Jazzar vidare…
Vadå jazz?
Det här med att hormonerna gav mig en dålig skiva blues av ett nedstämt gammalt jazzband samtidigt som kiosken fylldes upp med mjölk vet jag inte riktigt om jag tycker var en så bra idé. Vi kan säga att den här jazzen gör mig orolig för Franks hälsa vilket resulterar i att jag helst inte vill vistas med honom bland folk och fä då februari även är månaden som går under namnet vabruari. Balansen mellan min egen rastlöshet, tillfälligt dåliga självförtroende och bluesen gör tillvaron till lite av en bergochdalbana som jag inte har köpt biljett till. Ni får kalla mig fjantig, men så är det. Jag är livrädd för att han ska bli sjuk. Jag går gärna på promenader, eller gärna och gärna, det är ju så jävla oplogat och moddigt på gångvägen så att bara längtan till våren gör mig gråtmild.
Vill man hälsa på så är man välkommen om man är frisk och frågar först, annars är jag just nu lite off. Och då när dessa bluestoner jazzar vidare i min kropp är jag inte helt upplagd för att varken visa upp mig själv eller min son för bedömning, han är förstås söt som socker (som ni kan se) och jag är mullig som en bulle. Och jag blir väl inte mer bedömd än av mig själv egentligen, men det är lite svårt att förklara det här med baby blues i ådrorna även om det bara är en lightvariant så är det så det är just nu. Och det blir bättre, det vet jag väl, Frank blir bara sötare och sötare och jag ska bli som jag var förr, men det får ta den tid det tar. Ge mig discodängor och vår så ska ni få se på andra bullar…
Då vet ni.
Kommentarer
A-E säger:
Som min mamma brukar säga: ”var sak har sin tid”… mjölkkiosk har sin tid, blues har sin tid, vårpromenader har sin tid, ”milf” har sin tid 🙂 Kram
Eva säger:
Tack A-E! Det är ju så det är, snart kommer en bättre tid 🙂
Sandra säger:
All kärlek till dig Eva !
Man får va orolig ! Man e inte sämre för de.
När Max skrek extra mycket blev jag o blom så oroliga så vi åkte med våran finaste skatt till akuten.
En gång hade han riktigt ont i magen och när doktorn tog av han blöjan o klämde han på magen sprutade han ner väggar och doktor med skit… Sen va han glad igen 🙂 de blev tre besök hehehe 😉
Max fick rs virus när han var fyra månader, de va rätt tufft och har lämnat sina spår som exempelvis förkylningsastma.
Februari är ingen supermånad att träffa massa kids direkt om man har en mini tror ja iallafall.
Men hur som helst är de så otroligt mycke känslor den där lilla bjuder än på! Ena sekunden tacksam, lycklig till att nästa sekund inte kunna koncentrera sig på något annat än om den lilla rapat,ätit,bajat,sovit om nu allt detta fallit i rätt ordning… lättad!
Inte konstigt att man inte vet hur man ska hantera de jämt!
De ända jag vet är att man löser de o rätt som de är har man en tremånaders bebis som skrattar o jollrar o får dig att bara le <3
Hoppas du känner dig piggare med månaderna, de kommer ju snart vårsol !
Kramar i massor
Johanna Christensen säger:
Jag var också nedstämd och bluesig i början, man får vara det. Sen går det sakta över och all oro lägger sig (nästan) utan att man märker det.
Eva säger:
Tack för ditt pepp Sandra!
Klart att det blir bättre och att jag klarar det, är bara ovant att inte vara lika sprudlande som vanligt och jag tycker dessutom att det egentligen bara är fjanterier eftersom det förutom oron över Frank bara handlar om ytligheter, men så är det nu å då får det väl vara så en stund, tyvärr. Skönt att veta att det hör till även om det är töntigt och ledsamt emellanåt.
Eva säger:
Johanna det ser jag fram emot 🙂
Kommentera