Run Forrest, run!

Jag vet att jag är lite inkonsekvent nu eftersom jag tänker skriva om årets första löprunda utomhus. Men som sagt, det stundande bröllopet och känslan av att må så vansinnigt bra av motion gör att jag inte riktigt kan låta bli att dela med mig. Baciller och bakterier har dock hindrat mig från träning i några veckor men nu var det äntligen dags att slå på stort.

Jag tog med mig min goda vän Erika och satte fart i femkilometersspåret. Och det var jobbigt och tungt. Jag fick säga åt mig själv, kom igen nu, det här klarar du. Med Elles råd i bakhuvudet gick vi de första tio minuterna, vilket blir den första kilometern, sen sprang jag resten. Och gissa om det är härligt att springa i skogen när fåglarna kvittar och solen letar sig in mellan grenarna. Svar ja. Run Forrest, run!

Men vet ni, innan Elle lärde mig att tycka om att springa för motionens skull, så var min inställning att jag springer bara om jag blir jagad. Som tur är har jag aldrig blivit jagad och om jag mot förmodan skulle bli det, så kan jag i alla fall springa ganska fort nu.