Magdalena Eriksson

I fredags var vi på utställning. Vi som i fröken Hjortsberg och gymnasieeleverna. Vi besökte dels Örebro Konsthall, där Magdalena Eriksson visar sitt färgsprakande måleri och virvlande kolteckningar.  Sen var vi även i Wadköping på Konstfrämjandet.

Men först Magdalena Erikssons målningar.
Äntligen känner jag en lust att måla igen. Och precis som Magdalena Eriksson själv beskriver sina målningar, vill jag också måla nu. Hon säger; ”jag målar inte som det ser ut, jag målar som det är”. För mig just nu är det inte så roligt, jag har liksom stött på en känsla av frustration och misslyckande som gör att jag känner mig liten och mörk. En figur med stora öron som hör allt. En figur med mindre ögon som inte hinner med att se allt. En figur med stor skrikande mun som försöker råda bot på tillvaron, men tillvaron har inte lika stora öron som den här figuren…