Traktorhjulen går runt, runt, runt

Rubriken ska by the way sjungas på gotländska, då blir det lite roligare, visst mamma?

Och nog blev det traktorrace allt. De kördes slalom mellan höbalarna så att sandjorden ven och Frank undrade vad det var frågan om. John Deer hit och Puma Case dit. Andra kids körde små traktorer från lådbilslandet och glömde titta rakt fram, stora hästar smög förbi och traktorer stod på rad. Och när det inte var traktorer högt och lågt så dök riddare upp och visade sina skills med spjut och svärd för att i nästa stund galoppera av banan och göra plats för en cowboy med revolver på Pippis häst lilla gubben. Eller åtminstone på en prickig pålle.

Jo, jag tackar ja. Här bjuder ölänningarna till på bästa sätt och vi satt på första parkett. Så länge som Frank behagade sitta still och till dess att han begärde happy hour i mjölkkiosken, då sa vi hejdå till traktorernas slalommästerskap och begav oss hem igen…

Traktorrace nästa…

Ja jäklar i min lilla låda. För två år sedan skrattade Jocke och jag gott åt en snubbe som spände fast bräder i backspegeln, höll fast dem med armen genom den nervevade rutan och drog i väg från bygghandeln med en cigg i mungipan. I dag lovar jag att entusiastiska hemmafixare skrattade gott åt oss när vi lastade vagnen full med råspont och började vår vandring på drygt tre kilometer.

Men vad gör man inte för att få sova själv utan en liten propeller vid sin sida, jo, man bygger om våningssängen till en Alfons Åberg-helikopter med hopp om att Frank ska få en barnsäker säng och jag en god natts sömn. Eller jag inbillar mig det i alla fall.

Fast innan hammaren och spiken kommer fram så aktar vi oss för sågen och lägger oss på en åker någonstans på norra Öland och inväntar traktorrace.

Semester har börjat och jag har kammat håret. Hepp!

Religiös solnedgång

På tal om religiös. Något tror jag ju på, eller något och något, jag tror på mig själv och mamma och pappa. Och Jocke. Och solnedgångar och soluppgångar.  Inte alls på någon snubbe med vitt skägg som sitter uppe i molnen, däremot är jag fast beslutsam över att farmor och farfar har det toppen på en sommaräng, att de hälsar på mig här i Astrid Lingrens värld ibland, tittar till mig och deras gamla inventarier och klappar Frank på kinden. Men det är ju förstås bara mitt eget kärleksfulla hittepå.

Bilderna här ovan är dock helt och hållet på riktigt. Snacka om religiös solnedgång…

Generöst tacksam

När vi kommer till stugan och möts av doften av solmogna smultron och fågelsång så blir jag alldeles varm i magen och lycklig i hjärtat, hojtar till Jocke och sveper ut med min hand, alltså komigen, hur bra är inte det här! Säger till Frank att om ett år när vi är här, då hinner jag inte plocka de där smultronen för då har du sprungit före, älskade lilla unge. Och när jag sedan hoppas att gästerna som ska bo där uppskattar det lika väl som mig blir jag som ett barn på julafton över min egen generositet och ivrig att stolt visa runt hur bra det faktiskt är där i skogen strax bredvid sjön…

Eller när jag är alldeles för pigg på solenergi som väckt mig i en strimma från fönstret och bara måste gå upp för att mötas av göken och fåren och havet i motljus samtidigt som Frank och Jocke sover vidare halvt ovetandes om min morgonpromenad tillsammans med hararna och kaninerna på Ölands östra sida.  Och när jag även där tar varje tillfälle i akt att dela med mig av min Ölandsexpertis som det sommarbarn jag är och som den Ölandstok jag för alltid kommer bli…

Eller när meningarna blir så långa att jag inte vet vad som hör ihop. Att det enda som räknas är livet och kärleken till mina nära och kära. När orden inte räcker till för att beskriva det vackra och när jag nästan blir religiös av tacksamhet för det mina föräldrar har gett mig och det som Jocke och jag nu kan ge Frank…

Jag är så generöst tacksam att ett fång med vallmo inte skulle vara bra nog, därför får de stå kvar och vaja i vinden, slå grönskan med häpnad och låta mig återigen bli hänförd av naturen, tack mamma och pappa för att ni fixat så bra…

Kalkkalas

Det finns som bekant ett ställe på Öland som heter Kalk där de gör vansinnigt goda hamburgare och där jag gärna tar tillfället i akt att bli firad på diverse dagar, som exempelvis mors dag och min födelsedag.

En gång hette Kalk Tegel och jag jobbade där som städerska sommaren 2004, då var det ett jävla hålligång och nattklubb och inte jätteroligt att städa toaletterna en söndagsmorgon, men vad gör man inte för att få vara en hel sommar på Öland. Tokigt då att jag inte kom på att jag kunde jobba på Böda sen 16 års ålder. Men äsch.

Hur som helst så avslutades min födelsedag med en middag på Kalk, där hamburgarna kittlade dödsskönt i kistan och där Frank fick fingrarna i chilisåsen så både Jocke och jag blev snabbare än blixten innan gossen hann stoppa fingrarna i munnen och få en sjuhelvets smakupplevelse…puh.

Sen rattade vi över pizzaräcern till andra sidan, tittade på solnedgången och kastade sten innan havsvindarna kylde ner våra kroppar och vi åkte hem igen och somnade sida vid sida med Franken…

Midsommarfirande

Sillunch på altanen i Dödevi, nyfunna vänner och gamla som jag redan känner. Blommiga klänningar, ostadigt väder och alldeles för varma kläder. Nyss åska, nu strålande sol. Väderpessimist i gummistövlar, jeans och långärmat. Råmande kor, avsaknaden av blomsterkrans och utebliven dans. Hem för en stödvila i solen, pittstopp och nästan läge för ett dopp.

En mästerkock som fixar en helgrillad gris på ett särskilt vis, stoppad med en höna och så snurra på ett spätt. Vad är det för ett sätt. Makabert men gott. Annorlunda och flått. Baka bröd på en Ölandssten i solens kvällssken. Smälta en fläkt och önska man hade en Sverigedräkt.

Livliga busfrön rusar runt, runt och snackar strunt. Inte godis före maten, men oj, napparna föll ur emballagen. Små citroner gula, grabbarna bus dansar hula, hula. Frank myser omkring, nästa år är det han som är full i spring.

En utsökt midsommarafton som firades på bästa sätt, trots min avsaknad av krans och utebliven dans.
Tack alla goa ölänningar för att vi fastlandsfolk får vara med när det bjuds till fest, ni är tamigtusan bäst!

Zoey & Co…

Midsommarhelgen tillbringades som bekant på Öland, i vanlig ordning kan vi väl säga. Den här gången tillsammans med Moder Tereza, Niklas och deras son Vincent, ni vet Franks polare som bara är en halv dag äldre, ungefär. Och så var deras kompisar Anna och Fredrik med och deras glada rottweiler Zoey.

Först var både Jocke och jag lite oroliga för det där med att det skulle komma en stor hund, inte oroliga för oss och Frank men för Wilma, hon är inte jätteförtjust i hundar, en gång blev hon nämligen jagad av en hund, Wilma sprang igenom ett staket, oklart vilken sort, och fick sina tänder ut genom överläppen (nästan som mig när jag fick mitt ärr på överläppen, minus hund, men det är en annan femma), med andra ord en traumatisk upplevelse.

Hur som, så gick det ju hur bra som helst. Wilma var nyfiken på avstånd och Zoey var lekfull och väldigt snäll, hon vaktade oss och skällde till någon gång. Vid första skallet darrade Frank på underläppen, men se så var det inte mer med det. Jag tycker att det är bra att han får var med om en del så att han inte blir rädd.

För att citera en tokig tant vi träffade vid ett loppis som hade två läskigt trovärdiga bebisdockor i baksätet på bilen; ”vissa har barn, vissa har hundar och andra har dockor”.

Jo men det är ju nästan samma. Jisses, det finns folk till allt. Men folket som var hemma hos oss under midsommarhelgen var de bästa, vi gick på promenader, skrattade så att jag fick träningsvärk i magen, åt väldigt god mat och erövrade rädslor…

Tusen tack för att ni ville komma och fira med oss!
Och hur firandet var, det får ni se senare…

Axplock

Ja men se godkväll!
Då var vi hemma igen där internet går lika fort som tåget, eller fortare förstås beroende på vilket tåg man jämför med.

Skönt att komma hem även om vi som sagt har haft det underbart. Tänkte ge er ett axplock av vår minisemester, med tanke på att tjusningen med aktuell uppdatering försvinner då kamerans minneskort laddas med finheter som läggs på hög i väntan på bildredigering och uppvisning.

Och eftersom jag vill visa er så blir det retroaktiva inslag. För vad sägs om en midsommarafton med en helgrillad gris, en glad rottweiler, kvällspromenader med tre musketörer, träning på campingen, Franks nya fasoner, soluppgång och solnedgång och som vanligt en herrans massa Öland…?

Ja, jag ser då i alla fall fram emot det och jag vet minst tre till som gör det.
Japp, det är du mamma, du pappa och du Rita.
Någon mer som är nyfiken?

Ömsade kameler

Kameler som till synes byter päls för att sätta på sig sommarkostymen lunkar runt i kohagen och knaprar gräs som om det inte fanns en morgondag. Samlar kraft för äventyrslystna turister som vill rida kamel på det Öländska alvaret. Samsas med lömska spottsalvor och råmande kor. Både kamelerna och turisterna. Frågan är om det är kamelerna eller bonden som sökte fru i det kända programmet, det är lite oklart.

Hur det än är och hur det än blev, så är banne mig kameler ena roliga djur och varje gång vi åker förbi säger jag hej och pekar som om det var första gången jag såg dem…

Ljuv majkväll….

När vi var på Öland så gav de isande vindarna vika för två kvällar i rad av sommarvärme och fågelkvitter, solnedgång och mosippor i motljus. En kohage full av orkidéer och en äng täckt av humleblomster.

Mamma, Frank och jag gick ner till första färisten och sneglade ut över landskapet som liknade en savann, det är bara girafferna som saknas. Det var så otroligt skönt, lite läskigt när råbocken skällde men glatt när kaninerna hoppade iväg och så fint att jag aldrig kommer bli mätt på den där miljön. Som ni märker. Oavsett om det är en snöfylld vik eller en grönskande kohage…