Magi på Marstrand

Och för två veckor sedan var som sagt mannen och jag gäster på ett alldeles magiskt bröllop på Marstrand. Jocke var bestman och jag var hans fru med kamera alltid redo (no shit). Denna gång säkert mer irriterande än helgen innan. Men äsch. Som tur var hade bröllopsparet bokat en riktig fotograf, som tar så fina bilder att jag smäller av. Kolla in hennes sida här vetja.

Det var Jockes bästa vän sen barndomen, Albert som gifte sig med sin makalöst vackra brud Camilla. Hur snygg får man vara liksom? Jag får dåndimpen. Och dra på trissor, jag kände mig inte så tokig jag heller, särskilt inte med tanke på att jag lyckades få till någon slags håruppsättning. Men nu ska vi ju inte prata om mig. Nej och åter nej.

Jag tror väl inte att det behövs några ord här egentligen. Men allt var så himla genomtänkt och fint. Vi kom dit på fredagen, åt varsin hamburgare på hamnkrogen innan en godnattssömn på Marstrands Havshotell. Eller jag sov som en stock, bestmannen sov väl sisådär. Sen världens godaste hotellfrulle med havsutsikt för att sedan pimpa lite i festlokalen när Jocke arbetade upp sin nervositet inför kvällens tal. Min man alltså, han överraskar emellanåt så att jag blir alldels rörd.

Men innan tal och skål och klackarna i taket var det en superfin vigsel i kyrkan på ön, färja över och rispåse i hand. Lyckotårar och vackert uppklädda gäster i långa rader. Hårresande sång och gulliga ungar med rosenblad.

Ja, jag säger då det. Bröllopsyra när den är som bäst. Albert och Camilla, ni är fantastiska och jag är så glad att jag har lärt känna er och önskar er all lycka.

 

Kärlek och filstorlek…

Jag sitter och går igenom korten jag tog på bröllopet för tre veckor sen, blir alldeles yr av all kärlek och filstorlek. Som sagt, jag knäppte kort från höger och vänster, betedde mig som Hacke hackspett på julafton, möjligtvis något irriterande men inbillar mig att jag var smidig som en ninja. Ha.

Vissa bilder skarpare än andra. Förstås. Men det har vi ju redan gått igenom. Skillnad på proffs- och hobbyfotograf, i runda slängar. Men nu har jag nog rensat klart och tycker att jag med stolthet kan lämna över en hel drös med kärlek.

Så fint ju, att bli herr och fru. Nästan så att jag vill gifta om mig.

 

Herr och Fru Thorin

Förra helgen var jag någon slags bröllopsfotograf. Och det gick ju bra, som ni ser. Det är en himla tur att man har minneskort nu förtiden och inte behöver böka med filmrullar på 24 eller 36 kort, för då hade det gått dåligt. Jag sköt från höften och knäppte kort som om jag hade smatterband i fickan. Lika bra att ta för många och sen ta bort än att fota för få kort och sen ångra sig. Svårt att göra om någons bröllopsdag liksom.

Det kanske är det som är skillnaden på en hobbyfotograf och en som är proffs. Jag måste ju knäppa en hel drös bilder för att vara på den säkra sidan med att jag fångar några favoriter med mina till synes avancerade Canon. Ha.

Hur som helst så var det ett väldigt roligt uppdrag och jag är tacksam att jag fick brudparets förtroende för uppgiften. Nu ska jag bara gå igenom alla bilder igen och sortera ytterligare så att herr och fru Thorin kan minnas sin fina dag när de blev äkta makar. Men här har ni i alla fall ett bra smakprov må jag säga.

Länge leve kärleken!

Och just det, hittade du hit så är det nästan läge att köpa en trisslott med tanke på att senast jag bloggade var den 18:e februari. Men det är aldrig försent att vända blad och börja om, så kanske att det kan bli lite mer bröllopsyra här snart med tanke på att mannen och jag var gäster på ett alldeles magiskt bröllop på Marstrand nu i helgen.

Bara så ni vet.

 

 

Ett slags brandtal för omotiverade träningssugna….

1. Väldigt gravid med Erling. 2. Innan jag blev gravid med Erling. 3. Sommaren 2014. 4. Februari 2015 och min målbild nu. 5. Precis 3 år sedan idag. 6. Fuck lagom säger jag 😉 7. Stå upp för dig själv. 8. En käftsmäll kan oxå vara bra. 9. Och nu, träningsbild sen i torsdags. 

Så här var det, jag har ju tränat till och från innan jag fick kids och försökte hålla igång under graviditeten med Frank men fick foglossning, latmaskt och svinont. Så då gav jag upp träningen för några månader, många månader.

Jag mådde piss i mig själv efter att Frank föddes, jag gick upp 25 kg under graviditeten och ville helst inte visa mig för folk för att jag inte kunde se mig som en tjockis (missförstå mig rätt, jag, Eva vill inte vara tjock, andra får se ut precis hur de vill, men jag, nej tack), inte hade några kläder som passade och tyckte att det var ett jävla skämt att folk sa, ”så fort du börjar amma så tappar du dina gravidkilon”. Så fan heller, jag tappade ingenting mer än tålamodet. Så den gången var det först efter att jag slutat amma som jag dels kände att det hände något med kroppen och att jag ville börja träna igen. Då bestämde jag mig för att göra det ordentligt. Jag har väl uppenbarligen någon diagnos då det är allt eller inget.

Min kompis Gustav som jag tränar med hjälpte mig med ett kostschema och ett träningsupplägg, jag ville prova var jag kunde styra min kropp och bestämde mig för att ge det 12 veckor, all in. Och sanningen är ju att 12 veckor är en väldigt liten tid i ditt liv för att nå ett mål och för att fortsättningsvis stäva efter att må bra, vara stark och trivas i sig själv. Sen var det inte jätteglatt att äta torsk, ris och broccoli i två veckor, men fan den som ger sig, jag minskade i vikt och blev bara mer och mer peppad till att fortsätta min resa.

Tips här om du vill köra ett sådant upplägg är att vara överens med nära och kära, för då har du din ”ätardag” på lördagar och sen äter enligt schema de övriga dagarna, dvs inga sötsaker och undanflykter för ev fika. Jag tyckte att det var svårt och åt lite gott på fredagskvällarna och sen körde jag på schema igen på söndagarna. Vägde och mätte mig varje lördagsmorgon och räknande ner veckorna, dagarna till midsommar som då var mitt mål, precis som nu. Magrutor till midsommar, haha. Ytligt, men träningen för mig är inte bara att jag blir fysiskt stark utan största delen är min psykiska hälsa, jag mår så himla bra och älskar att mina kläder passar igen, att jag har en stark kropp som passar ihop med den bilden jag har av mig själv i huvudet.

Hur som helst. Denna graviditet gick jag återigen upp 25 kg fast jag hade lovat mig själv att inte göra samma misstag som förra gången, men under tidens gång slog det mig att det inte var några misstag, jag åt inte mer än vanligt men gick ändå upp en jävla massa i dubbel bemärkelse. Den här gången kunde jag dock träna längre tid in i graviditeten för att jag inte hade ont. Och efteråt visste jag ju vad jag skulle göra för att komma tillbaka till den form jag trivs i.

Jag köpte Olgas bok och Lofsans bok, skummade igenom och la dem på hyllan. Säkert lite dumt eftersom jag är en av de sämsta på att knipa, men fasen. Får försöka komma ihåg det helt enkelt 🙂
Så då tänkte jag att jag kör bara, börjar träna, det som känns bra det känns bra och känns det dåligt så slutar jag med det. Första gången jag var på gymmet tror jag Erling var 2 månader, jag grät av lycka när jag åkte därifrån, haha.

Sen dess har jag tränat hyfsat regelbundet på gymmet. I somras när vi var på Öland gick och sprang jag nästan varje dag, vilket var starskottet till viktnedgången. Jag beställde hem träningskläder i min vanliga storlek som då satt alldeles för tight men som idag passar utmärkt. Bra grej det där ändå, fina träningskläder med färg som motiverar till fortsatt träning.

Redan i somras tänkte jag förstås på vad jag stoppade i mig, även om jag hittills inte har dragit igång något kostschema, men planerar att göra det efter påsk fram till midsommar för att förhoppningsvis ha min bästa sommarform 😉 Men på bara de här tre veckorna när jag har jobbat så känns det som att det händer grejer, säkert för att jag har möjlighet till fasta mattider och att jag tränar fem gånger i veckan och dessutom kan gå en rask promenad på lunchen för att få in lite förbränning. För mig var det inte lika enkelt när jag var hemma, främst för att jag inte hade förberett mig lika väl med matlådor och dylikt och dessutom gärna försökte hinna annat när Erling sov eller själv ta en stödvila.

Magrutorna görs som bekant inte på gymmet utan i köket. Man kan väl säga att det är 80% kost och 20% träning som behövs för att komma dit man önskar, och så en vilja av stål och ett pannben av jävlar anamma. Då löser det sig. Och ursäkter för att inte hinna träna är inte aktuellt, det finns 24 h på dygnet, det räcker med att du tränar 30 min per dag för att få en hälsosammare livsstil och jag tycker faktiskt att det inte borde vara så svårt. Jag kan också ursäkta mig, men nu är jag så bestämd och har mitt mål inprintat i huvudet, så blir jag inte sjuk så kan nog inget stoppa mig. haha. Dessutom är det min skyldighet att ta hand om mig själv, det finns ingen annan som kan se till att du blir stark, äter bättre, får snyggare armar, osv. Det är bara upp till dig själv. Jag kan peppa, andra i din närhet kan peppa, men gnäll inte över att du inte hinner prioritera in träningen i vardagen, ibland kan det vara så, absolut, men om man hittar sin grej och gör det till en del av vardagen så kommer du ganska snabbt märka att du mår bättre och hur frän kroppen är som svarar på den behandling den får. Precis som när man inte tränar och allt som oftast äter fel sorts mat, då är det inte konstigt att man får ont och inte går ner i vikt, om det nu är det man önskar.

Yeah well, det här blev ju rätt utdraget. Men summa summarum. Bestäm dig. Organisera. Planera. Utför. Upprepa. Var stolt över dig själv. Klappa dig själv på axeln. Svär ner det är tungt, men ta nya tag! You can do it! Var hård fast snäll, mår du dåligt över dina beslut och känner ångest, sluta. Mår du bra och känner att det här ger dig något, fortsätt. Tjatar någon om att du bara äter avokado på fikat, berätta som det är, just nu ingår inte sötsaker i min kost, jag har ett mål som jag vill uppnå, det betyder inte att jag aldrig mer kommer äta en bulle eller så gör det just det, men just nu, nej tack. Stå upp för dig själv så kommer du dit du vill.

Jag försöker och brottas lite med det varje dag, exploaterar jag mig för mycket, är jag för egoistisk, ska jag visa att jag tränar eller inte. Jag vill inspirera och peppa precis som jag blir inspirerad och peppad av andra som tränar och sliter och som tex visar det på Instagram utan att skämmas en millimeter. Sen tränar jag kl. 05-06 på vardagsmornarna, det är min kopp te, min rutin. Din kanske blir en helt annan tid på dygnet, men den tiden är utmärkt för mig. När jag åker till gymmet sover resten av familjen, när jag kommer hem hinner jag göra mig i ordning, skjutsa Frank till förskolan och äta frukost på jobbet innan mina kollegor kommer. Och när jag kommer hem från jobbet kan jag vara med familjen. Jag trivs med det. Förutsättningen för mig är planering, in i minsta detalj. På söndagarna lägger jag fram träningskläder och jobbkläder för hela veckan, kvällen innan fixar jag matlåda för frukost, lunch och mellis. Sen rullar det på, jag somnar aldrig senare än 22 på kvällarna och jag har mitt mål i sikte. That’s it. Gör din grej.

Och nog fan är jag trött när klockan ringer 04.21, jag snozzar en gång, minst, smyger upp, äter en flicknäve cashewnötter och åker till gymmet. Min motivation är att komma dit jag vill, jag vill vara stark, jag vill att det ska synas att jag är stark, jag vill orka må bra länge och jag vill ha en positiv och glad inställning till det mesta och inte bli förbannad på mig själv och min omgivning för att JAG inte har gjort det bara JAG kan för att må bra.

Det kanske låter helt fanatiskt och mitt mönster som jag har nu kommer jag säkert inte kunna ha för alltid, men nu fungerar det och jag är pigg varje morgon tack vare min start på gymmet. Sen kommer det sömntåg både innan och efter lunch, var så säker, men det är bara att nypa sig i kinderna eller ta en kopp kaffe om man gillar det. Och självklart är det enklare att få hjälp av någon, ta hjälp av någon, kolla om någon kompis vill hänga på, men det handlar ändå om att det är du som måste bestämma dig. Ditt val.

Så, vad äter jag då? Alltid havregrynsgröt och ett ägg till frukost, just nu äggmacka med kaviar, inte så nyttigt med kaviar, men gott. Ibland har jag äpple och kanel på gröten och ibland hallon och blåbär. Väldigt sällan med mjölk till, bara blivit en vana att äta utan mjölk. Sen äter jag mellis då är det typ 100 g kvarg med kokosflingor, chiafrön och hallon och blåbär på, samt ett ägg, en frukt eller en avokado till. Och den där kvargen är smaksatt i sig själv eller naturell med fun light, bra så. Jag dricker dock inte kaffe, men det borde jag väl, men tycker att det luktar godare än vad det smakar och blir dessutom yr av koffeinet. Haha, tålig. Till lunch äter jag vad som, men ofta mer mat än vad man kan tro, sen mellis igen och så middag. Vi har just nu ICA’s matkasse så det blir både till matlåda och middag. Och so on. Sen tänker jag som sagt köra ett kostschema senare i vår för att fixa sommarformen till trivsel.

Det var väl det hela. Ett slags brandtal till omotiverade träningssugna, kan vi säga. Provocerande eller motiverande, välj själv. Jag är i alla fall evigt tacksam för Gustav och Terezas ord och tydlighet, ”du har bara en kropp så ta hand om den” och ”du behöver inte be om ursäkt inför någon annan att du inte tränar, det är bara du själv som förlorar på det”.

Så ja, jag kör på och jag gör det för att jag mår så bra av det.

Och vill du av någon anledning ha tips på vägen så hjälper jag gärna till med min lilla men ack så goda erfarenhet.
Kan jag, kan du!

 

Mode inför möbelmässan…

 

Hobbyfotografen

 

 

Frostig fog

Japp, det blev en skön promenad i dimman i morse. Vilket inte hör till vanligheterna att jag drar på mig underställ, fodrade fotriktiga skor, dubbla vantar, stoppar ner Erling i vagnen och tar med kameran på en definition av ”morgonstund har guld i mun”. Men idag hände det, med råge. Anledningen till att det inte händer så ofta nu som när jag var mammaledig med Frank är att jag vill hinna göra så mycket annat när Erling sover och under de få timmar Frank är på dagis. Säkert felprioritering eftersom jag älskar att vara ute och att fotografera, men ändå. Allt har väl sin tid…

Tur då att jag valde en så vacker morgon som idag, så att den känslan kan ransoneras ut andra dagar när jag håller mig till hushållsnära tjänster på hemmaplan och bara tänker att det vore fint att hinna gå ut också mellan matlagning, blöjbyte och någon slags återhämtning.

Anyway, fint var det och en svan i morgonbestyr mötte vi. Hon var kanske inte supersamarbetsvillig utan ville helst borra ner huvudet i sin fjäderboa och titta på mig på avstånd. Jag uppmuntrade till fotosession och gav komplimanger med hopp om att hon inte skulle anfalla och jag skulle få ta några kort.

Och nog fick jag det som ni ser, men inte den där bilden som jag önskade när hon sträckte på sig och viftade med båda vingarna. Just då var jag inte beredd med kameran, jag är ju inte riktigt som Mathias Klum om vi säger så. Sen knäppte jag bilder till batteriet i kameran tog slut och Erling vaknade. Men i två timmar lunkade jag runt, (läs höll mig hårt i vagnen för att inte halka) och tänkte, fasen vilken perfekt frostig förmiddag.

Så var det med det. Nu satsar jag på att sy julröda vimplar till Jockes förtret.
Tack för att just du titta in här och hoppas att du gillade bilderna 🙂

 

Krabater på konsthallen

Igår packade jag ner grabbarna grus i syskonvagnen och gick upp på stan, det hör inte till vanligheterna direkt. Bök, stök och stress, ni vet. Men igår så hade jag en bokad grej på Örebro konsthall där vi skulle simulera en barnvagnsvisning för fotografering till sociala medier så då är det klart att linslusen med kids ställer upp. Haha.

Och det var alltså inte jag som var fotografen för deras räkning utan jag tog ovanstående kort när uppdraget var utfört 🙂

Dessutom följde en av Franks bästa kompisar Wille med tillsammans med sin mamma, så det blev ett lyckat besök trots höstväder och småregn. Men på konsthallen var det ljusterapi och glada miner, förutom att Frank skulle vara en dinosaurie mestadels vilken är något svårt att kommunicera med. Erling däremot kom på hur man gör när man kryper så besöket får ändå ses som veckans höjdpunkt.

Och efter en kulturell genomgång av den pågående utställningen så fick barnen lite fika och tillfälle att rita. Frank målade Garmadon (googla det, snubbe i Ninjago) med arga ögon och med en mun som sprutade eld. Så roligt att se när han ritar och gör sina gubbar med ögon, mun, armar och ben. Jag borde sannerligen lägga mer tid till att pyssla med honom. Not to self.

Hur som helst. Fina skulpturer och grym konstpedagog på konsthallen. Så gå dit och ta en titt vetja. Under höstlovsveckan har det dessutom öppet på eftermiddagarna så att man kan gå dit och vara kreativ med sina barn. Bra grej. Mer info om det finns säkert här.

Nu ska jag försöka göra något bra av den här dagen. Egentligen skulle Frank prova gympa för första gången idag, han var så taggad att han ville gå och lägga sig tidigare igår så att det skulle bli lördag fortare. Vi bytte om, jag hetsåt två äggmackor och sen åkte vi bort till Friskis & Svettis, men se där var det stopp. På parkeringen ångrade sig Frank så nu är vi hemma igen i våra sportiga kläder. Skönt att man får ändra sig.

Yeah well. Happy lördag ni som hittar hit 😉

 

 

Superhjältar

I helgen har vi haft besök av Jockes barndomskompis Abbe med familj. Alltid lika trevligt när vi ses och för lite mer än en månad sen var vi hos dem och avslutade sommaren på bästa sätt. Så nu kom de hit med sina två superhjältar och precis bredvid där vi bor finns som sagt en fräsig skatepark med flera snygga och färgsprakande graffitimålningar och vad passar inte bättre än superhjältar i en sådan miljö?

Kameran var laddad, mammorna hade kört övertalning så gott de kunde till barnen, vilket slutade med mutbrott och således ett gäng fina foton. Frank ville först inte vara utklädd med sen tog han på sig sin något slitna Darth Vaderdräkt och så gick vi till CV Plaza som det heter. Nyligen har det varit en streetartfestival där vilket har resulterat i flera graffitimålningar av olika karaktär som jag fullkomligt gillar och blir alldeles glad av att det är ett stenkast från oss.

Så i fredags när vi promenerade dit, lite nervösa för att det kanske skulle vara några coola kids där som skejtade och som kanske skulle tycka att det var fånigt att det kom två morsor med tre superhjältar (fyra då Erling låg i vagnen). Men vi var helt själva. Våra superhjältar hann bli varma i kläderna, springa runt, hoppa och posera med ett mål i sikte, den utlovade glassmutan.

Som ni vet tycker jag verkligen om att fotografera även om det är på hobbynivå och inte alltid blir så skarpt som jag önskar, men i den här miljön skulle jag lätt kunna tänka mig en ny familjefotografering. Fast det är klart, det är väl bara jag som egentligen vill bli fotad, haha, vet inte om det är så att den egocentriska ådran växer sig starkare efter en uppnådd ålder av 35, fött två barn och dessutom nästan återkommit till sin normalvikt fortare än jag önskat.

Hur som helst, fredagens superhjältar skötte sig framför kameran och jag lät fingret gå varmt på avtryckaren som ni förstår. Hoppas att ni får en bra måndag!

 

Den 29:e mars…

Foto: Lena Larsson photography

Ja, då såg familjen ut såhär, med en två veckor gammal Erling och med en frodig mamma Hjort. Familjelycka, mjölkstinna tuttar, hormoner, svettningar, skör bebis, förväntansfull storebror och kärlekfull familj. Och med en grym fotograf som försökte fånga härligheten mellan amningar, gigantiska tuttar och liten bebis som prompt skulle vara vaken hela tiden.

I vanliga fall ser man ju dessa bebisbilder där ungen sover sig igenom hela sessionen och fotografen kan böka och stöka och gulla bäst hen vill. Men inte här inte, Erling ville vara med, nära, nära och helst inte ligga själv på någon pläd och vara fotogenique.

Men som sagt, med en grym fotograf blir det ju bra ändå och jag är så nöjd att vi gjorde detta, körde all in gällande dokumentation. Både gravidbilder och nyföddbilder, det kan jag verkligen rekommendera, även om man tar kort mest hela tiden på sin nyfödda gobit blir det sällan så bra som när man anlitar en fotograf. Så lurar ni på det tycker jag inte att ni ska fundera så länge till, boka Lena Larsson vetja, hon kan sin grej med råge.

Och nu då, ja, nu helt plötsligt är Erling sju månader, jag är inte lika fyllig (tack gode gud för det) och hemmet är tamigtusan färdigrenoverat (mer om det senare för det är värt fanfarer, stående ovationer, ett blogginlägg med versaler och en massa bilder) och vi kan vara en kärleksfull familj på heltid. Så. Himla. Skönt.

Dessutom kanske jag finner tiden till att blogga, för det tycker jag verkligen om, jag vill skriva av mig, få ut tankarna på tangenterna och visa er ett axplock av alla bilder som jag tagit det senaste halvåret. Det händer grejer liksom. Tex träffade jag några superhjältar i fredags, vänta ska ni få se.

 
1 av 23512345»»