Fest fyra noll
I förrgår gjorde jag rockad i köket och flyttade ut de möblerna till verandan, hämtade mitt gamla teakbord i källaren, tog i för kung och fosterland och sen la jag mig på kökssoffan och klappade mig själv på axeln. I fantasin. I verkligheten ammade jag Erling och såg på när Frank lekte med sina bilar.
Grejen är den att vi sitter på verandan vid varje måltid och fullkomligt älskar det där rummet, därför kändes det lite knasigt att ha ett stort bord i köket och ett otympligt men fint slagbord på verandan. Slagbordet var det ju bara att fälla ihop och använda som avlastningsyta utanför den inglasade delen av verandan, det kommer förmodligen till användning i något framtida projekt, jag menar ett orangeri/växthus kan säkert få plats på tomten med någon gång.
Hur som helst. Jocke fyller år idag så då dukade Frank och jag för kalas. Han radade upp sina nya bilar som vi budat hem från Tradera så att alla fick låna varsin bil, jag överraskade mig själv och resten med en riktig hållkäftentårta. Ja, ni ser ju själva. Recept på den rackaren hittar ni här.
Jag var till och med så seriös att jag inhandlade en bakform med hög kant och avtagbar botten, sen höll förstås tårtrackaren på att dra rätt ner i vasken när jag skulle frigöra den från formen, men med ett förvånande vrål och fingerfärdighet så lyckades jag fixa det och kunde således bjuda på en jädra smarrig jordgubbscheesecake efter middag bestående av grillad kyckling, sallad och tsatsiki. Lång mening yao.
Så nu är verandan rustad för häng i större gäng och i köket kan man ta en svängom ifall man känner att man vill träna på ”små grodorna” eller nåt inför midsommar.
Finemang det där!
Jamen som sagt, hur fort går tiden? Erling blir tre månader den 14:e juni, jag fyller visst 35 år den 28:e juni och hej hopp gummi… helt plötsligt är det sommar. Och kameran är full av gobitar från diverse äventyr.
Det har firats Valborg, vunnits på chokladhjul, grillats hamburgare, bakats årets första rabarberpaj, vi har varit på Öland och firat Kristi Himmelsfärd, tittat på glada kor, ätit ännu mer hamburgare, badas i bassäng. Vi har varit i Dalarna på släktträff, gått på styltor och tittat på drifting. Besökt kompisar i Göteborg, badat i havet och blivit överraskade av sommarvärme. Haft hemma-hos-fotografering och städat hemmet som en galning, fått stressutslag och serverat en tjejmiddag…
Så kanske att bloggen får bli ett fotoalbum för nära och kära, jag menar tiden det ändå tar att få ut texten som finns i huvudet blir lätt bortprioriterad av andra sysslor och här är det inte karaktären som krigar med viljan utan viljan mot tiden och so far vinner alltid tiden över viljan…Tiden till annat. Men idag tycks viljan plockat hem några poäng i minst två grenar 😛
Men håll till godo vetja, ni som hittar hit, för kanske att det blir ett inlägg eller två under sommaren som till största delen kommer spenderas på Öland. Annars är jag rimligt ihärdig på Instagram, så kika in där om ni inte redan gör’t 😉
Nej men vi kan väl säga såhär, jag behöver inte precis fundera på vad jag ska ägna dagarna åt. Herregud vad tiden går och vilket heltidsjobb det är med två barn. Det kom förstås inte som någon överraskning, men någon slags tid till annat än att amma och byta blöja hade jag kanske tänkt mig. Men det går sådär. Alltså livet i sig går hur bra som helst, men det här med att blogga, eventuellt styra upp något konstverk eller plocka bland tvätten, det går rätt dåligt. Som tur är fixar Jocke det sista och mycket, mycket mer, men de bitarna som blir lite som terapi för mig, det hinns inte med. Och det är väl okej egentligen och jag hittar väl någon rutin så småningom, men just nu, njaaa.
Visserligen försöker jag komma iväg och träna i ottan, precis som innan Erling, men det är också lite av en balansgång, för har han öppnat mjölkkiosken i tid och otid då är jag en obotligt trött mjölkbonde när det är dags att gå upp för den aktiviteten, men jag kämpar på och mår väldigt bra av den där timmen på gymmet. Och längtar oerhört mycket efter att komma tillbaka till den kroppen jag hade innan, i alla fall så pass att jag kan få på mig mina vanliga kläder. Det vore inte så dumt.
Nu har det ju snart gått tre månader sen han föddes (hur fort går tiden), så bara det att jag har börjat träna känns väldigt bra och det är klart att det tar tid. Men mitt tålamod, det är inte min bästa egenskap om vi säger så. Förutom den lilla detaljen så känns det mesta mycket bättre denna gång än med hur jag upplevde det efter att Frank fötts. Och tur är väl det, fy vad jobbigt att jazza runt de tre första månaderna, nej tack. Bättre att må bra, vara tacksam och lagom loj än att gråta floder över ytligheter på grund av diverse hormonella käftsmällar.
Sen är det klart att det kan bli lite fulgråt över att kläderna inte passar än, men se det har jag löst med att köpa nya kläder, jag vet, så himla smart, dock oekonomiskt, men för tusan, jag kan ju inte gå runt och vara sur över för små kläder och vantrivas i mig själv bara för att Erling inte tog med sig hela bohaget på en gång. Haha. För 12 kg är tydligen ingenting som jag pissar ut om vi säger så.
Så tack kroppen för att jag får må bra nu. Det bådar gott inför framtiden. Nu ska jag bara få avståndet mellan vilja och karaktär att minska, för viljan ställer klockan på 04.15 (jag vet, helt sjukt tidigt, men det ska ammas eller pumpas ut, hinnas dricka en smoothie, få på sig träningskläder och sen infinna sig på gymmet klockan 5, kalla mig galen, men vänta bara ska ni få se) och karaktären äter kakor och annat onyttigt, men jag vet ju att om jag väl bestämmer mig så kan jag fixa det här.
Så jag krigar vidare.
Hej, Frank här. Jag vet att det var väldigt länge sedan jag skrev och att det har hänt en himla massa grejer sen senast. Tex har jag ju blivit storebrorsa och det är ju annorlunda och spännande och omvälvande på alla sätt och vis, men det får ni höra mer om en annan gång för ni ser ju vilket bus jag har varit med om. Såpbubblor på en söndag, woop woop!
Förra söndagen åkte vi nämligen till farmor och Janne och där kan man springa runt hur som helst på deras stora gräsmatta så vi lekte allt möjligt. Deras växthus fungerar utmärkt som fängelse för dummingar och i sandlådan finns gamla bilar att köra runt med och så hade jag med mig såpbubblor. Ni förstår att Janne är en hejare på att blåsa stora bubblor och jag älskar att springa in i dem och fånga. Igår försökte jag lukta på bubblorna, men det blev mest kladdigt på näsan förstås. Otroligt kul!
Sen kastade vi frisbee under tiden som mamma tog kort på några kottar. Hon tar kort på allt möjligt, det kan jag säga er. Men kottar är ju fint. Och den där vinbärssnäckan tyckte jag var fin, men jag undrade var snigeln hade tagit vägen. Jag tror att den hade sniglat iväg i ett litet hål, men jag vet inte så noga.
Det var väl mest det och att farmor och Janne har citroner i ett förråd och stora åkrar runt husknuten där kossorna ska beta sen i sommar.
Fint, det är fint där på landet!
Hej då!
När vi kom hem så möttes vi av den finaste av korgar, full med parmaskinka, salami, goda ostar, marmelad, choklad och bubbel. Alltså allt det där som jag inte ätit under graviditeten pga. pekpinnar från icke källkritiska studier, om ni frågar Agnes Wold 😉
Kom igen vad glada vi blev! Innan jag ens satt tänderna i godsakerna så vattnades det så i munnen att den där mackan på förlossningen sågs som en fis i rymden. Tusen tack kära vännerna, Johan och Vuka!
Sen landade vi i någon timme innan mormor och morfar kom med Frank (och en jädra god chokladask). Som vi längtat efter Franken. Och han var allt bra nyfiken, tittade kanske lite frågande på Erling till en början men sen var det raka vägen upp till sitt rum. Det första Frank ville visa lillebror var hur frän han är med Darth Vaderdräkt samt vilket himla fint rum han har. Kom, kom sa Frank glatt och vi följde efter. Älskade unge, klart att Erling ska ha koll på var Frank bor.
Nu var familjen komplett och dagarna innan mjölkkiosken ställt sig på vid gavel och bjudit upp till baby blues så hann vi allt gå på några sköna promenader, leka i lekparken och inte oroa oss nämnvärt över hur vi skulle få ihop livspusslet…
Och så hade då lilla Erling kommit till världen. Lilla och lilla. Ganska lång för sin ålder, haha, med en helt normal vikt. 54 cm lång och 3840 gram kärlek, som ni redan vet. Och hår, han har hår. Frank hade typ 5 långa hårstrån mitt på huvudet, Erling har en bokstavligt talat bebislen brun kalufs, så fint. Oklart om jag ska tacka halsbrännan för det eller inte, men bra rart är det. Kalufsen alltså, viss halsbränna uppstår fortfarande fast jag har hänvisat den dit pepparn växer x antal gånger.
Så låg han där i min famn, sög tag i tutten så att det sjöng i hela bröstkorgen på mig och vi fick in den efterlängtade mackan. Den hade jag ju sett fram emot som bara den. Men i samma stund som jag tog en tugga så insåg jag att det var dumt att föda barn tidigt en måndagsmorgon i just den aspekten eftersom det sällan finns söndagsfärskt bröd, haha. Upplevelsen av mackan från förra gången överträffades alltså inte, men man kan ju inte få allt 😉
Och själva förlossningen gick ju hur bra som helst. Jag hade tensmaskinen till det att jag ålade mig ner i badkaret och sen var det ingen mer smärtlindring än varmvatten, envishet och svordomar. Precis som förra gången var min inställning att det kommer göra mer ont så det är bara att kämpa på, jag är en kvinna med urkraft skapt för detta och kroppen vet vad det är frågan om, så naturligt som det kan bli med andra ord. Och uppenbarligen har jag min tidigare träning att tacka då jag denna gång kände mig så stark att jag vill jula i korridoren utanför när det var dags att åka hem, men man vill ju inte vara för skrytsam, jag menar vi bor ju i landet lagom. Ha!
Sen när vi hade kört en smula anknytning, vilat några timmar och Erling och jag hade blivit godkända för hemfärd så åkte vi helt sonika hem runt lunch den 14:e mars. Tog med oss all packning och vinkade glatt adjö.
Jag med ett bedövat stjärthål och ett underliv som sved som om det gjort en glidtackling i en innebandymatch efter några korsstygn, Erling ovetande om framtiden och Jocke gubbtrött av ansträngning, haha. En perfekt trio med oerhörd längtan efter Frank och tacksamhet att allt gått så bra.
Som sagt, jag låg där i badet och svor med jämna mellanrum och blev mer och mer kissnödig, Jocke fick hjälpa mig upp så jag kunde slå en drill och sen tänkte jag graciöst hoppa ner i badet igen. Men det var tydligen inte Erlings tanke.
Nej, nej, för när jag tog en dusch efter toabesöket (så mycket enklare att duscha av sig istället för att torka sig, haha) så var nästa värk något helt annat än de innan. Jag bad Jocke ringa på klockan efter Anna så att jag fick förklara att det kändes annorlunda. Hon förstod att det började närma sig och jag började ana det i samma stund som jag kände mig bajsnödig. Anna tillkallade en annan barnmorska och de började duka fram vagnar med verktyg och jag hoppades innerligt att det lilla livet skulle titta ut snart.
Jag ville gå på toa igen men bajsade lite på golvet istället och sen var det tillbaka till sängen. Och det här med att baja lite det hör liksom till, jag bad förstås om ursäkt men det sista jag tänkte på var hur jag såg ut och hur min kropp uppförde sig, spritt språngande naken med en enda uppgift, föda barn!
Så jag tog plats i sängen, ställde mig på knä och förstod att det var krystvärkar jag hade att göra med nu. Livet skulle komma ur mig och jag tog i för kung och fosterland. Dock mer sansad än förra gången och lyckades på något bra sätt andas rätt och inte trycka på efter att krystvärken avtagit. Som sagt, ska en föda fram en Chesterfieldsoffa så får man ju fasen försöka hålla fattningen så att flyttfirman inte spricker i sömmarna, om vi säger så.
Och på tredje eller fjärde krystvärken så rann soffan ur mig. Lättad och tacksam. Jag ville göra high five, få en fanfar och glädjevråla men inväntade Erlings skrik och fick sedan likt en secn ur Matrix rulla mig runt navelsträngen och sätta mig till rätta innan han kom till min famn. En sån förtjusande liten skrynklig gubbe med 10 fingrar och 10 tår.
Total lycka! Bragdguldet var i hamn och moderkakan skulle bökas ut. Alltså det här som kommer precis efter en förlossning, det tycker jag att man kan spola förbi. Eftervärkar, blödningar, mindre lagning av flyttfirma och sånt viktigt som ändå måste ordnas, men det gick bra. Det känns ju också, icke att förglömma, men med en livs levande liten människa i famnen är det givetvis en smärta som snabbt går över.
Erling var född och vår familj blev komplett.
Hur det var sen återkommer jag till…
