Personligt vrålrekord

Frank har precis haft ett personligt rekord i katastrofläge här. Håll i hatten! Stackars liten. Jag fick lov att hämta öronproppar för att inte själv gå åt. Och i vanlig ordning har jag ingen aning om vad det kan bero på, men svordom vad ont det gör i hjärtat när inget hjälper. En timmes vrål och det är inte bara salta tårar som rinner utan svetten lackar kan jag säga, på både honom och mig.

När jag inte trodde att det finns en växel till i kategorin bebisvrål på grund av magknip så är det precis det som inträffar. Tinnitusen känns oroväckande nära men jag hoppas att jag klarade mig och att Franks onda försvann i samma sekund som han blev aningens lugn och makalöst sugen på mjölk, för nu sover han med sugröret i mungipan. Mitt lilla hjärta, inte ska du vara ledsen.

Och jag funderar på var mannen som kunde tala med bebisar håller hus för så här otillräcklig och oförstående vill jag inte känna mig, det kanske inte ens var ett magknipsvrål, Frank kanske hade ont någon annanstans.

Så om du som kan tala med bebisar funderar på ett rikstäckande tvprogram så tjingpax och tuppenja för att vara först ut som gäster i nöd. Fast det är klart, peppar, peppar ta i trä, det händer väldigt sällan, men när det händer så känns det verkligen inte bra. Ledsamt dåligt faktiskt. För Frank är nästan alltid glad och tillfreds med sin tillvaro och inte alls såhär ledsen att det skallrar i fönsterrutorna och skär rätt igenom mamma och pappahjärtat.

Nej, bevare mig väl. Nu hoppas jag att vi alla får sova några timmar och att det dröjer väldigt länge till Frank blir sådär ledsen igen.