Septembers sista…

Älskade Öland

Septembers sista magiska morgon. Förmodligen. När Jocke kom hit och morgonsolen var alldeles röd pinnade jag ner till havet, Frank och Jocke fick joddla vidare i sängen. Jag tog på mig mina fodrade gummistövlar, mammas gamla fleecetröja och brorsan gamla dunjacka. Och lite till däremellan förstås. Påpälsad och redo för ännu en soluppgång, ännu en magisk morgon. I mitt paradis.

Jag vet att jag är tjatig, men jag känner att jag måste dela med mig av det här. Även om det förstås är mycket, mycket mer känsla i att uppleva det på plats. Och kyligare. Så tror jag allt att ni kan bli lite hänförda på avstånd, se det vackra och kanske få en liten längtan till havet eller sonika nöja er med ett besök här.

Hur det än är så älskar jag det här stället, där havet ligger ett stenkast bort, där den lilla sandstranden har sällskap av en trasig Brassestol som skvallrar om varmare sommardagar och där kossorna och deras komockor blänger på mig där jag stövlar fram.

Och jag tror att det här var septembers sista magiska morgon, i alla fall för mig.