Anledningen till att vi valde att åka till Öland just denhär helgen var för att det var Skördefest där och som ni vet den bästa helgen vädermässigt. Det var som sagt som att åka tillbaka till sommaren. I fredags satt vi ute i en hamn och åt lunch med kortärmat och solsken i blick.
Glada turister med husbilar längs hamnkanten, marknadsstånd med ost och marmelad, fårskinn och pumpor titt som tätt. Och så en högre medelålder. Det är så det är på Skördefesten.
För Jocke och mig blev det en fantastisk helg full av kärlek och skratt. Utflykt i plyschleggings, med matsäck innehållande te och pastejsmörgås, kex med brie och fikonmarmelad. Shoppingrunda till Borgholm och så en given middag på Kalk. Där cyklarna tog oss genom kohagen till bästa hamburgerrestaurangen. Lyssna på det här; ”Hjort är gjort – Hjortburgare toppad med Västerbottensost, smörstekta kantareller och lingoncreme”. Och så en flaska Raisignac till det. Svordomsgott! Allt i sin ordning alltså.
Och givetvis middag hos mina Ölandsföräldrar och där skrattade vi nästan så vi grät för att de pensionerande ”papporna” skulle titta på Youtbe, men den storyn och utflykten med plyschleggingsen kräver sina egna inlägg…
Fördelen med att se soluppgången på hösten i stället för på våren är att man inte behöver gå upp så okristligt tidigt. Det räcker med att vara på plats strax innan klockan sju. Mannen och jag tog på oss våra sparkdräkter och begav oss ner till havet. En morgon som om det vore sommar. Vindstilla och behaglig temperatur, inga vantar, mössor eller höstjackor.
Råmande kor och hungriga får, gäss som talar i tungor och en havsörn som flyger förbi. Och så den fantastiska naturen, som jag tjatar om, var eviga gång jag befinner mig på Öland. Men det är svårt att låta bli, svårt att låta bli när det är precis så vackert som det är. Och ingen har gjort sig till för det…
Har precis cyklat hem från jobbet. Motvind. Tog dubbelt så långt tid att cykla hem som att cykla dit idag. Var ute på gården med barnen innan och upplevde en isande höstvind.
Dessutom pratade jag med pappa Pohlman precis innan jag hoppade upp på sadeln, en mil bort där han befinner sig regnade det tydligen som sjutton. Så i förebyggande syfte tog jag på regnstället, behöll flecekoftan och halsduken och trampade hemåt.
De som mötte mig svischade förbi som om de körde nercabbat på autobahn med vinden i håret och solglasögon. Och jag blev en liten svettig tant med rosenröda kinder, påklädd som om jag cyklade i värsta höstrusket där småspik och hagel knappt hade rubbat mig, för jag stod nästan still.
Men hem kom jag utan större problem, svettig och med hjälmrand i pannan och utan att behöva besegra ett höstoväder. Fast jag föredrar medvind och solglasögon.
Hur som så har första dagen efter min minisemster varit fantastisk, förutom att jag tappade min iPhony och ett mosaikmönster i glaset uppenbarade sig…men äsch!
Genom ett soligt Småland färdas vi för att komma till vårt sommarparadis. Termometern visar en temperatur på över 20 grader. Solens strålar kastar sig genom skogen, studsar mot stammarna och leker tittut med naturen. Wilma utforskar rastplasten och vi äter medhavda mackor och nybakta bullar.
Rätt vad det är hamnar vi det mörkaste Småland. Himlen är för ett ögonblick gul som den gulaste påskkyckling. Men skogen skymmer och det blir som natt och alldeles stjärnklart. Alltså inte månklart (mitt nya ord), utan bara stjärnor. Endast bilarnas lyktor och Ölandsbrons sken lyser upp i mörkret. Vi svischar fram på landsvägen och kommer äntligen hem till sommarparadiset. Där kattugglan skriker i skogen, fladdermössen flyger förbi och där stjärnhimlen visar upp hela sitt register.
Och nu är vi här. Vi välkomnas av Britt och indianrena, solen skiner som om vi åkt tillbaka till sommaren. Wilma leker med näbbmöss och smyger fram i skogen. Jag göttar mig med mannen och inser att mer lycklig än såhär är nog svårt att vara…
