Hejdå 2025 och hej psykbryt…

Vad jag skrev den 7:e januari 2026 efter ett alldeles för härligt jullov på Öland och alldeles för få dagar hemma i Örebro för att hinna acklimatisera mig till civilisationen och hemmets överflöd av bös…och kom ihåg, nypa salt, det är det du tar mig med. En nypa salt. Till berättelsen hör också att dagen innan var jag en exemplarisk mamma och fru då jag gick upp i ottan, fixade matsäck, kokade kaffe och varm choklad, samt packade bilen för att sedan köra hem familjen från Öland till Örebro med ett stadigt ”tio i två grepp” på ratten…

Men varsågod för svajigt psyke.

Och så kom den mentalsjuka människan fram. Hon bor i Örebro, i källaren, ångestens avgrund. Barnen behöver bättre vinterkläder. Det finns där nånstans. Jag skulle snabbt bara åka och handla lite, typ en fryslåda till lunch ialf, kl. 10.35. Börjar 11.30.

Erling kommer in från snölek och fryser om fötterna, snö i skorna och för korta brallor. Sockorna av fryspåsar fungerar inte så bra. Visste att jag sett ett par termobyxor i tvättstugan, det ska finnas ett par blå och ett par i orange. Känns som det var nyss jag såg dom men antagligen några år sedan, när Frank var kortare än 175 cm.

Hittar inga vinterkläder. Är själv redo med mina lurviga moonboots och färgglada vinterjacka med tuttar på ryggen. Ska som vanligt bara fixa detta snabbt så att jag hinner. Lagt mobilen, bilnyckeln och tomma tygpåsar i trappen. Jag hinner bli arg och säger till Erling att jag blir en dålig människa nu. Han blir ledsen. Jag är ledsen bakom sminkade ögon.

Går ner i källaren, längst bort i rummet där bergvärmepumpen står och surrar på sin högsta decibel. Får gå dit i sidled pga allt bös. Sätter mig där på en låda, antagligen full av osorterade verktyg. Stödjer armbågarna på knäna och lutar hakan i händerna, gömmer mig under luvan. Stirrar på tre säckar med betong, undrar om det räcker för att mura in mig själv i källargolvet. Skulle få plats om jag la mig som ”björnen sover” fast då behövs nog mer betong. Utanför fönstret och runt husknuten leker Frank med en kompis i snön.

Tänker att jag leker kurragömma här nu. Fast ingen annan är med och leker, ingen vill leka med en arg mamma. Tänkte också ha tålamod till att Jocke skulle hitta mig 11.15 och skjutsa mig till jobbet. Tålamodet räcker inte dit, försöker sitta där med mig själv, tårar bränner i ögonvrån men jag släpper inte ut några, har för fan sminkat mig för första gången på 18 dagar och ska till jobbet. Bete mig!

Jag går upp från källaren. Byter lurviga moonboots till grönglittriga sneakers och säger att Jocke kan välja om han vill skjutsa mig till akutpsyk eller till jobbet med hopp om att jag är gladare när han ska hämta mig. Hagga.

Undrar återigen hur fan vi kan ha det såhär även om jag allra mest undrar hur fan jag kan vara såhär.

Kommer i tid till jobbet, en kvart innan avspark till och med. Kors i. Jag har jävligt svårt att välja glädje när jag precis innan valt psykbryt, så nog skiner det inte om mig. Har förstås glömt lösenordet också. Vad bra.

Försöker lista ut det, korvstroganoff, ostfralla, kom igen nu! Men icke. Ringer kommunsupport och får tips men lyckas ej, fel koder i autentiseringsappen, det görs ett ärende och han säger att någon kommer ringa upp om en timme eller så, så ha din mobile nära, IT är på lunch nu. Absolut. Du anar inte hur jävla nära jag har mobilen.

Ingen ringer upp, jag ringer tillbaka och får prata med någon annan som kopplar mig vidare och huxflux har jag gjort ett nytt lösenord med örtielva tecken svårare än synden att lista ut och tre timmar efter påbörjad arbetsdag är jag inloggad på kommunens dator och inuti brinner självhatet om hur värdelös jag är, kom i tid men kan inte komma ihåg ett jävla lösenord eller ens försöka vara lite glad.

Igår var jag bäst, idag sämst.