Vackert så det förslår

’

Hur vackert kan det bli i naturen egentligen? Här kan man verkligen säga att morgonstund har guld i mund. Låt mig alltid få vara en del av dig Öland. Tyvärr så åker vi hem imorgon, men jag kommer snart tillbaka och då tillsammans med min bilvande. Jag längtar redan och är otroligt tacksam för att jag får ha Öland i mitt liv. Tack mamma och pappa för att ni tog mig hit.

Eva i paradiset

Jag sitter på grannens trapp i solen, uppenbarligen det enda stället där internet fungerar, och fungerar relativt snabbt. Men det känns som att det är ett helt ok ställe, med tanke på väder och natur. Solen värmer mig, fåglarna kvittrar och jag är så otroligt lycklig att jag skulle kunna börja lipa.

Kortet tog pappa Pohlman i morse, jag sov som en liten gris vid det tillfället, men är glad över att pappa är en så morgonpigg rackare att han fångar paradiset från sin bästa sida. Ser ut som en savann, den öländska savannen. Det här är, med risk för att bli tjatig, den bästa platsen jag vet. Nu vill jag verkligen inte vara någon annanstans, jag längtar inte till något annat. Jag längtar givetvis efter Jocke. Hade han varit här hade jag inte saknat någonting.

Tänk att vakna upp till fågelkvitter, se havet från tomten, känna havsvindarna, gå runt i kohagen och titta på orkidéer och bara förundras över det vackra, jag blir nästan religiös. Men hejdar mig och tror på det levande istället. Här vill jag stanna länge, länge…

Soldaten, gräset och pizzan

Igår när vi kom hit var det först gräsklippning i en timme, eftersom gräsmattan var en äng. En äng full av gräslök, mynta, maskros, vasskott, mandelblom och lite annat smått och gott. Vilket innebär att det luktar som en kryddträdgård när gräsklipparbladen klipper av de stackarna vid fotknölarna. Låter verkligen makabert. Men om man har tänkt att gräsmattan ska vara en gräsmatta och inte en äng är det, det här som måste göras. Vi får klippa, sen kratta och sen klippa igen. När jag var yngre var krattningen mitt hatgöra, men nu gick det som på räls. Rafs, rafs, vad fint det blev!

Att klippa gräs är lite som terapi, lunka fram och tillbaka, smida planer, sjunga sånger, fundera, spekulera. Bli darrig i händerna av vibrationerna och sedan få arbetarblåsor i handflatorna av krattningen. Och nej, det är inget klagande, det är bara som det är. Och jag gillar att jag gillar det. Att det är en naturlig del av att komma hit, först arbeta och sen njuta. Eller kanske både och samtidigt för att det är så vansinnigt vackert. Jag blir återigen mållös och fylld av lycka.

Sedan serverades en soldatmiddag med hembakad pizza och en kall öl. Välbehövligt. Soldaten är ett fynd, pappa hittade den i förrådet, eller han kom på att han hade en sådan i förrådet efter att han sett en lika i Antik & Aktion, bra att ha grejer som sagt.

Och om ni undrar varför det ser ut som om jag har två brillor på bilden, så är det precis så. Mina vanliga och sen solbrillorna. Det har Matilda lärt mig, godingen som jag brukar vara barnvakt åt; ”Eva, såhär burkar jag göra, bara att sätta på utanpå, hur bra som helst!”. Jag instämmer.

Snurrig som gräslök

Sov inte alls bra i natt. Var tom och full på samma gång. Tom på tankar och full av känslor. Glad för att jag kände mig upprymd, utmattad för att jag kände mig tom. Tom på ett konstigt sätt. Nästan transparent. Kärleksfull för att jag mår bra. Illamående för att vitsippan inte niger och säger att nu är det vår.

I dag är jag snurrig. Snurrig som gräslöken. Gräslöken som formats som en bergochdalbana. En krullök med små, små droppar som bildar ett smycke i naturen. Jag vill skaka av mig frostens droppar och somna om. Sluta möblera i fantasin och förstå att livet är en bergochdalbana…

Oförskämt bra

Med dessa bilder och minnen går jag nu och lägger mig, efter ännu en tidig morgon med soluppgång och fågelkvitter är vi som sagt tillbaka i stan. Alla tre, Jocke, katten och jag. Imorgon kommer vi nog alla vakna upp och undra var vi är. Och jag kommer vid minsta lilla negativa tanke plocka fram dessa bilder och återigen drömma mig bort, nypa mig i armen och komma på att jag har det så oförskämt bra.

Och nej, jag ska inte visa er allt tjusigt på en gång, men jag vill så gärna dela med mig av det vackra. Det vackraste jag vet. Och det är faktiskt sant, precis så här fint är det runt halv sex snåret på morgonen, på norra Öland. Och jag älskar det.

Påskpotpurri

Jag har fotograferat så mycket att jag skulle kunna lägga till fotograf på mitt CV. Men jag behåller nog mitt bildseende som ett ess i rockärmen ett tag till. Visserligen är dessa bilder tagna med min iPhone, något som var och varannan unge numera är utrustad med så det är ju inget att skryta med.

Men Öland, mitt Öland, där har minsann var och varannan unge inte varit. Och lika glad är jag för det. För jag skulle inte vilja att det var en skolklass som förstörde lugnet när jag blir hänförd av soluppgången och fåglarnas kvitter, eller att jag måste bjuda ett gäng kids på grillad banan med choklad och vaniljglass. Jag skulle heller inte vilja dela med mig av mitt påskgodis som jag precis fått av mina Ölandsföräldrar.

Nej, för när jag är på Öland vill jag vara min egen unge. Jag vill bli omhändertagen av omgivningen och känna att det här är mitt paradis, här finner jag lugnet och energin. Fåglarna som jag ritat flyger förbi och påkallar uppmärksamhet. Jag är hemma och tiden går alldeles för fort när man har roligt…

Eva hjärta Öland

Det är verkligen inget nytt. Första gången jag var på Öland var jag två veckor gammal, så det är inte så konstigt att Öland är mitt andra hem. Synd att det är en bit dit bara. Men oj så fantastiskt det är att vara där. Jag ler så att jag får tårar i ögonvrån, naturen gör mig alldeles mållös och jag behöver inte drömma mig bort längre, för jag är i mitt paradis.

Påsken är första gången på året som vi åker ner dit. Då ska det enligt tradition eldas vass, grillas korv och drickas en kall öl vid brasan. Gräsmattan ska klippas och havsbrisen ska andas in ordentligt. Alltid lika spännande att se så att ingen mus bebott sig i sofforna eller så att det kommer vatten i kranarna efter en hård vinter. Och allt var i sin ordning. Till och med gäststugan stod kvar.

Så det blev en otroligt härlig påsk även i år. Jag ville inte följa med hem i morse, men plikten som fröken kallar. Men om jag fick välja skulle jag stannat på Öland till augusti. Tur att jag får åka dit snart igen…

Sommarsving

Efter en fantastisk påskhelg på Öland är vi återigen hemma på fastlandet. Här är det visserligen mycket varmare, rena sommarvärmen, men utsikten är inte alls densamma. Heller inte luften och allt fågelkvitter. För att inte tala om soluppgångarna. Man kan inte tro att det är sant, så vansinnigt vackert är det när solen går upp. Så vackert att jag var tvungen att se soluppgången två dagar i rad. Och ja, klart som tusan att det är tidigt. Men efter en romantisk stund med naturen går det alldeles utmärkt att somna om igen.

Därför ska jag ta en powernap nu och återkommer senare med ett påskpotpurri i bilder. Kanske att jag kan sälja några av mina fotografier…sover på saken.

Arbetarlunch

När helgerna går åt till renovering vid stugan blir det lätt så att vi glömmer bort att äta. I söndags tog vi en promenad vid sjön för att titta till vad isen ställt till med. Jocke konstaterar att bryggan har blivit alldeles sned och förmodligen måste göras om en aning. Jag kastar kottar och njuter av naturen. Sparken på en annan brygga skvallrar om den hårda vintern och den ännu mer stenhårda isen, som nu är ett minne blott. Vi arbetar vidare och hungern gör sig påmind, ett par mackor med stekt ägg räddar situationen och vi kan jobba lite till…

Naturen du sköna

Jag är kär i naturen. Lika snabbt som snön överraskade oss i höstas, lika snabbt värmer nu solen var och varannan påsklovsledig unge. Nävern på björken bildar en tavla i vårsolen och ljungen agerar byggställning för spindlarna. Den lilla snigeln tar sig fram på gruset och tittar nyfiket upp mot skyn.

Våren har tagit mig med storm och idag tittade jag på ormarna vid Öby kulle…