Jakobssons möbler

Det är minsann en möbelbutik med mycket fina saker. Och möbler förstås. I går var jag där med mannen och brorsan. Jag blev såklart stående vid Ricehyllan. Så många fina färger på en och samma gång. Konstigt nog stod de precis bredvid alla barnpryttlar. Kan det månne ha att göra med att personalen tror att det bara är barn som gillar färg… eller är det bara så att produkterna från Rice samspelar bättre med produkterna till barnen?

Jag vet inte riktigt. Men fint var det. Jag pratade lite med dem, de färggladaste på stället och sa att jag har tagit hand om era kompisar, de bor i stugan och håller ställningarna där, de har saftkalas mest hela dagarna. Därför kom vi överens om att jag inte behövde köpa någon mer fin plastmugg eller kanna, utan att de som så fint stod på hyllan ville hålla ihop ett tag till. Så okej. Men med på kort ville de vara.

Och de var noga med att jag skulle framföra deras fina arbetsmoral och tydliga respekt för sina medarbetare. Så. Köp Rice med ett leende och ett rent samvete! Ett bra köp med andra ord.

Jakobssons möbler hittar du här.

 

Bo Mörnerud

I dag var vi på utställning och tog del av Bo Mörneruds fantastiska konst. Den mannen kan måla han. Skoja min doja vilken konstnär! Han målar som om det skulle vara fotografier fast finare. Jag blir mållös när jag ser hans verk, särskilt de med stenar från Alvaret på Öland.

Som tur var fick jag tillfälle att tala lite med honom samt be en annan gäst på vernissagen ta en idolbild. Jag tror Bo tyckte det var lite märkligt men kul. Tänk om jag kunde måla som honom fast på mitt sätt. Övning. Övning. Övning.

Han beskriver processen såhär på en sida på nätet; ”Att teckna och måla är att se. Själva iakttagandet föder bilder. Stundtals så kan man mitt under bildarbetet uppleva sig själv mer som en medvandrare än dirigent i den skapande processen”.

Jag tror att jag är med honom där, jag kan känna igen mig och jag håller absolut med om att teckna och måla är att se. Och skulle ni få möjlighet att se hans verk så rekommenderar jag verkligen en titt.

 

Höstönskelista

Jag har sannerligen en fäbless för gummistövlar. Vi skulle kunna säga att jag är en ambassadör för gummistövlar av alla dess sorter. Hittills har det varit främst för Tretorn. Men igår innan jag började jobba så råkade jag beställa ett par nya gummistövlar. Jag vet. Jag får nästan skämmas. Men det bara drog till i min stöveltarm och hoppsan så hade kortet blivit draget. Som sagt. Campadre är livsfarligt.

Huvudargumentet för att det är ett bra köp är att jag inte har några gummistövlar med högt skaft innan. Jag har heller inga med lite klack. Och framförallt inga från märket Hunter. Sen att de har ett mönster likt ett textiltryck från Jobs går ju inte att motstå.

Men sen när jag hade vaknat till och jobbat en heldag kom jag på att det kanske var lite dumt. Men nej. Jag får ta det på ”unna-mig-kontot” och hoppas på att de kommer sitta som en fältflora på mina fossingar.

Om de är svåra att hitta på bilden, så har jag gömt dem i mitten. Pryttlarna runtomkring hör ännu så länge bara till min höstönskelista. Eller så är de bara med för att de är fina. För en Konken har jag redan, sen 1988. Då jag började 1:a klass. En rosa. Bara så ni vet.

 

Frostig finfredag

För att väga upp den milt sagt hektiska veckan på jobbet bjöd naturen på ett skådespel utöver det vanliga idag. Fast som snart kommer höra till vanligheterna. Den där frosten.

Vi gick på en liten utflykt med barnen och jag hade kunnat krypa omkring på marken hela vistelsen om det inte var för att jag arbetar som pedagog och inte naturfotograf. Men som ni ser försöker jag kombinera de båda yrkena och oftast går det bra. Idag gick det bra.

Och jag tycker att det är så himla vackert när frosten klär in naturen i dess glitter. För att inte tala om droppen på det gula lövet som förmodligen blev så överraskad av kylan att den av bara farten frös till is… Ser ni förresten att det ser ut som att det är en liten hund i bubblan. Eller huvudet på en giraff.

 

Från powernap till girlpower

Att umgås med en lika kreativ själ som en själv är väldigt trevligt, det blir liksom inte så konstigt då. Då gör det inget att vi fotograferar på gymmet i olika vinklar och vrår eftersom vi båda ser det där lilla extra som skulle kunna bli bra på bild. Nu säger jag inte att ovanstående bilder är fantastiska, men när vi stod där med en kamera i ena handen och en vikt i den andra slog det oss att det är en konst att försöka forma sin kropp efter önskat välmående.

Därför funderar vi starkt på att fotografera ÖKK på riktigt och kanske rent av att göra det till en utställning. För att det där råa och hårda är fint om man tittar på ett annat sätt. Eventuellt.

Till dess så tar vi kort på varandra och lite annat. Ha. Och idag när inspirerande E hämtade upp mig hade hon ett finfint läppstift till övers, från MaxFactor, som jag fick. Tack. Ett tokrött sådant. Och självklart var jag tvungen att prova det på direkten, vilket innebar att det blev en träning med piff. Och puff. Otippat men flott.

Just nu är nog också ÖKK lite otippat men flott. Det är nämligen under ombyggnad. Det är fint och fräscht fast inte klart. Det hänger elkablar lite här och var, en och annan ritning är upptejpad på väggen, musiken har inte kommit igång ännu och träningsmaskinerna har inte skruvats fast i golvet vilket resulterar i att det blir lite extra svaj vid varje övning.

Men en sak som är säker och som är på sin plats, det är mina tavlor. De håller sannerligen ställningarna när jag inte är där och det tackar vi för. Så det blev helt sonika en kväll från powernap till girlpower. Yes asså.

 

Frusen lyckost

Jag behöver värme. Kalla händer, varmt hjärta, ni vet. Sol i sinne och kyligt inne. Regn på fönsterbläcket och disco på kontoret. Romantiska fotografier och kärlek i luften. En powernap på tur, en eftermiddagslur. En spinnande katt på magen. Somna på två röda och vakna med ett ryck. 18 minuter senare. Discot har tystnat och jag är redo för värme. För att träna och svettas med inspirerande E. Jag är en frusen lyckost som minsann vilat mig i form. Ha. Nu kör vi!

 

På tal om mörker

När vi var ute och sprang idag så kom det en tjej som sprang själv. Hon kom liksom ut från ett obelyst spår i skogen. Då undrade jag om hon tänkte att hon var en superkvinna eller om det bara är jag som är en sådan fegis när det gäller mörker. Hon kanske var värsta karatekid.

Om jag skulle vara det så skulle jag ändå inte springa själv i mörker, såvida jag dessutom inte var en riktig superkvinna med syn likt en värmekamera, eller vad det heter, och med krafter som Pippi Långstrump. Minst.

För som sagt. Mörkt som i en säck. Och en stad fylld av skräck och sjuka MÄNniskor. Det kan ju omöjligt vara en bra kombo. Jag är så feg, eller vänta, jag vill kalla det förnuftig, att jag slutat cykla till jobbet för att det är mörkt jämt och ständigt. Och när vi ska skruva på klockan. Då, håll i hatten, då blir det mörkt.

Bäst att jag börjar äta mer morötter, för mörkrädd är jag egentligen inte, men man vet aldrig vad som döljer sig där i mörkret. Kom ihåg det, ta hand om er.

 

Nöjd

Det är minst sagt en hektisk vecka på jobbet vilket gör att jag gärna göttar mig framför datorn eller med mannen i soffan och slötittar på TV istället för att smyga omkring i ÖKKs nya lokaler efter jobbet. Och idag när jag slutade relativt tidigt såg jag framför mig en kväll men lite kreativt arbete, sen häng framför datorn och tillsist slänga mig i soffan.

Egentligen ville jag smyga omkring på ÖKK och svettas, men äsch. Men tack vare att jag har en bra springvän som kan läsa mina tankar så skickade hon ett sms om att ta en tur i spåret. Och innan jag visste vem som frågade så svarade jag ja. Det här med alla kontakter ni vet.

Som tur var, var det Stina som kände det på sig, att jag behövde luftas lite. Och det gick så jädra bra. Även om det började dåligt, för precis när vi började springa slocknade lamporna. Och det är INTE bra, vet ni hur mörkt det är i skogen kl. 18.30. Mörkt som i en säck. Fy bubblan. Lite springa på stället och bli bländad av hysteriska ungdomar med ficklampa. Sluta skrik för tusan, ni har ju ficklampa!

Hur som helst så tändes lamporna och vi kunde fullfölja en halvmil utan problem. Och nu är jag nöjd som satan i gatan. Yes asså. Jag ska göra som jag tänkt från början, det blir bäst då. Men springa själv i mörker. ALDRIG I LIVET!

 

Att sakna sin parhäst…

Jag har alltså ingen smartphone längre. Jag tjatar lite om det ja. Men ju mer tiden går utan, ju mer ineffektiv blir jag, på vissa punkter i alla fall. Min ambition är att E som i Eva bland annat står för effektivitet. Att inte ha en parhäst i innerfickan förhindrar min effektivitet. Egentligen är det så klart inte hela världen, flera generationer har klarart sig alldeles utmärkt bra utan mobiler över huvudtaget innan, men en iPhony är ju så mycket mer än en pensionärsanpassad lur som endast fungerar just som en telefon bör. Jag kan ringa på den och jag kan svara. Men inte göra en massa annat…

Men som den vanemänniska jag är så inser jag nu att jag längtar mer och mer efter den där senaste hästen, den som bestiger svensk mark den 28:e oktober vilket inte alls innebär att den flyttar in i mitt stall då. Men helst. Jag skulle kunna ha det finaste stallet just då.

För jag älskar att fotografera enkelt och snabbt. Perfekt då med en iPhone. Jag trivs som bara den med att lyssna på min Spotify, tex när jag har rast, samtidigt som jag först kollar min mail, kanske besvarar några mail, sedan kollar jag Facebook och sen Aftonbladet och innan jag byter Spotifylista till den med mer lugna låtar så kanske jag sticker till med ett blogginlägg. Sen hinner jag ta en liten powernap innan de härliga barnen ska få tillbaka sin pedagog. Och det på 30 minuter, snacka om effektiv.

Men nu är det inte alls så. Långt ifrån. Jag överlever men kan inte påstå att jag är effektiv. Och det är lite sorgligt som sagt. Jag saknar dig, min parhäst. Hoppas 4S lever upp till det vi hade, my little iPhony. …

 

Roll on

För att råda bot på gnällkärringen så läste jag lite i ovanstående bok innan jag somnade igår. Nu när jag inte har min smartphone och kan läsa nyheterna innan jag somnar så får jag hålla mig till enklare läsning i tunnare format än tunga romaner, eftersom jag ändå somnar efter två och en halv sida. Ungefär.

Hur som helst så var Roll on mitt favoritprogram på P3 när det gick och det hör fortfarande till mina favoriter. Jag laddade hem varenda pod. Jag skrattar glatt åt deras karaktärer och minns särskilt en sketch som handlar om att den ena ska säga till den andre att den luktar svett, kanske att det är dags för mig att önska den sketchen i ”humor himlen”.

Summan av kardemumman är i alla fall att jag somnade med ett leende på läpparna och vaknade nästan lika glad. Och mitt tips är att läsa boken för att minnas tillbaka, få lite vägledningar av Tabita och fantisera om egna tokigheter eller drömmar…