Tunnan Hjortsberg

 Armbandet kommer från Lindex och kostar 100:-, 50 av de går till bröstcancerfonden. 

I går var jag inte ett dugg road över att vara gravid. Idag däremot försökte jag byta tankemönster och drog till med både smink och armband till jobbet. Lättlurad, svar ja. Jag är visserligen inte mer bekväm i min roll som preggo idag, men det känns lite bättre. Och i relation till vad armbandet ger för signaler, dvs. att jag stöttar bröstcancerfonden så är egentligen nedanstående graviddravel en piss i Mississippi. Med det är så jag känner mellan varven. I fall ni undrade.

Jag vill väldigt gärna ha barn och kommer att älska den lilla rackaren med hela mitt hjärta, men det här med att vara gravid, tack men nej tack. Jag känner mig som en tunna, en tunna med bly. Och det är ju inte så konstigt, jag har gått upp 13 kilo och det frestar på så att säga, men som sagt, hur skulle det vara om kroppen samarbetade lite med min goodwill eller ska jag säga höga arbetsmoral…?

Bara för att jag böjer mig ner och per automatik får ont av bara den rörelsen så behöver väl inte halsbrännan ge mig sympatismärta i samma moment likt en form av vulkanutbrott… Men jo då. Jag knaprar Novalucol som om det inte fanns en morgondag och har gett Gaviscon en chans. Smakar skit men lindrar i en timme ungefär innan nästa härliga halsbränna gör sig påmind och karriären som eldslukare inte känns allt för långt bort.

Hormonerna spelar mig ett spratt och inga andra brallor än preggopants går att använda. Förstås. Och visst är det med en gnutta ironi jag skriver det här, för det är inte självklart att man kan bli gravid och få barn, jag ser det som en slags gåva, absolut, men jag är inte helt tillfreds med vad processen gör med mitt annars så glada och energirika humör. Och egentligen är det ju inte så illa, men det är klart att det känns. Och det är ovant.

Och det här med att plocka upp leksaker efter 16 glada barn på dagis, det blir snabbt många vulkanutbrott och en överdosering av Novalucol. Att sedan lyfta samma skara och byta blöja gör inte att jag känner mig tyngdlyftarstark och stolt tar på mig träningskläderna och pallar mig i väg till ÖKK, sneglar lite extra på snyggingen i spegeln och tänker, jädrar vad stark jag är. Nej och åter nej. Jag gravidbölar en skvätt och längtar till våren då lillen i magen och jag inte längre är samma person…

För den i magen tycks må alldeles förträffligt bra och dansar magdans med mig dagarna i ända, jag köper stora mammakläder och små babybodys, vad var det som hände?

Kommentarer

  • fd. köttbullekvinnan ina säger:

    glöm de där knapriga/brusiga varianterna, rennie, novalucol och resten , de hjälper ju bara medans man dricker/knaprar.

    LOSEC is the shit, jag lovar! verkar ett helt dygn minst, prova jag vet att du vill, DO IT, DO IT!

    sådär nu har jag hetsat klart, men oj vilken lättnad det var när min barnmorska gav mig tipset om ljuvliga losec.

    Lycka till!

    Den 6 oktober 2012 kl. 21:33
  • Eva säger:

    Tack Ina!
    Det kanske får bli så, har ett förflutet med Losec så vi kanske kan ta upp vår kontakt igen 😉

    Den 7 oktober 2012 kl. 21:20

Kommentera