Soldaten, gräset och pizzan

Igår när vi kom hit var det först gräsklippning i en timme, eftersom gräsmattan var en äng. En äng full av gräslök, mynta, maskros, vasskott, mandelblom och lite annat smått och gott. Vilket innebär att det luktar som en kryddträdgård när gräsklipparbladen klipper av de stackarna vid fotknölarna. Låter verkligen makabert. Men om man har tänkt att gräsmattan ska vara en gräsmatta och inte en äng är det, det här som måste göras. Vi får klippa, sen kratta och sen klippa igen. När jag var yngre var krattningen mitt hatgöra, men nu gick det som på räls. Rafs, rafs, vad fint det blev!

Att klippa gräs är lite som terapi, lunka fram och tillbaka, smida planer, sjunga sånger, fundera, spekulera. Bli darrig i händerna av vibrationerna och sedan få arbetarblåsor i handflatorna av krattningen. Och nej, det är inget klagande, det är bara som det är. Och jag gillar att jag gillar det. Att det är en naturlig del av att komma hit, först arbeta och sen njuta. Eller kanske både och samtidigt för att det är så vansinnigt vackert. Jag blir återigen mållös och fylld av lycka.

Sedan serverades en soldatmiddag med hembakad pizza och en kall öl. Välbehövligt. Soldaten är ett fynd, pappa hittade den i förrådet, eller han kom på att han hade en sådan i förrådet efter att han sett en lika i Antik & Aktion, bra att ha grejer som sagt.

Och om ni undrar varför det ser ut som om jag har två brillor på bilden, så är det precis så. Mina vanliga och sen solbrillorna. Det har Matilda lärt mig, godingen som jag brukar vara barnvakt åt; ”Eva, såhär burkar jag göra, bara att sätta på utanpå, hur bra som helst!”. Jag instämmer.