Som en parkerad cykel…

Jösses Amalia! Hur trött kan en förskollärare bli efter en fullspäckad dag? Och då har inte ens barnen börjat. Ha. Jag är trött som en parkerad cykel, har cyklat flera mil genom Helianthusskogen. Jag ser i kors, min nervositet för nästa vecka har gjort mig trött, energin konverterades till huvudvärk, eftertanke och planering. Matt är rätta ordet. Men inte som i negativt matt. Jag är liksom positivt matt och längtar redan till morgondagens utmaningar.

För varje dag som går förstår jag att jag är en av huvudspelarna på den här arenan, nästa generations förskola. Och tillsammans med mina sprudlande kollegor ska vi göra mål, vi ska vara ambassadörer för Helianthus, visa förskolevärlden vilka som är bäst på marknaden när det gäller att vårda våra små liv, ge dem trygghet, service och lärande. Just det känns självklart, men vägen för att lyckas känns spännande, oviss och aningens krokig.

Efter gårdagens möte med Solveig tvivlar jag inte en sekund på att vi inte kommer lyckas, vi ska vara och förbli förskolan som spelar i den högsta ligan!