The familjebil

Ja, vi slog på stort och lånade ett slagskepp med mindre stall under huven och kände in komforten. Det hände inte mycket när jag tryckte plattan i mattan om vi säger så, men den var så stor och rymlig att jag knappt såg Frank i baksätet. Om vi jämför med våran pizzaracer som vi har nu och som jag efter helgens provkörning inser att jag verkligen gillar, så var slagskeppet sannerligen mer lämpligt för vår familjekonstellation. När vi hade packat bilen lagom full med Franks grejer så kändes den fortfarande tom. Mycket bra betyg.

Sen att det är en jädra massa knappar och reglage som man kan pilla på likt ett mindre flygplan kanske känns lite onödigt, inte vet jag. Och att det där kittlet i magen tycks utebli vid acceleration samt att motorljudet är lamt, det är väl inte det som är prio på en familjebil. Tydligen. Men annars, det är klart som tusan att den var bekväm att köra och åka i, men som sagt, inte jättemycket kräm de la kräm, som vi säger i familjen.

Så, jag måste nog inse att det inte är kusarna under huven som ska avgöra vad vi ska ha för framtida bil, tyvärr. Om det gick skulle jag förstås bygga om våran sedan till en combi på ett knyck, då skulle saken vara biff och jag skulle inte behöva fundera på vilken bil som passar oss bäst. Busen, som pizzaracerns heter, kommer vara lite svår att skiljas från men med en kombi så får vi verkligen plats, utan problem. Om det blir en BMW eller inte, det återstår att se.

Och innan dess hinner jag ju vänja mig vid tanken. Jag får helt enkelt bearbeta min separationsångest från Busen i samma veva som i-landsproblemen läggs på hyllan och jag återgår till att vara tacksam för livet. Vilket är typ nu.

Tack Carlsson bil för lånet och förlåt för att jag torkade av imman på insidan av rutan med min scarf, dåligt, jättedåligt. Jag vet.
Men jag är ivrig och jag ville se ut.
Hepp.