Munnen den ska skratta och va’ glad…

Imorse var jag hos tandläkaren. Det är inget konstigt. Men det som var lite konstigt var att jag inte hade någon aning om att jag var där för att jag skulle laga ett hål. Hoppsan. Hur var det med assistenten?

Det gick bra. De jonglerade konstiga redskap ovanför mitt huvud. Tandläkaren och hennes sidekick alltså. Hon borrade och donade och det lät som de där små djuren i Bamse, som om de hade flyttat in i min bedövade käft och lekte tittut mellan tänderna.

För oj så bedövad jag var. När jag gick ut från tandläkaren hängde min högra kind bredvid ansiktet och jag dreglade ofrivilligt. När jag sedan skulle prata på jobbet började jag läspa eftersom tungan var ur funktion.

Som tur var gick det bra att äta lunch och jag började inte tugga på mig själv. Men det här med bedövning, det är sannerligen ett stycke för sig. Och ett ganska roligt partytrick en tisdagsförmiddag, synd bara att sprutrackaren känns så obehaglig, annars kanske jag skulle trixa oftare och träna på att läspa.

Men nu ska munnen skratta och vara glad. Eller i alla fall imorgon, om det inte är så att John Blund beslutar sig för att spela mig ett spratt inatt…