På tal om mörker

När vi var ute och sprang idag så kom det en tjej som sprang själv. Hon kom liksom ut från ett obelyst spår i skogen. Då undrade jag om hon tänkte att hon var en superkvinna eller om det bara är jag som är en sådan fegis när det gäller mörker. Hon kanske var värsta karatekid.

Om jag skulle vara det så skulle jag ändå inte springa själv i mörker, såvida jag dessutom inte var en riktig superkvinna med syn likt en värmekamera, eller vad det heter, och med krafter som Pippi Långstrump. Minst.

För som sagt. Mörkt som i en säck. Och en stad fylld av skräck och sjuka MÄNniskor. Det kan ju omöjligt vara en bra kombo. Jag är så feg, eller vänta, jag vill kalla det förnuftig, att jag slutat cykla till jobbet för att det är mörkt jämt och ständigt. Och när vi ska skruva på klockan. Då, håll i hatten, då blir det mörkt.

Bäst att jag börjar äta mer morötter, för mörkrädd är jag egentligen inte, men man vet aldrig vad som döljer sig där i mörkret. Kom ihåg det, ta hand om er.