Kreatöringenjör

I torsdags var jag på jobbmässa. Mest för att jag var nyfiken och för att jag såg chansen till att dela ut några visitkort. Skoja min doja att det är många som behöver arbete!

Shit majbritt, det var ju inte en som var där med hopp om att finna sitt sommarjobb eller framtida yrke. Nej, nej.  Det var flera tusen. Ett säkert kort för att få jobb verkar vara att man är någon slags tekniker och gärna ingenjör. Och om man inte är ingenjör men vill jobba och då gärna i ett annat land, så går det bra att ha några papp på banken så att säga, och sedan pipa över till Canada för lite björnjakt och skidåkning och jobb, eller till något annat spännande land.

Ingenjör är ett roligt ord, eftersom det stavas lite som ”ingen gör”… Jag är en kreatöringenjör. Och jag gör. Förresten så kanske jag ska skriva kreatöringenjör på mina visitkort, vad tror ni om det?

En grej som jag har gjort och som jag fick se utanför jobbmässan var blodbussen. Ja, jag har ju inte gjort bussen, men i bussen finns en tavla som jag målat och jag är stolt över att den får hänga där. Eller hänga, den är sonika fastspikad i väggen. Så den sitter där den sitter. Good stuff.

Ge blod. Ge liv. Få en macka. Var glad. Sök jobb. Se proper ut. Tro på dig själv. Rak i ryggen. Ta i hand ordentligt och titta personen i ögonen. Sen ordnar det sig.

God natt pizzalovers!

I kväll gjorde vi egen pizza. Fast degen hade pizzabagare mamma Ulla fixat. Hur fiffigt som helst.  En deg som legat i frysen och som sedan skulle fram på jäsning i 4 timmar. Jag vet inte hur det är med deg (cash kan utan problem ligga i frysen eller), om all deg kan ligga i frysen. Det här var ju onekligen enkelt i alla fall. Dessutom var pizzadegen i perfekt portionsstorlek.

Förut när vi var mindre, vi som i min bror och jag. Så hade mamma bakat pizza hemma som vi åt när vi kom fram till Öland. Det var lite som en grej vi längtade till. Sen kunde vi slåss om vem som hade fått tjockast kant, för kanterna med smör på är förbannat gott. De där middagarna vid det runda bordet precis efter vi hade kommit dit var något speciellt och är det fortfarande. Även om inte hela familjen är samlad.  Nåväl. En liten parentes bara. Och jag längtar vidare till Öland…

I alla fall. Som pålägg som skulle in i ugnen hade vi ananas, salami, kalkon, champinjon, tomatsås och ost. Sedan när den var färdiggräddad la vi på ruccola, parmesan och cocktailtomater. Det här var den bästa pizzan på länge. Jösses vad mätt jag blev. Sen har jag sovit på soffan till nu. Haha. Skön fredagskväll. Joråsåatt. Jag går och lägger mig igen, dá.

God natt pizzalovers!

Moodify

Igår var jag på en nätverksträff hemma hos företagaren Anna Cedermark. Hon och hennes familj har ett hus utöver det vanliga. Stort som bara den och byggt vid sekelskiftet. Dessutom har Anna en känsla för gamalt och nytt som verkligen faller mig i smaken.

Med tanke på att hennes företag, Moodify, går ut lite på det här med inredning så vore det ju konstigt om inte deras egna hem skulle vara tipp topp. Det var många fina kakelugnar, fiffiga lösningar och en rund soffa som Anna designat själv. Den var grym. Och jag säger tack för besöket.

Jag blir inspirerad av andras arbete och känner än mer att jag borde arbeta mer med mitt företag och det jag verkligen brinner för.  Så, så får det nog bli så småningom. Men först ska jag äta chips i soffan…

Bakslag på våren

Likt boskap gör vi stigar på stadens gator. Pulsar fram i nysnön och svär inombords över vädret. Jag svär. Minns gårdagen i slitna Nike och solglasögon. Idag kängor av rang och Fjällräven. Änderna bökar sig över den snötäckta isen. Jag bökar mig fram i snömodden. Lyssnar på någon discodänga och tar sats inför nästa bildlektion…

Men åh…

Pappa Pohlman har sällan fel. ”I morgon när du vaknar får du vara beredd på en decimeter snö”. Men åh tänkte jag, nu när jag hade känt våren. Och mycket riktigt. Nu är det i morgon och det snöar som om det vore första advent. Stackars små, små snödroppar och små, små gula knoppar. Håll ut där under snötäcket. Snart får ni se ljuset igen.

Så jag säger, god morgon snowjoggers. God morgon vintern. Och jag säger STOPP.

Ljuset

Jag ser ljuset. Inte som att jag ska dö. Men som att det finns hopp om våren. Väldans tjat om våren. Men jag behöver verkligen något att se fram emot. Jag ser det där ljuset som gör att allting blir finare. Allting känns bättre.  Som en av mina bästa vänner säger, jag måste säga stopp nu. STOPP med stora bokstäver. Nu får det vara nog med negativa tankar, frustration och skrikande apor .

Nu ska jag tänka positivt och vara glad för allt jag har. För jag har det så oförskämt bra egentligen. Jag har det så bra att jag blir lycklig av att lyfta blicken från datorn och se att eftermiddagssolen smeker taket på huset mittemot, precis där vid fönstret så att det röda teglet blir alldeles varmt och säger, titta på mig, här skiner jag ikapp med solen, gör det du med…

Anthropologie

Efter en titt på modebloggerskan Ida Erikssons menyblogg blev jag nyfiken att besöka en sida med många fina ting. Anthropologie. Där hittade jag bland annat en rolig lampa gjord av en tekanna och ett fantastiskt överkast. Och bokstäver. Fina färgglada bokstäver. Egentligen tycker jag att bokstäver är fina, men det har liksom gått över styr.

Jag mår illa av alla jävla carpe diem, kärlek och så vidare. Precis som om vi inte vill fånga dagen, ha kärlek och leva lyckliga. Det vill väl alla mer eller mindre. Men om det står på väggen då kommer vi kunna göra det ännu mer, eller? Töntigt.  Alltså, JAG tycker att det är töntigt. Och jag har inget emot att andra gillar det. Men det känns påklistrat. Det vore otippat om det stod ”skit på dig” istället för ”carpe diem”.

Sen kan jag tänka mig att många tycker att det är otroligt trevligt med glädjande ord på väggen, men för mig säger jag tack, men nej tack. Ville bara säga det. Fast egentligen ville jag bara dela med mig av hemsidan och av fina Idas blogg. Men det där med bokstäverna var tvunget att komma ut, liksom.

P.S  Jag ska fixa en borr och göra en lampa av en tekanna…

Godmorgon solen



Som tappra riddare trotsar de morgonens minusgrader och kämpar sig upp mot solens strålar. Små, små snödroppar står samlade i kör, samspelar med de små, små gula knopparna en bit bort. Sjunger på vårens första melodi tillsammans med fåglarnas kvitter. Solen letar sig in genom köksfönstret. En kopp te har aldrig smakat så bra. Och klockan är bara sju.

God morgon mina vänner, hoppas att ni får en härlig dag i solen!

Uppdatering pågår

Nu är det såhär att jag håller på och uppdaterar min hemsida lite.  Jag gör det lite och min webredaktör gör det mycket. Jag är så otroligt tacksam att bästa Erik Östman hjälper mig. Och skulle ni behöva en hemsida så rekommenderar jag honom varmt, ni hittar hans företagssida här.

För nu när jag har upptäckt att det ändå är en del som hittar hit vill jag ju gärna ha kvar er så länge som möjligt. Därför har jag tillsammans med Erik ändrat lite. Varje gång första sidan uppdateras ändras vissa bilder. Min tanke med det är att ni som endast hamnar på första sidan ska se att den förhoppningsvis är annorlunda sen senaste ni var här. Och är det första gången ni besöker Deermountain Design så är ni givetvis hjärtligt välkomna. Och då vill jag ju visa er vad jag kan. Därför den skillnaden på första sidan.

Jag har även lagt till en ny ruta som är döpt till ”Företagsuppdrag”. (Fotografiet som är på den rutan är taget av den eminenta fotografen Karin Foberg. Kolla in hennes hemsida här). Under den kategorin visar jag upp de uppdrag jag har gjort samt redovisar de tjänster jag utför.  Där kan du även hitta referenser på mina tidigare arbeten.

Och så har det kommit till en grej som kallas ”senast från bloggen”. Och precis som rubriken intygar är det ännu en länk till min blogg. För det är ändå på bloggen som jag är mest aktiv.

Så både ni gamla trogna läsare och ni nya nyfikna, välkomna till en vårstädad sida!

Ängelen

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=a1rtgMwZKPk[/youtube]

I januari 2003 såg jag den här enmansföreställningen med Cecilia Frode för första gången på SVT. Jag såg reprisen och spelade in den på VHS. Jag har sett den så många gånger att jag kan replikerna. Jag älskar den. Det är min bästa film. Film å film. Men det är min bästa grej att se på och som jag numera även har på DVD.  Jag tittar inte på den så ofta längre. Men nu när jag fick bekanta mig med Kerstin Persson så kom jag att tänka på Ängelen. Sköna karaktärer som jag på något vis kan relatera till.

”Tillvaron rasar och man bajsar på hallmattan”… ”det är nog en stadig tjej, det där”…

Det går att se hela föreställningen på Youtube, men i olika delar. Hela föreställningen som i den som gick på tv. Har du tid, så gör det. Antingen älskar du den eller så tycker du att den är helknäpp. Då får du kolla på den igen. Sen älskar du Ängelen.