It wasn’t me

Förra veckan var vi uppe på Svampen med kidsen på jobbet, jag trodde förstås att det inte var någon fara på taket. Tänkte att en och annan fis inte skulle göra någon påverkan, ni vet, som en fis i rymden, vad kan hända liksom?

Men tjenare italienare vilket pådrag det blev. Jag vill förstås inte tro att det var vårat fel, men så mycket kiss och bajs som det snackas om på förskolan så är jag inte ett dugg förvånad om vi råkade förorena hela Örebro med omnejd. Vi som har sagt att man bara får prata bajs på toaletten. Något måste gått riktigt fel. Kanske blev orden en häxkonst på hög höjd. Inte vet jag.

Förbannat fin utsikt var det i alla fall. Och jösses vad tokigt att vi var tvungna att koka vattnet efter besöket och att Svampen dessutom är i fara för framtida turister nu. Men tur att vi hann ta hissen upp, förundras över utsikten och ge barnen en upplevelse.

Som tur var har det ordnat upp sig nu och vi behöver inte dricka kastrullvatten längre. För aldrig har jag väl varit så törstig som när jag inte fick dricka ur kranen och bortskämda som vi är här med vårat utmärkta vatten så kändes touchen av kastrull inte det minsta modern.

Nåväl. Bara för det ska jag lapa en liter nu och sedan somna gott.
Och hörrni, It wasn’t me.