Jag hittade Jack Russel

Okej. Jag ljög lite där. För en gång så hittade jag en hund. Och nu vet jag vad det var för ras. Alltså kan jag lägga till en till hundras på mitt igenkänningsfält. Jack Russell. Fint namn. Såhär var det med det. När jag bodde hemma så hade jag haft en ledig dag och varit ute på stadens gator och på vägen hem när jag kom körande i bilen, Mercedes, även därifrån mitt andranamn är taget, från min första bil.

Nåväl, då ser jag en liten hund komma mot mig på vägen. På väg ut från samhället, han ska väl på utflykt där han går och inte viftar på svansen, för han hade ingen svans. Och även om poliserna vid senare tillfälle inte kunde fastställa kön så var jag övertygad om att det var en han. Så då tänkte jag, jaha, hej lille vän, var är du på väg? Han svarade inte, utan bara andades kraftigt i sommarvärmen med tungan ute. Hrm. Vad göra? Vad gör man när man hittar en hund.

Ringer polisen. Inte populärt att ringa 112, men det var vid det här tillfället det enda numret till polisen som jag kände till. Jag fick två alternativ, antingen behålla honom hemma eller komma in med rackaren till polishuset. Att komma hem med en hund till pappa Pohlman kändes inte som en bra utveckling för varken hunden eller mig. Så därför fick jag mota in honom på golvet på passagerarsidan och sedan säga att det ordnar sig, du ska bara få vara på polishuset ett tag… Stackaren.

Ungefär tre månader senare så får jag ett brev från polisen och en hittelön på 100 svenska riksdaler fördelade på skrynkliga tjugolappar. I brevet står bland annat vad som var upphittat; hund, det står antal; 1 och kön; oklart. Nu hittar jag inte lappen, men den finns sparat, likväl som de skrynkliga tjugolapparna. Och hunden, den kom till rätta, men jag vet inte om den bodde så länge som tre månader på polishuset, förhoppningsvis inte.

Kommentera