Potatisexpressen

Med ett skoskavsplåster på tummen som följd efter en ”rafsa-igen-potatis-fårorna-tävling” ser jag nu fram emot färskpotatis och sill. Det tar väl en liten stund förstås, men nu är knölarna i jorden och arbetet som jordbrukare över för den här gången. Och det gick fort som sagt. Potatissekten hade för ett ögonblick generationsskifte och blev potatisexpressen.

På avstånd hörde vi hur åskan mullrade och jag som har åska som mitt värsta deklarerade att det här med att stå på ett öppet fält är inget att rekommendera vid blixtar och dunder. Så vi arbetade på, som tur var hade Moder Tereza med förstärkning i form av tre snabba 20-åringar med eller utan gympaskor. Innan hade grabbarna undrat hur stort landet var, Tereza drämde till med ett tunnland. Haha. Skrämselpropaganda. Landet är väl typ som bassängen på Gustavsvik.

Nåväl. Vi stegade ner de olika sorterna, en potatis ner och en fot emellan. Asterix, Amandine, Rooster, Cherie och Challanger. Potäto potato.

Det var så rackarns varmt och vindstilla att svetten vattnade potatisarna innan regnskuren fyllde på. För det var inte bara knölarna som kom i jorden med expressfart, fikat hann precis tuggas ur munnen innan regnet började ösa ner.

Men nu är som sagt arbetet som jordbrukare över för den här gången, nu hoppas vi bara på bra väder och vind för att få en fin skörd. Så att ni vet.