sen ska jag som sagt fundera på hur jag ska göra med den där byrån. Det är en byrå i obehandlat trä. Jag tror att stommen ska bli svart, men frågan är hur lådorna ska bli, målade eller tapetserade? Jag sover på saken. Vad tycker ni?

 

Bara lite ljus…

Ja, men ni vet ju hur det är. Jag ska bara åka till IKEA och köpa lite ljus. Vad händer sen? Jag ringer till Jocke från fyndavdelningen, han undrar vad jag gör på fyndavdelningen, jag ska vara hemma och vara gravid, ja, jo, jag vet. Men jag skulle bara köpa lite ljus och nu har jag hittat en byrå och en huvudgavel till sängen. Huvudgaveln har vi tittat på innan och nu är den dessutom på rea. Jaha. Och byrån har jag funderat på till lillens rum, jag ska bara måla den i några fina färger, sen kommer det bli perfekt. Okej.

Jocke påminner mig om mina pengar som jag glatt hittade igår och jag anser att inköpen är godkända. Redan då är jag svettig, förstås. Hur ska jag få in det här i bilen, det är omöjligt. Jag som bara skulle köpa ljus.

Pappa. Jag ringer pappa Pohlman. Perfekt. Världens bästa pappa rycker ut, jag hade givetvis missbedömt utrymmet i pappas bil, så en svordomssalva senare är byrån med två avskruvade ben och halva huvudgaveln inpackad. Resten och jag själv får stå kvar och vänta på parkeringen till nästa runda. Joråsåatt. Sen ska ju fynden hem hit också. Tur att jag har väldens bästa familj. En pappa och en man som ordnar transport och bärhjälp och en mamma som lagar den bästa maten.

För egentligen är jag ju bara hemma och är gravid och tänder ljus och anstränger mig minsta möjliga.
Hur det blir, jag det får vi se lite senare…

 

Välkommen Jenny!

20121114-203610.jpg20121114-203616.jpg

Jag tycker om när saker och ting har namn, riktiga namn inte som planeter långt, långt bort som benämns med siffror och bokstäver i ologisk ordning för vanliga ickeastronauter. Utan namn som Jenny, Dagmar eller Holger. Exempelvis. Annars döper jag gärna figurer själv, men jag skulle nog inte döpt badrumsskåpet. Tur då att det redan har ett namn. Hon heter Jenny. Så nu kan jag spegla mig i Jenny istället för i handdukstorken. Och det känns ju alldeles ypperligt bra.

Vet i och för sig inte vad som är bäst, att se sin nyvakna nuna på morgonen och fundera över den där tröttmössan eller att inte se sig själv förrän jag snubblar ner för trappen och blir påmind om bulan på magen och resten i hallspegeln.

Hur som helst så tycker jag att det är bra med en spegel i badrummet, då kan jag förhoppningsvis förekomma tandkrämsfläckar på kinden och finnar i pannan, i alla fall till den milda grad att ingen annan behöver påpeka det.

Så jag säger välkommen Jenny. Du sitter bra där över handfatet vill jag lova. Och med andra ord blir badrummet lite mer färdigt. Vi väntar fortfarande på en bänkskiva och glasväggen till badkaret, sen kan jag börja piffa och puffa.

Jenny kommer från Svedbergs och du hittar henne här.

 

Vinden viner

Vinden viner runt husknutarna så att det visslar i träpanelen. Duvorna balanserar på hustaken och kajorna äter äpplen. Det fladdrar i fjädrarna och gråtonerna ligger täta över villaområdet.

Jag försöker få bukt på det här med alla papper till Försäkringskassan med hopp om att slippa bli dumförklarad i framtiden för att jag inte är bekant med myndigheternas uppenbara ordning.

Dricker honungsvatten och funderar på om jag själv ska ge mig ut i den friska luften och blåsa omkring lite för att få luft under vingarna och göra någonting bra av den här onsdagen…

Hoppas att ni får en bra sådan, onsdag alltså.

 

Tisdagsscones

Och när jag blev så där rätt på foten i mina kängor slängde jag ihop scones till kvällsfika. Som sagt, jag förvånar och gör mannen stolt. Ha. Sen är väl scones bara gott precis när de kommer ut ur ugnen, så imorgon kanske jag inte är lika exalterad över bröna.

Men nygräddade scones med Västerbottenost, smarriga marmelader, Philadelphia Marabou (neje, inte på samma macka) och ett stort glas O’boy gör en tisdagskväll väldigt behaglig. Sådär behaglig så att det nästan blir lite vidrigt perfekt och likt Solsidan. Men det skiter jag i.

För nu ska jag dessutom försöka sova med mina restless legs, så det där perfekta ska höjas med kuddar i fotändan, stödstrumpor och förhoppningsvis jämnas ut till det typiska svenska lagom så att alla är tillfreds. Humor. Ridå.

Tack och god natt.

 

Snömannens kängor

20121113-225601.jpg20121113-225609.jpg

Idag hämtade jag ut ett gigantiskt paket. Det kom inte som en överraskning men ibland går det så fort det här med att handla på internet att tant Hjortsberg inte riktigt hänger med i svängarna. I paketet låg snömannens kängor, ett par till mig och ett par till Jocke. Jag vet, lite ”man-ska-ha-husvagn-varing” på det. Men nej, de är inte exakt samma färg. Så det så.

Men äsch. Blir det vargavinter så är vi beredda. Jag önskade mig som bekant fotriktiga skor och det här är banne mig snömannens mest fotriktiga, tror ni inte? Dessutom var det köp tre betala för två, så även farbror räv fick sig ett par fina skor. Vi handlade på sportamore. Bara så ni vet.

När jag först lyfte på locket till kartongen och såg kängorna tänkte jag att det hade blivit något fel, även mina skor såg gigantiska ut. Men sen när jag satte på mig de, satt de som ett smäck. De satt så jädra bra att jag till och med bakade scones i mina nya kängor. Och när jag skulle ta av mig dem fick Jocke dra utav bara pipsvängen, jag fick kramp i vaderna och konstaterade att det där var ett förbannat bra köp. Tack älskade för de fotriktiga skorna.

Så nu kan snön komma så att jag och mina rastlösa ben kan gå banans i snödrivorna. Ha.

 

Hot mama

20121113-102440.jpg

Under tiden som jag försöker fokusera på studier vill mina ben springa maraton. Stödstrumporna är på och det här med en godnattssömn tycks vara ett minne blott, och jag förstår ju att det verkligen kommer vara det när lillen kommit ut, men nu, kom igen. Jag är i v 31 och har alltså ett tag kvar. Dessutom är jag sjukskriven för att jag ska vila och inte böka omkring, men som sagt, benen är inte alls med på den biten så kanske att jag ska försöka kompensera benen med resten och dra runt ett varv med dammsugaren. Eller nåt. Det är sannerligen ansträngande nog och borde bota rastlösheten i benen en gnutta i alla fall. För det här är inte alls bekvämt. Katten kan få mina ben så kan hon springa runt kvarteret några varv. Bra idé.

Förresten så måste jag tacka Ina för tipset om Losec för halsbrännan. Herregud. Nu är den som bortblåst, så himla skönt. Tack för det! Vi var by the way hos barnmorskan i går, allt är i sin ordning och ni som tycker att jag är liten, nej, nej, jag följer minsann den där kurvan så ni behöver inte fundera mer på det. Sen är det ju komiskt att jag rapporterar in en ny åkomma varje gång jag träffar min barnmorska. Men nu hoppas jag att det får räcka såhär, för från och med nu kommer besöken vara varannan vecka och det vore ju så himla tråkigt om nya åkommor skulle ta mig sällskap dit varje gång. Lite tragikomiskt liksom.

Aja, nu ska stödstrumporna, benen och jag försöka komma överens.
So long gott folk!

20121113-105246.jpg

 

Trerätters

20121110-194329.jpg20121110-194354.jpg20121110-194409.jpg20121110-194426.jpg20121110-194433.jpg

Oj vilken lördag. Gick precis inte upp på stan, då hade jag inte kommit långt. Jag tog cykeln och höll mig fast i Jockes axel. Ha. Perfekt preggofärdmedel. Cykel alltså, inte Jocke. Vi startade dagen med bästa Moder Tereza och hennes man med frulle på Fröken Brogrens Veranda. Som sagt. Sen tittade vi i barnaffärer och i sportbutiker.

Pep in till Mackan och Matteus på Kaffemästaren och tog varsin kaffe i våra fina KeepCups. Strosade vidare på stan, köpte ett ex av Leva & Bo och mötte upp Jockes kusin och bror för lunch. Smällde i oss varsin pizza på Paolos för att sedan rulla vidare. Jösses vad ansträngande det var att äta en pizza, jag fick svettningar och blev alldeles matt. Men gott som bara den var det. Är fortfarande mätt i matmagen.

Godismagen däremot behövde Ben & Jerry’s och bebismagen står rätt ut. Och nu blir det soffhäng med fötterna i högläge och ”Så mycket bättre”.

Om jag köpte stödstrumpor eller hittade några fotriktiga skor, nej. Jag gjorde några tappra försök till skor och glömde helt bort stödstrumporna, kom på det nu när mitt ben återigen är som en Hedenhösklubba. Lillen i magen blev däremot bortskämd med det ena och det andra. Livsfarligt att titta på barnkläder ju. Härregud.

 

 

Läsarhemmet

Förresten. För två veckor sen ringde ett okänt nummer till mig en söndagskväll. Jag svarade misstänksamt med min hesa förkylningsstämma och lät höra. Det var en dam från Expressen. Sedärja. Tack vare den där tävlingen, Sveriges charmigaste hem, så fick jag möjligheten att vara med på sista sidan i deras bilaga Leva & Bo. Om jag ville.

Klart jag ville. Så för er som av någon outgrundlig anledning inte har fått nog av vårat hem och mig, typ mamma och pappa, ni kan idag köpa den bilagan för skojs skull. Bara så ni vet.

 

Restless legs å så…


Kläder från bland annat Lindex och Kappahl

Ja jädrar i min lilla låda. Precis när jag har godkänt att jag är sjukskriven och därmed tar det otroligt lugnt så säger mitt vänstra ben, nej, nej, nej, mig lurar du inte så lätt. Vad är det för hittepå. Restless legs. Kom igen!

Jag blir tokig. Vill spola ner det i toaletten, riva los det och klubba med det i marken likt en Hedenhös för att få det avslappnat, men se det går tydligen inte för sig. Alltså jag vill ju ha båda mina ben, så klart. Men varför inte leva i symbios med resten av mig? Vad ska jag göra?

Jag ska börja med att ta en sväng på stan, köpa ett par stödstrumpor och sätta på båda på samma fot, sen ska mannen och jag flanera runt i diverse butiker. Om pappa Jocke får välja ska kläder i ovanstående stil eventuellt inhandlas till lilen. Vi får väl se, ett par fotriktiga skor för myrsteg med rastlösa ben står högt upp på min önskelista…

Och nej, det här är inte mina vanliga rastlösa ben, de har jag lärt mig att leva med, det här är ytterligare ett tydligt symptom på att jag är preggo, får man flest poäng om man kan bocka av så många symptom som möjligt innan ungen är ute? Och vad vinner jag i sånt fall då?

Nåväl. Hoppas att ni får en fin lördag, jag ska göra mitt bästa för att finta bort det rastlösa benet.
Först frukost på Fröken Brogrens.
So long godingar!