Lucka 23 – fina julminnen

Jag öppnar de luckorna med godast choklad i. I gårdagens lucka var det inte så gott. Det handlade om vad jag är beroende av. Och choklad är väl en grej, en annan kan vara internet. Men jag tyckte att den biten kunde vika hädan och istället så öppnar jag dagens lucka med omsorg och försiktighet för att minnas tillbaka till jularna när jag var liten…

På den tiden då tomten fortfarande fanns och den stora gråmelerade hörnsoffan i plysch tog upp ett helt rum utanför våra rum, brorsans och mitt. I den soffan satt vi uppkrupna och förväntansfulla. Precis innan hade vi om möjligt vilat lite i soffan efter maten och efter Kalle. Ibland tittade vi på Kalle samtidigt som vi åt, då var det bara att lyfta upp den lilla men ack så tunga tv:n på bänken. Men det var alltid viktigt att se Kalla och resten. Och det tycker jag fortfarande.

När jag var en si så där 7 år och farmor Agnes fortfarande var med oss så var det mysigt att krypa upp mot hennes famn och titta ut över åkrarna i mörkret och leta efter tomtens lykta.

Han kom där pulsandes i snön, ja, för då var det så rackarns mycket snö att vi kunde åka pulka på trottoarerna av plogbilens vallar…

Tomten var ett mysterium. Vem var tomten? Mamma satt bredvid och pappa var också där. Farmor satt ännu närmare och brorsan var inte alls långt ifrån. Alla var på plats och ändå kom det en tomte. Fantasiskt.

Men redan innan tomten kom och hälsade på fick jag små julklappar i strumpan. För av någon anledning hade tomten redan varit hos brorsan och mig på natten och hängt fast en stumpa i fotänden på sängen, klämt fast den under madrassen liksom.

Och jag minns jularna med glädje och kärlek. Det finns alltid fantastisk god mat, fina små tomtar lite här och var i hemmet och en ståtlig gran med pynt som alla i familjen någon gång har gjort i skolan…

Och om vi får barn då ska det sannerligen vara nästan lika. Så att de kan minnas. Sen.