Juleksem

Det sjuka är att jag känner mig helt värdelös för att jag inte har ordning på mina, våra traditioner i mitt kollektiv. Jag får eksem av påtvingade göromål och borde egentligen bara stänga ner sociala medier och skita i det, men kan ändå inte sluta klia och ha ångest över hur perfekta alla familjer är, ser ut att vara, med barn i röda matchande kläder framför en symmetrisk julgran. Helst har hela familjen likadana kläder. Tomten och nissarna har stökat och lämnat spår sen första december och hemmet är exemplariskt städat för stora och små. Kräks i munnen.

Sen finns det inget rätt och fel, huvudsaken är ju att man mår bra. Men mår jag ens bra?!

Skulle jag må bättre av att vi stod uppställda i någorlunda finkläder med kammat hår och såg skenheliga ut?! Tvek. Men kanske är det det jag vill, men här blir det minsann inga familjefoton och julmys till julmusik. Vi fortsätter jobba på varsin kant, jag vill bara sova bort ledigheten och börja jobba. Så jag slipper vara hemma. För här hemma är det saker över jävla allt och nog fan borde ledigheten användas till att rensa och städa för att försöka finna ro istället för att sitta och sura tyst. Men det är som att inte kunna se skogen för alla träd, var ska jag ens börja?! Kräks i munnen. Igen.

Jag fick en pistol i julklapp. Jag ska skjuta mig själv nu. En massagepistol så att öronvaxet skakar och min ofödda tvilling till knut vid skuldran ska elimineras av vibration. Och kanske att mitt kollektiv är en enhet istället för fyra nästa år och då jävlar ska ni få se på skenheliga familjefotografier och städad hundraåring till hus. Ska bara önska mig en handgranat först så att jag så att säga, har halva inne på dödsstädningen i källaren men sen så ska jag ha en egen kraftstation…