Poeten och jag

Efter jobbet så följde jag med Jocke och hans jobbarkompisar till Ervalla. Där skulle det nämligen ridas islandshäst. Och jag har ridit en gång tidigare och det var där. Inte för att jag kände mig trygg på något vis. Men jag tror banne mig att det var samma häst som fick utstå min skräckblandade förtjusning. Fakur hette han, betyder ungefär poeten på isländska.

Det gick så bra. Över förväntan. Kanske hade vädret en stor påverkan. Men första gången jag red, alltså förra gången jag var där, vilket var för en sis så tre år sedan, då så var jag på riktigt rädd och tyckte att det gick skitfort bara hästen rörde på sig. Men nu, jag var lugn som en filbunke. Så länge som poeten och jag bara gick, men sen sa ledaren; galopp.

Jösses, galopp, är hon galen?! Jag trodde på allvar att jag skulle galoppera av poeten. Men jag kom snabbt på hur bromsen fungerade och vi saktade ner. Men nästa gång det var dags, då la vi oss i omkörningsfil och hittade en luka tre hästar längre fram. Finemang. Bra galopperat poeten!

Så nu är jag stolt för att jag trots kramp i foten under galoppen faktiskt vågade galoppera. Och jag kan sannerligen förstå tjusningen med att rida ute i naturen, men jag har redan ont i rumpan och bara för att jag och poeten kom bra överens så betyder det inte att jag ska börja rida. Nej, nej, det räcker med att jag besöker honom var tredje år.