Två grader och regn. Lucia 2019. Erling har sjungit på julsånger sen början av november och är den busigaste och finaste pepparkakan jag sett. Och jag har så klart sagt ja till att fixa årets julfest på jobbet, vill få det mysigt och personligt. På Lucia och allt.
Nu jävlar ska kreativiteten flöda. Bakat saffranskladdkakor och vikt stjärnor av omslagspapper, valt ut färgmatchade skålar från min Marimekkosamling till snacks, skrivit allas namn på varsin pepparkaka, inhandlat öl och julmust, fixat välkomstdrink på årets glögg och Cava. Dukat så ini bängen fint att jag borde svida om till festfixare mer ofta.
Men först luciafirande hos Erling. Duktiga pedagoger som pyntat till Greta Thunbergs förtret med grön mossa från närliggande skog och kottar snötäckta av florsocker. Vi sjunger några sånger och äter sen glatt. Farmor är med. Så fint att hon kunde komma och hälsa på. Älskade farmor Rita som kämpar på. Fruktansvärda cancerhelvete. Detta ska gå bra. Vi alla är vid gott mod. Motar helvetet i grind.
Pedagoger, barn och föräldrar. En liten Pixibok till barnen och ingen pedagogpresent. Det kan omöjligt vara så att det bara är jag som tänker på det. Drar igång en insamling efteråt. Har styrt dessa presenter lika länge som jag varit förälder till ett barn på dagis. Det måste ändå ses som ansvarsfullt och vuxet.
Sista gången hos kuratorn i veckan, fullt med stämplar på högkostnadsskyddet så nästa blir gratis. Blir ingen nästa. Jag ska klara mig själv nu. Vara vuxen. Det ska nog gå bra, självbilden är lika skev som innan men mina relationer något bättre. Det är en annan femma. Men jag fick i läxa att vara kreativ sen förra veckan. Den blev underkänd. Jag vill inte göra något när jag är mest depp. Inte ta ansvar för någon mer än mig själv, knappt det, inte prata med nån eller förväntas göra något. Då vill jag bara vara på Öland. De öppna landskapen och jag mot världen. Jag räcker till på jobbet. Med råge. Sen är jag som en gnistrande sparlåga som sprakar till och fräser när skenet inte är rogivande lugnt.
Men som jag fixade en julfest då. Självklart med hjälp av några härliga nissar, men tomtemor kan hon. I röd tyllkjol med en legogubbe i örat och hyfsat ödmjuk inställning. Försöker ta åt mig av berömmet och känner mig stolt över att jag släppte ut kreativiteten. Den behöver ju blomma.
Jag tog med den gröna mossan från förskolans luciafirande, copy paste bara. Vi tänkte att återvinning ändå är aktuellt och något Greta skulle gilla. Jag hade med stora kottar, nästan vissna tulpaner, gamla mässingsljusstakar, äpplen i trä och min känsla för färg, form och komposition. Den skojar man inte bort. Och det blev så jävla fint. Eller hur? Och mina röda vimplar.
Bordsplacering med en pepparkaka som blivit mjuk, ett klassiskt godishus och sen italiensk buffé från Sorella och Fratelli. Alternativt julbord och det kittlar dödsskönt i kistan. Överblivet tyg som duk och stearinljus som brinner. Melankolisk julmusik så att man nästan somnar. Ivrigt julklappsspel och vinst av en raritet, min kollega Sonny Larssons första tryckta skiva med Motherlode. Behöver min gamla LP-spelare nu. Sen kwizz på skånska och snack, dans och undanplockande. Tomtemor alltså.
Somnade klockan fyra, varm av energipåfyllning, planer för 2020 och insmord med balsam för själen. Ha!
Och ett blogginlägg. Det var inte igår. Läste du enda hit? Tack i sånt fall. Skriva är ju kul. God jul!
Eftersom att jag anser mig vara världsmästare i att planera inredning, färg och form och drömma mig bort till allsköns utrymmen att renovera i huset på Öland så hoppar jag sonika över de där nödvändiga och praktiska delarna som att spackla väggar, täcka in möbler innan målning, riva upp golv för att lägga nytt och baxa bort en stor furutrapp för att göra plats för den där spiraltrappen i grönt. De drömmarna blir ju mer som ett nödvändigt ont och inte så tjusigt att gestalta på en moodboard, även om jag gillar det arbetet med så är det ju slutklämmen när allt faller på plats som är min kopp te.
Därför kan jag inte låta bli att planera rum för rum, tänka ut hur det skulle kunna bli, nästan beställa en tapetrulle eller två och i fantasin måla med kalkfärg från Jotun i kulören Soft Teal. För fy hundan vad fint det blir och jävlar vad gött att jag kan fylla mitt tivoli i huvudet med detta nu i stället. Så mycket mer tillfredställande för mitt välmående vill jag lova än att bli nerbrottad av prestationsångesten och inrullad i självkritik.
Ni ska väl få se hur det ser ut nu med förstås, men det här gröna, rosaskimrande med en tapet som väcker minnen från barndomen är ju inte lika mycket furu om en säger så.
Lite såhär är det. Vi har svarta dörrar idag in till sovrummen, finns två sovrum, ett stort med dubbelsäng och ett mindre med våningssäng. Nu har jag snöat in på det stora sovrummet fullständigt. Och de där svarta dörrarna ska vi återanvända men göra till skjutdörrar då vi kommer att bygga på väggarna och vill får mer utrymme i rummen tackvare att dörrbladet försvinner in i väggen.
Och eftersom man då också kan gömma dörrarna i väggen tänker jag att det vore tråkigt om det bara var en grå dörr som får stå där och gömma sig. Bör vara mycket roligare som dörr att vara gul och rosa tex. Därför tycker jag att dörren in till stora sovrummet ska målas gul, fräsigt värre. Den gula tonen tas upp från tapeten med mönster från Jobs handtryck, som ska få pryda väggen in mot det mindre sovrummet. Övriga väggar målas i färgen soft teal.
Jo, jag tackar ja. Som om det inte vore nog sätts rosa The Dots upp på den gröna väggen och en sammetsgardin i förslagsvis mörkgrön hängs upp vid fönstret. Kanske att en Unfold i färgen Burgundy hängs över sängen, att DLM bord blir sängbord och att den klassiska postern med citat från Andy Warhol placeras på väggen med tapeten.
Blir det rörigt eller har ni också redan flyttat in och bäddat ner er under täcket. Oavsett så är det som sagt så fint i mitt huvud. Nu ska det bara genomföras i praktiken också.
Min kära vän Tereza är ju en fixare av rang och bjöd in till surdegskurs på Malins hembageri i lördags. Bagare Stefan håller i kurser och jag var inte sen att anmäla mig och min lilla mor. Mamma Ulla som älskar att baka och som inte köpt bröd på vanlig matbutik på åratal tyckte förstås att det var ett roligt inslag. Däremot åker pappa Pohlman och handlar nybakat bröd på just Malins hembageri lite då och då.
Jag är ju en periodare när det gäller bakning och bakar sällan matbröd, men eftersom mamma nyss fyllt år så ville jag göra det här för hennes skull.
Dessutom tänkte jag ta revansch sen jag gick på högstadiet och fick 1:a i lilla bagarskolan, haha. Oklart vad jag fick för betyg i lördags men jag fick med mig tre exemplariskt bra hipsterlimpor och en påse knäckebröd. Visserligen kom jag på igår att jag glömde en plåt med knäckebröd. Yeah well.
Nu har alla kursdeltagare en surdeg att ta hand om och vårda. Jag lämnade förstås bort min till mamma för att jag kände att jag inte riktigt kunde ta ansvar för en sådan liten degbebis. Fast jag blev på riktigt sugen på att baka sånt bröd igen. Verkligen gott. Kan ni?
Och bor ni i Örebro med omnejd kan jag verkligen rekommendera en kurs i brödbak, roligt och lärorikt. Stefan har bakat sitt bröd på samma surdegsbas i 17 år, lite fränt ändå.
Nej, nu är det dags för måndag.
Hoppas att ni får en bra dag! Och deg 😉
Som ni vet är Öland mitt paradis på jorden. Mitt andra hem. Stället som ger mig abstinens om jag inte har möjlighet att komma dit minst 3-4 gånger om året. Stenhuset som ger mig ett lugn jag inte kan hitta någon annanstans. För att inte tala om naturen och havet som finns ett stenkast bort. Med en gnutta havsutsikt från tomten och vetskapen om att våra barn ska få uppleva liknande barndomssomrar som min bror och jag haft. Här snackar vi guldtacka, det räcker inte med några guldflagor här inte.
Och nu är det sisomså att jag lever upp i att Jocke och jag ska ta över huset på Öland. Jag är väl inte så bra på det här med att fånga dagen, leva här och nu, eller vad fan menas med det egentligen? Vi lever ju här och nu oavsett om man är bra på det eller inte. Rimligt bra är jag väl, men jag är också väldigt bra på att drömma mig bort till framtiden. Som det här drömhuset som vi nu ska förvandla till vårat, måla om, byta trapp, lägga nytt golv, dra om elen osv.
Som ni ser har jag redan planerat hur det skulle kunna se ut. Bra med jullov så att jag äntligen har lärt mig ritprogrammet vi har på jobbet. Jag har bävat lite inför det med tanke på mitt bristande tålamod, men när jag får vara kreativ och har tid, då håll i hatten vilket tålamod jag tycks ha.
Jag har förstås redan gjort två Blocketfynd, varav den där vilfåtöljen redan finns på plats och har blivit hela familjens favoritmöbel. Jag får ta en kölapp om jag ska ha någon chans att sitta i den. Och så lyckades jag komma över en nätt liten fin pinnsoffa vid namn Nesto som ska stå i hallen. Jag har beställt en kohud av Ölands bästa bonde och så ska det väl flyttas runt på möbler. Då är det ändå bra att ha en källare som är som ett möbellager, haha. Det här kommer bli så bra.
Nu ska vi bara få ihop logistiken och se om vi lyckas få klart det till midsommar. Det är ju fint på bild i alla fall. Och den där kaminen, den får vi se när den blir aktuell, men tänk så mysigt en blåsig höstdag att få ta sin tur i vilfåtöljen framför en sprakande brasa…
Sen drömmer jag förstås om köksstolar från Vitra, att bäddsoffan från IKEA ska få ett nytt senapsgult överdrag, att det svarta vitrinskåpet från köket hemma i stan ska hamna på Öland, att de där skinnfåtöljerna som vi köpte första året vi bodde i Rynninge för 25kr st ska trivas i stenhuset och att det gedigna träbordet som stått där sen huset byggdes kanske ska få en lack. Jag drömmer vidare och lever så bra som bara jag kan här och nu. Ha, man måste få drömma. En sak är säker, en grön spiraltrappa blir det i alla fall, det blir bra mot allt det vita.
Jag snurrar visserligen vidare i min existentiella karusell men jag anar att åkturen kan vara över snart, tänk så skönt det vore. Emellanåt går det så där fort som när Pippi Långstrump springer runt utav bara helvete och Kling och Klang ramlar i en hög när hon hastigt stannar. Metaforiskt så är det väl lite så, full rulle med styrning från konstapel av prestationsångest, men med en något dålig broms.
Säger jag högt vad karusellen drivs av så blir jag ju full i skratt. Och nu skriver jag väl i gåtor här, men det här med höstdepp och elände utan anledning är ju en jävligt stor gåta. Åtminstone för mig.
Därför har jag träffat en kurator två gånger, första gången var det inte särskilt muntert. Jag snorade upp ett helt paket av tårvänliga servetter och kände mig alldeles tom när hon frågade vilka tre saker jag ville uppnå den dagen. Konstpaus de lux.
Vara snäll. Inte arg. Och titta på julkalendern utan tjafs. Bara en sån sak, få kidsen att fatta traditionen och försöka vara tysta i 13 minuter. Omöjligt. Lämna rummet om man inte heller vill se är inte aktuellt för man vill ju ändå vara med på något vis.
Sen kanske det bara är jag som tycker att julkalendern är bra i den här familjen, som skrattar åt skämten som barnen inte förstår och tycker att det är en mysig grej att titta på tillsammans. Lite för höga förväntningar i vanlig ordning.
Hur som helst, senast jag var hos kuratorn så var det mer muntert. Jag kände mig gladare trots att jag fällde en och annan tår även då, hon tjatade vidare om de där guldflagorna i vardagen och jag mådde nästan lite illa över carpe fucking diem, men så kom vi in på kontroll och påverkan. Vad kan jag egentligen kontrollera och påverka?
Det är sannerligen bara mina egna handlingar, men ack så mycket energi jag lägger på att tolka andra, bli förbannad i tystnad, knyta näven i fickan, försöka passa in för att jag tror att det är så jag ska vara istället för att passa på att vara precis som jag är. Och så sa hon såhär, tänk som en hund, kan du inte leka med det, inte äta det, då kan du pissa på det och gräva ner det.
Så hej, pissa och gå vidare. Och färga håret rosa. Det gjorde jag precis. Som flamingons näbb fast i min lugg. Det kanske ni får se någon gång. Nu ska jag minnas alla sommarens guldflagor och ta den rosa luggen och hoppas på skönhetssömn utan inträde på mitt ångestdrabbade tivoli 😉
Jag ska väl inte hålla på och älta det här egentligen men jag förmår mig inte riktigt att komma på bättre tankar. Jag tittar på bilder från sommaren och tycker att det är helt sjukt att vi då kunde ta ett kvällsdopp hela familjen vid bryggan på Öland kl. 21.20, springa i vattnet och spegla oss i solnedgången. Och det är ju sånt man ska komma ihåg nu när man är dödens trött vid samma tidpunkt, det har varit mörkt som på natten sen kl 16.00 och det är svårt att lura sig själv till ljusterapi och gladlynta påhitt.
Jag har visserligen inte provat ljusterapi, men jag känner att det ändå inte funkar. Mig lurar man inte så lätt, haha. Kanske att lösningen är att fly landet till sydligare breddgrader. Men innan dess så ska jag fortsatta titta på ljuvliga sommarminnen. Och rätt vad det är så har jag ju kommit på bättre tankar, snön kanske kommer och ljusnar upp det hela och sen så är det ju vår igen.
Det är så irriterande att jag blir förbannad på mig själv, vad har jag att känna mig oglad över? Nej precis, inte ett jävla dugg. Jag har allt jag kan drömma om och lite därtill. Kom igen nu fru Hjortsberg, tänk efter, upp med smilbanden och försök se mindre ut som en ledsen hund. You can do it 😉
Och just det, inte nog med denna sinnesförvirring, jag har även varit förkyld i tre veckor vilket innebär, ingen träning, så klart. Men med tanke på att det är min bästa terapi så känns det ju extra drygt att inte kunna självmedicinera med motion och endorfinpåslag. Halsont i skrivande stund, irriterande så hälften vore nog. Om jag ändå var träningsfrisk, då skulle nog resten blir bra ganska fort.
Jag tror det är såhär, jag måste varit en björn i mitt förra liv, min själ tillhör en björnhona och har således gått i ide. Jag får se det så och försöka önska att jag blir en kanariefågel eller annat exotiskt djur nästa gång 😉
Men nu bestämmer jag såhär, hej då länge november, du kan dra åt schmelvete och välkommen december, nu tar vi omtag, famntag, hantag och kyss och kärlek så blir allt bra. Så gör vi.
Fenomenet Black Friday är ju konsumtionshets utan dess like, men ändå passade jag på. Om jag inte tycker att jag passar in så kan jag ju passa på istället, haha. Så jag klickade hem julklappar till mig själv, två par snygga och sköna skor från Gram shoes.
De där med svanen, kom igen så fina! Och de andra svarta villhövde jag med, med argument att jag inte har några fina lågskor utan då bara går omkring i Nike Air Max. Så för den kontorsråtta jag är så blir det där ypperliga julklappar, funderar dock på att bara slå in skokartongerna och börja använda skorna redan nu. Allt för att lätta upp min melankoliska sinnesstämning.
Och en guldranding kostym, jo jag tackar ja. Dock är inte korvdräkten till mig, även om det hade förstärkt mitt smeknamn sen min tid på IKEA, men det är Franks luciakläder. Eller han säger det i alla fall, att han helst ville vara en sumobrottare men att vi inte hittade någon sådan dräkt så då blir en korv med bröd och tomtemössa minst lika bra.
Finns väl livliga diskussioner om Lucia men på vår förskola så får barnen vara utklädda till vad de vill eller inte alls, och är det någon som inte har kläder så kan man låna luciakläder på förskolan. Jättebra ju. Det gulligaste, Franks förskolebuss ska nämligen komma och lucca hos oss på mitt jobb. Tänk er en hel busslast med gulliga luciaungar. Och en korv med bröd 😉
Sing hallelujah! Eller midnatt råder går också bra.
Nu är det dags för en solig söndag ser det ut som, det livar alltid upp 🙂
Jag tror att min återkommande höstdepp anföll mig med buller och bång i år (synonym; med stort oväsen, ja, inuti mitt huvud), jag har liksom förträngt att jag sannerligen kan bocka av kriterierna för en ”årstidsstyrd depression”, särskilt med tanke på att sommaren var så magisk. Att jag har rest mer än någonsin tidigare i år och att Brittsommaren höll mg i handen i början av oktober.
Sen blev allting brunt. Och grått och dimmigt. Minns inte senast jag såg solen. Jag känner mig som väderprognosen, grå och tråkig. Som att jag spolat bort min kreativitet i ett varmt sommarhav, förlorat drivet till att motivera och inspirera andra så pass att jag helt sonika inaktiverat mina Instagramkonton. Skönt visserligen, men ändå.
Jag tycker ju egentligen att det är jätteroligt och att det är ett intressant socialt fenomen, men när applikationen ”skärmtid” på telefonen berättar för mig hur många timmar jag lägger ner på att scrolla igenom bilder efter bilder utan något egentligen syfte till ett bättre välmående så fick jag lov att ta en paus.
När det känns som att man har byggt upp ett tivoli av självkritik och inte riktigt förmår sig att hoppa av sin karusell byggd i gråskala så är det ju omöjligt att inspirera någon annan om jag inte ens hittar motivationen för att själv steppa upp.
Mitt förnuft får förstås nypa sig i armen var och varannan dag tack vare det fantastiska liv jag lever med min fina familj, men när jag utan anledning fäller en tår och känner mig otillräcklig, då är det inte jättemuntert. Och det är ju ingenting som har inträffat, än att just hösten har dragit sin mantel över landskapet och att det lackar mot jul. Lite som när den första snön kommer och det blir kaos, man vet liksom om det men lyckas ändå inte förebygga och ligga steget före.
Så hold your horses, ni behöver inte vara oroliga, jag behöver bara en viss radioskugga för att istället lägga tid på det som jag mår bra av. Som det här, skriva av mig, samla sommarens bilder i långa rader och kanske till och med hinna måla något då och då. Försöka locka fram kreativiteten fast dagarna aldrig uppnår fulltgott dagsjus.
Jag tror att det kommer fungera, och min paus från Instagram kanske inte blir så långvarig eller så blir den det, jag ska bara analysera några varv till inne på mitt tivoli för att få svar på vem jag tror att jag är, vem jag vill vara och vem jag är. Låter allvarligt, är nog inte en sån big deal egentligen, bara börja tro på mig själv igen och fatta vad som är viktigt…
Så, let’s blogga igen. Upp och ner, hur som helst, glatt och melankoliskt, som livet är. Alltid finns det ju något att glädjas åt även om man skulle behöva ljusterapi dagarna i ända. Yeah well kul om du hittade hit igen 😉
Och för två veckor sedan var som sagt mannen och jag gäster på ett alldeles magiskt bröllop på Marstrand. Jocke var bestman och jag var hans fru med kamera alltid redo (no shit). Denna gång säkert mer irriterande än helgen innan. Men äsch. Som tur var hade bröllopsparet bokat en riktig fotograf, som tar så fina bilder att jag smäller av. Kolla in hennes sida här vetja.
Det var Jockes bästa vän sen barndomen, Albert som gifte sig med sin makalöst vackra brud Camilla. Hur snygg får man vara liksom? Jag får dåndimpen. Och dra på trissor, jag kände mig inte så tokig jag heller, särskilt inte med tanke på att jag lyckades få till någon slags håruppsättning. Men nu ska vi ju inte prata om mig. Nej och åter nej.
Jag tror väl inte att det behövs några ord här egentligen. Men allt var så himla genomtänkt och fint. Vi kom dit på fredagen, åt varsin hamburgare på hamnkrogen innan en godnattssömn på Marstrands Havshotell. Eller jag sov som en stock, bestmannen sov väl sisådär. Sen världens godaste hotellfrulle med havsutsikt för att sedan pimpa lite i festlokalen när Jocke arbetade upp sin nervositet inför kvällens tal. Min man alltså, han överraskar emellanåt så att jag blir alldels rörd.
Men innan tal och skål och klackarna i taket var det en superfin vigsel i kyrkan på ön, färja över och rispåse i hand. Lyckotårar och vackert uppklädda gäster i långa rader. Hårresande sång och gulliga ungar med rosenblad.
Ja, jag säger då det. Bröllopsyra när den är som bäst. Albert och Camilla, ni är fantastiska och jag är så glad att jag har lärt känna er och önskar er all lycka.
Jag sitter och går igenom korten jag tog på bröllopet för tre veckor sen, blir alldeles yr av all kärlek och filstorlek. Som sagt, jag knäppte kort från höger och vänster, betedde mig som Hacke hackspett på julafton, möjligtvis något irriterande men inbillar mig att jag var smidig som en ninja. Ha.
Vissa bilder skarpare än andra. Förstås. Men det har vi ju redan gått igenom. Skillnad på proffs- och hobbyfotograf, i runda slängar. Men nu har jag nog rensat klart och tycker att jag med stolthet kan lämna över en hel drös med kärlek.
Så fint ju, att bli herr och fru. Nästan så att jag vill gifta om mig.
Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Arbetar heltid som inredningssäljare på Input Interiör och driver mitt företag vid sidan om.
Övrigt: Blev mamma till Frank i januari 2013 och mamma till Erling i mars 2016. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.
Bloggen: Här finns personliga inlägg om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.
Så välkommen hit!
Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna - länka och meddela gärna mig.
Viktigt meddelande från min mor: Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se :)
