Strax efter fem

Egentligen skulle jag bara ge Frank välling när han bestämt ställde sig upp i sängen och sa ”lälling”, sen skulle jag också somna om ett tag för klockan var ju bara strax efter fem. Men nej, daggen i gräset ropade efter att få blöta ner mina knän genom jeansen och solen ville så gärna värma mig och bevisa att det inte alls var så kallt som jag trodde. Jag kisade nämligen bara på termometern innan jag hoppade i stövlarna med grande Helly Hansensockor, drog på mig en gammal höstjacka och stoppade ner pappas slitna skinnhandskar i fickan då de var de enda i vantväg jag kunde hitta. Och så en mössa på det. För säkerhets skull.

Sen gick ut till fåglarna, havets kluckande och naturens tystnad. Den som inte alls är tyst i morgontimmen utan alldeles, alldeles underbart livlig och rofylld. Stannade upp i kohagen och fick syn på spindelnätet, gick vidare längs med strandkanten och irriterade fiskmåsar och tofsvipor. Stod still och andades in den goda luften, hörde göken på avstånd och råmande kor en bit bort, näktergalen i busken och gravänderna på sjön.

Jag gick min finrunda, försökte fånga svalorna på bild när de åt sin frukost precis ovanför vattenytan, misslyckades med att få dem att fastna på bild men lyckades lägga dem på minnet. Hittade smultron till Frank och Vincent och strosade hemåt igen. Mötte några kaniner och hälsade på korna.

Jag älskar dessa rofyllda mornar som är strax efter fem även om sängen är som skönast då, så är det värt varenda minut av blöta knän och fotoskott ifrån höften…

Kommentera