Vilken dag…

Efter en välbehövlig sovmorgon trodde jag aldrig att jag skulle kunna prata utan att hosta eller tvärtom. Jösses Amalia. I går när jag gick och la mig med en sup hostmedicin i strupen så trodde jag på fullaste allvar att jag skulle känna mig bättre idag. Hade statusraden på Facebook gått att prata in hade både ni och jag förstått att så inte är fallet. Lika illa som igår alltså.

Trots det åkte jag till jobbet där jag fick ny energi och sattes på prov då brandlarmet brakade loss strax innan klockan 14. Joråsåatt. Upp med barnen som knappt vaknat från vilan, ut ur huset, kontrollera, räkna in. Som tur var ringde Securitas lika snabbt som larmet kom igång, jag hade telefonen och svarade först att jag tror att läget är okej. Men ack så fel jag hade.

På en annan avdelning hade rummet blivit rökfyllt. Satan i gatan! Där låg nämligen några papper som precis hade tagit eld på spisen. Av någon anledning blev jag lugn, ropade in kocken och vi löste situationen.

Då var läget under kontroll och inga brandmän behövde rycka ut, även om det hade varit finfin fredagsunderhållning för våra barn. Men vi behöver ju inte överdriva.

Summa summarum, det går vansinnigt fort när faran så att säga är framme och glöm för tusan inte att kontrollera spisen när det finns barn i närheten!