Semesterkaraktär

Var det någon som sa att jag höll på med min bästa version? Har jag drömt det eller är det mitt eget hittepå? Och var det någon som sa att det krävs karaktär för att klara uppdraget. Alltså kom igen!

Precis som när vi senast befann oss i detta paradis, mitt andra hem, min oas av natur och varma minnen, kärleksfulla måsten och god mat så är karaktären som bortblåst. Hoppsansa.

Nog är det som Tereza säger att det är inte mellan jul och nyår som du blir tjock utan mellan nyår och jul, så inte fallerar min version på en veckas semesterätande, men hujedamig vad jag har ätit. Och den där känslan ni vet som gnager lite när man liksom vet att man egentligen inte gör som man har tänkt men ändå för handen till munnen med diverse kakor, bullar, burgare, kroppkakor, grillade marshmallows, friterade bananer med mjukglass och sirap. Och sånt. Vet ni vad jag menar? Den känslan är inte riktigt överens med mig, om en säger så…

Hör ni precis som jag Anna Skippers upprop på du är vad du äter, ser ni listan framför er som läses upp och bordet med en hög av onyttigheter, jag smäller av vad gott det är. Och jag förstår att det kan gå över styr åt båda hållen, för äta kokt torsk och broccoli kommer jag inte göra resten av livet, men försöka hålla formen ska jag sannerligen göra mitt bästa för att lyckas med. Och nu kan ju det här verka godtyckligt, precis som att jag firat min resa med att äta som en mammut som gått sin livs väg och äntligen hittat föda, berättat för de jag mött på vägen hur man kan bete sig för att förändra sin kroppshydda och sedan slicka mig runt munnen och klappa mig på magen och gå tillbaka hem igen…

Det är banne mig livsfarligt att umgås med mer eller mindre elittränade människor som kan stoppa i sig allt tack vare att de är så tränade, jag har ju inte kommit riktigt dit än. Att ha en feeder i sällskapet bådar ju inte riktigt gott inför morgondagens rymdvägning. Att jag dessutom har lämnat karaktären hemma och ätit allt som kommit i min väg är förstås inte heller riktigt bra. Och om sanningen ska fram så är det här bara svammel av nervositet inför den där jädra vågen. Fjantigt så det förslår men det är som om det blir ett bevis på det jag har åstadkommit hittills och ett kvitto på var jag är på väg…

Så nu knäpper jag upp jeansen efter kvällens gourmetmiddag på Kalk, går en stadig powerwalk innan frukost men långt efter fem och sen drar jag in magen och hoppas fira någon slags 20årsdag imorgon runt lunch. Haha. Vad som helst under 33 år och jag är nöjd.

Tänk så det kan bli.
Och förresten, det var nog tur att vi gick till Kalk i kväll och orkade gå hem för redan då känns det ju lite bättre.
Nej, nu ska den här tantaluringen sova.

Sov gott raringar!