Skumtimmen

Igår vid den här tiden hade jag precis kommit in efter min skumtimme ute vid fyren. Jag åkte liksom dit efter solnedgången för att kolla läget lite, bara vara, andas in havsluften, halka lite på stenarna och filosofera i takt med vågornas kluckande. För tjena mittbena vilken kväll det var, jag hade kunnat somna på den fallfärdiga bryggan, blivit vaggad till sömns av havet och vaknat som havsfrun…

Men när jag stod där på ena sidan av staketet och hörde sorlet från två röster och en skällande hund tänkte jag att jag lika gärna kunde fråga om jag fick ta några kort på fyren från andra hållet. Jag menar jag hade ju ändå stativ och stövlar och var redo för en skumtimme vid fyren. Det händer ju som aldrig annars att man stövlar in och tar kort från andra sidan, alltså. Stövlar och stativ är inget konstigt alls gällande undertecknads outfit, snarare regel än undantag.

Och damerna där bakom buskarna på andra sidan staketet var så vänliga och sa att jag så klart fick ta så mycket kort jag ville, men först efter att jag hade gjort en snabb presentation om vem jag var, sen var det bara till att spatsera runt till mörkerseendet hade stämplat ut.

Damerna bjöd mig gärna på ett glas vin och småpratade lite om herren i huset och om livet på ön, båtarna de hade seglat med som numera hade nya ägare och om sonen som hade kurser i konst. Jag tackade nej till vinet eftersom jag tagit bilen, men satte mig ner och småpratade gärna en stund.

Så jag gick runt ett varv på udden, insåg att jag hade hål i stövlarna när jag försiktigt smög ut i vattnet, att det fort blir mörkt om ett kort tar ca 13 sekunder att bli till och att benbrott vid klättrandet på de stora stenarna inte kändes allt för långt borta.

Så som sagt, när mitt mörkerseende hade stämplat ut och kameran inte längre kunde hitta objektivet för att det var för mörkt trots att det med jämna mellanrum blinkade till tackade jag damerna för att jag fick smyga runt, hälsades välkommen tillbaka och åkte hem i familjeskeppet och knoppade in…

Kommentera