Vide Vind

Inte nog med att rethostan driver mig till vansinne och stormar på precis när jag ska somna, vinden har verkligen friskat i ordentligt här idag. Lugnet före stormen infinner sig oftast på morgonkvisten och ger ett sken av att det kommer bli en lugn och fridfull dag i solen, men nej, nej.

Det är bara falsk marknadsföring för att få oss människor, (läs mig), att behålla hoppet om våren. För sen när jag tar på mig mammas gamla skinnpaj och nöjt beger mig till jobbet med ett konstaterande, att fasen vad fin jag är med röda strumpbyxor och röd skinnjacka med axelvaddar likt en vinge på en bil. Så blåser jag nästan bort. Jag blir som en röd ballong som lyfts upp mot skyn för att samspela med skrattmåsarna och titta ner över alla tillsynes svartklädda invånare.

Och stackars viden. Den pallade inte trycket. Den gav upp och la sig raklång över cykelvägen med sina ludna knoppar. Alldeles stilla, alldeles luden och mjuk. Bara sådär. Därför bestämde jag mig för att några grenar fick följa med hem och snacka skit med den sorgsna tulpanbuketten som ingen annan ville köpa. Lite som den fula ankungen i blomkylen.

Så nu står viden där och känner sig mjuk och skön trots uppbrottet från moderskeppet och jag är glad att axelvaddarna inte tog mig till nya höjder…