På avstånd hörs ”dunka-dunka” från 9:ornas avslutningsfest i centrum. Lite närmare råmar en ko och närmast är det bara klockans tickande som hörs. Vi har kommit till Öland nu, vi som i snart herr och fru, och så katten då förstås. Wilma jamade nästan hela vägen för omväxlings skull.
Nu känner jag ett litet lugn. För ett ögonblick har jag läget under kontroll, jag är på rätt plats. På den plats där jag trivs allra bäst. Här är jag med min blivande och snart kommer resten av våra nära och kära.
Just nu är det lugnet föra stormen.
Alltså det har varit och är fortfarande så många tankar och kom ihåg grejer som samsas i min hjärna att jag glömmer bort saker, viktiga saker. Jocke fyller för fasen år idag, det kom jag på strax innan lunch och när vi redan hade åkt 15 mil. Kom igen Eva! Jag skämdes, blev lite tårögd så att det sved till i ögonen och sen försökte jag kompensera det hela med en ljudbok och senare en lunch på IKEA. Sådär uppskattat.
Jag säger såhär, jag får försöka bli en bättre fru än flickvän och om det hittills bara gäller att komma ihåg mannens födelsedag så tycker jag att det borde finnas hopp. Tyvärr är det ingen garanti, men så som min hjärna nu har gått på högvarv hoppas jag inte att den ska behöva göra i framtiden, i alla fall inte i samma veva som Jocke fyller…
Nåväl, jag ska skärpa till mig på momangen och viska ”ja må han leva” med min finaste stämma innan visaren slår över till den 16:e. Så får det bli.
Grattis min älskade, du är den bästa!
Nu börjar det likna något. Jag tror banne mig att allt som måste vara fixat, måste utifrån mina krav, är fixat inför bröllopet. Programmen med tillhörande karaktär i lego är fixat, dessutom med olika färg på framsidan. Allt för att undvika vitt. För säkerhets skull så skrev vi ut nya program där jag hade rättat några slarvfel och snyggat till lite. Ska det vara, så ska det minsann vara perfekt. Om det nu är något fel i dem så skiter jag i det. Men jädrar vad bra det blev!
Tavlorna är klara för försäljning och har fått namn och pris. Marimekko skålarna är nerpackade, pappa, om det är någon som går sönder, får den som har sönder den köpa en ny, så det så. Det ska nog vara någon slags blomma i dem, eller M&Ms, det återstår att se. Ljuslyktor i alla dess färger är också packat. Godiset är fixat, ringarna är klara, kläderna är fixade. Blåmärkena börjar så sakta gå bort. Så nu är det bara resten kvar, dvs. packning av kläder och diverse annat som är bra att ha för en längre vistelse på Öland.
Jag är helt slut som flickvän och redo för att bli fru. Idag har jag sannerligen tagit rekord på att utföra ärenden och vara effektiv, förmodligen kommer jag bli sjuk första veckan som fru, då allting släpper och jag kan slappna av lite. Men jag hoppas att jag klarar mig och endast kan få vila några dagar…
Jag kanske kommer lite sent ut i sista kurvan, men har ändå en bra mellantid. Nu är alla legugubbarna färdiga. Alla gäster ska nämligen få en personlig gubbe som halsband men som först är deras placeringskort. De kanske inte tycker att det är alls lika roligt som jag, men det skiter jag i för det är jag som gifter mig och jag gillar lego. Om de inte vill ha sina halsband kan jag leka med dem.
Okej, vissa snöar in på blommor, servettringar och kvalitén på duken, jag snöar in på lego, M&Ms och färg. Så jag får erkänna, även min planering för den här festen är lite overkill, men som sagt, är det någon gång jag vill ha en snygg och finurlig fest så är det ju nu.
Mitt huvud är som ett kretskort som går på högvarv. Som en sann konstnär gör jag inte saker i god tid. Därför sitter jag här på golvet nu och målar campingkonst. Är omringad av bröllopsprogram i olika färger, legogubbar med olika karaktärer och M&Ms med budskap. Inom en mycket snar framtid är jag fru och det kommer bli så himla bra, men just nu är jag elektrisk av all spänning och funderar på om jag kan utföra något under tiden som jag sitter hos frisören eller om jag ska satsa på att försöka koppla av…
Wilma vill gärna vara med. Nyss kom hon och la sig på tangentbordet och när inte det var bekvämt längre så var ritplattan skön att sitta på. Det går väldigt bra att försöka skriva ihop ett bröllopsprogram då. Om det gick dåligt innan gick det inte bättre nu när Wilma kom.
Jag vet att det bara är jag som tycker att det är viktigt med ett program. Men nu börjar jag tvivla, funderar också på att bara lägga mig på skrivbordet. Jag ger upp. Jag säger ja, sen blir resten som det blir. Suck.
Frågan jag funderar på nu är om jag ska försöka trixa ihop ett program och slippa fundera på det sen eller skita i det helt och fundera på det sen efteråt för att jag inte gjorde något. Vad tycker ni, om ni var gäster skulle ni sakna ett program där det står lite om varje gäst, samt vad det är för meny och vilken bordsplacering det är? Eller är det skitsamma?
Efter en skön promenad med fröken Eriksson så återvände jag till mitt legobyggande. Jag har ju en plan med legogubbarna till bröllopet, vi får se om det går vägen eller ej. Hur det än blir med den saken så har jag som ni vet en fascination för Lego och Marimekko skålar. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag har roligt, både när jag leker med Lego och möblerar om i min Marimekkohylla.
Sen att jag dessutom pratar med sakerna när jag leker är inget konstigt, bara ännu roligare. Jocke tycker att jag är lite knäpp, men han har ju trots allt frågat om jag vill bli hans fru, och den saken vet vi ju alla hur det är med…Där säger jag JA!
Och nu säger jag god natt.
I lördags morse hämtade Jockes kompisar honom i en vit limousin för att slå på stort med hans svensexa, den färden gick till Göteborg där de spelade paintboll och åt god mat. Redan kvällen innan kände jag på mig att även min möhippa skulle äga rum den här lördagen. Nu när jag tydligen börjar bli lite synsk, så hade jag så att säga koll på det där. I alla fall till den milda grad att jag förstod att Stål, Stina och jag inte var de enda som skulle umgås. Mycket riktigt.
Istället för att åka till stugan på tjejkväll fick jag den glada överraskningen hemma hos Stål, där väntade nämligen några donnor. Jag fick byta om till något som liknades vid träningskläder och sen gick vill Action Center i Örebro där sumobrottardräkter och paintboll stod på schemat. Jävlar i min lilla låda vad roligt! Och svettigt som bara den. Jag fick gå matcher mot alla i sumobrottning och vann alla stolt. Förutom mot Rellme. De skickade in det tunga artilleriet till sista matchen och jag var helt slut. Svettlana was in the house!
Efter sumobrottningen var alla svettiga och taggade till tänderna för lite krig. Det var som paintboll fast utan färg kan man säga. Och ont som satan gjorde det när man blev träffad. Jag har inte räknat hur många blåmärken jag har, men det är ett gäng. Med tanke på att jag får blåmärken väldigt lätt så är det inte konstigt att min kropp skvallrar om en rolig lördag. Lite miss i planeringen då kanske eftersom att ett av mina mål innan bröllopet var att inte få blåmärken, men äsch, de hinner säkert bli gula i alla fall och inte synas lika tydligt.
Efter svettkampen så var det relax, bubbel i dubbel bemärkelse och bastubad. Prat om livet, jordgubbar, goda mackor och bra musik. Sen när bubblorna var slut gick vi vidare, då visade det sig att jag skulle få bli sminkad. Roligt. Jag gillar att vara sminkad, kanske inte så sminkad, eller jo, men utan eyeliner på läpparna. Som tur var försvann den svarta konturen under kvällen. Till denna makeup hade jag vita ben som perfekt matchade guldbrallorna och guldstrumporna, sedan hade jag en för liten svart topp och Adidasskor med kardborrband. Tjusigt. På kvällen byttes dock skorna ut till platåpjuks och den obefintliga frisyren piffades till med en blå peruk. Konstigt att ingen la något bud.
Nåväl. När jag var sminkad och klar fortsatte kvällen hemma hos Stål. Där var det grillning i trädgården, dans på övervåningen och snack med tanter i hissen. Tyvärr så råkade jag tappa ett vinglas som av någon anledning skar mig på pekfingret, aj, aj. Det blödde som på en actionfilm men visade sig inte vara så illa. Som tur var hade jag syster Stina bredvid min sida, så det var bara att tejpa ihop fingret och tänka på något annat. Tyvärr kan jag inte böja det nu, men det går över.
Kvällen avslutades senare på Strömpis med så mycket dans att jag fick gå barfota hem, sakta, sakta över stadens gator, armkrok med Rellme. Innan vi gick till Strömpis gjorde jag i och för sig ett gästframträdande på Molly, där det kvällen till ära var gayklubb, jag fick dansa lite med damerna som tidigare under dagen hade försätt mig med smink och lösögonfransar. Frågan är om det finns bildbevis på det…?
Så summa summarum. Min mösexa var fantastisk! Jag är otroligt glad över mina kära vänner och ser med glädje fram emot bröllopet, med eller utan blåmärken. Och Stål, det är nu det börjar!
Det här mina vänner är äkta kärlek mellan en tärnjävel och en brudjävel. Så det så.
Vill bara visa er lite av min mösexa, skriver mer om det äventyret senare. Men som ni ser var jag het som fasen och vi hade galet roligt. Tusen tack för att du fixat så bra Stål och resten.
Jag vet mycket väl att det heter möhippa, men mösexa är mycket roligare och det uttrycket myntade en äldre dam som jag träffade i hissen hos Stål. Bara så ni vet.
