Målbilden…

Ovanstående donna fanns för precis ett år sen, då var jag banne mig i toppform (även om jag ville få ännu mer konturer på min styrka), lyfte 100 kg i marklyft, vägde 57 kg, fixade en träningsblogg och såg fram emot att kunna vara hållkäftensnygg i bikini till sommaren. Sen vet vi ju alla vad som hände. Jag pissade plus, vägde 60 kg när jag skrev in mig hos barnmorskan i maj, blev bagare innan Frank kom ut och jag vägde in mig på förlossningen med en matchvikt på 85 pannor kärlek. Joråsåatt.

Nu väger jag 72 kg, lyfter Frank som väger 5 kg och har aldrig varit så glad över att väga 72 pannor kärlek. Haha. De första 10 kg efter förlossningen försvann magiskt redan efter en vecka, men nu krävs det arbete för att bli av med resten. Det här med amningsmirakel tycks inte vara något som jag har belönats med, eller när sker det? Min taktik är att minska på kolhydrater, träna så gott jag kan och givetvis gå promenader med Franken.

Och tro det eller ej men idag har jag träningsvärk i magen. Gött mos. I måndags gjorde jag mitt första pass från Olgas bok. Bara att kränga på sig träningskläderna, dra in magen och svettas lite kändes väldigt bra. Sen att magen låg på linningen och att brallorna halkade ner mer och mer efter varje övning så att mitt ass hade kunnat spela in stunts åt Ronny och Ragge är väl bara ett tecken på att jag ska fortsätta med det här. Jocke och jag konstaterade att det var en jädra tur att jag inte var på gymmet i den där outfiten.

Så idag gick jag 30 minuter på crosstrainern med Frank i babybjörnen, efter fem minuter fick jag lockigt hår av all svett, efter 15 somnade Frank och efter 30 klev jag av och ville dricka upp hela Hjälmaren, så efter några shottar lyckades jag med plankan på tå, visserligen bara 3×30 sek, men jag måste ju börja nåonstans.

Så nu känns det som om jag är på G igen, kanske att målbilden är orealistisk, men vi får väl se hur jag ser ut om ett år, det borde banne mig gå, vad tror ni och tycker ni att jag ska skriva om min träningsresa på Ottars magi?